Årets sista suck

Idag har vi varit på promenad min yngste son och jag, bara vi. Snicksnackat om ditt och datt, inte jäktat, alls. Till och med lite solstrålar landade på våra bleka nosar. Under tiden var storebror och M med kusinerna och åkte skridskor. Det var succé tydligen!

M har inhandlat det som behövs för förrätten vi ska bidra med till nyårsfirandet med vännerna imorn (det blir älgcarpaccio). 

Jag har städat undan värsta stöket här hemma.

Mamma och pappa har varit här på eftermiddagskaffe och hjälpt mig på traven med det där beslutet (det lutar åt ja, satsa och våga).

Nu sover Dunderklumpen. Jag och Yrvind sitter uppkrupna i ett hörn av soffan och kollar LasseMajas detektivbyrå på SVT play på paddan. M ligger i ett annat hörn och kollar bilprogram på tv. 

Allt som allt känns det som ett värdigt slut på det här året.

Inför det år som komma skall önskar jag mig att mina nära och kära får må bra och vara lyckliga, att världen blir lite snällare och så ska jag försöka ta hand om mitt gamla kroppskrälle lite bättre.

Gott slut och gott nytt!

Julkoma

Vi har ätit, öppnat klappar, kollat film, ätit, myst, öppnat mer klappar, kollat mer film, ätit.
Ja. Typ så. Om och om igen. Och det har varit fint och mysigt och mumsigt. 

Men jag känner mig så väldigt väldigt trött. Vi ska vara lediga tills den 7/1, och bara tanken på att dra igång vardagen igen ger mig rysningar. Lämna, jobba, hämta, tvätta, städa, laga mat, lägga barn, plugga. 

Jag. Vill. Inte.

Det är väl regnet och mörkret. 

Har ett beslut att fatta också. 

Ja eller nej. 

Satsa eller låta bli. 

Våga eller fega ur.

Att grubbla tar också en hel del energi. 

Jag vet det med största säkerhet, för jag är nämligen expert på just grubbel.

Men nu ska jag ta paus en stund. Vi ska nämligen äta lite. Igen.

God jul!

Nu är det hyfsat rent och fint, de flesta klapparna är inslagna, knäcken är kokt, köttbullarna rullade, skinkan klar och grötfat utställt på balkongen till tomten.
Om en stund ska vi natta barn och sen blir det skinkmacka.
I år ska vi vara hemma på julafton för första gången. Med mina föräldrar, och min syster med familj.
Det blir fint det!
Och på juldagen packar vi in oss i bilen för mer julmys med M:s familj.
Det blir också fint det!
Knäckig knäck, klappiga klappar och julig jul på er allahopa!!!

Kafferastsvammel

Alltså vi skulle egentligen behöva prata ganska mycket om säsongsavslutningen av Homeland för WTF!!!
Men jag hinner bara inte. Just nu har jag endast och enbart tid till:

• att skriva färdigt min Powerpoint presentation till examinationsuppgiften i skolan.
• att köpa de sista julklapparna.
• att sitta katatonisk i soffan på grund av så jävla förlamande mörkt hela ti'n!
• att nysa av vår fina julgran som jag verkar tåla inte så mycket alls.

Just nu har jag kafferast i pluggandet. Vågar knappt yppa det här men börjar ana ljuset i tunneln, vilket är tursamt för idag kl 14.40 prick måste det vara klart.
Vägrar, vägrar, vägrar ha det här hängandes som en osalig ande i hasorna hela julen, vägrar!!!

Fin dag

Idag har jag varit ledig med bröderna Bus.
Luciafirande på morgonen på killarnas förskola och luciafirande på min förskola på eftermiddagen i kombination med barnens far på kurs i Stockholm gjorde att jag bestämde mig för att helt enkelt vara ledig istället för att försöka trolla med knäna för att ro den här dagen i land.
Och jäklars vad bra bestämt det var!
Vi var med på lussandet på killarnas förskola och åkte sedan till mina föräldrar där det hanns med lite mini-julbord, turbosnack med fina syster-yster och promenad till lekplats.
Vi var hemma precis innan mörkret lade sig och hann därför göra lite julgodis innan vi mös ihop oss i soffan framför julkalendern (ÄLSKAR den förresten!).
Nu har jag gjort ett litet snigelsteg framåt i alla fall med min examinationsuppgift och känner att nog får vara nog idag och tänker snart krypa ner mellan två varma barn i vår säng.
Typiskt fin dag av bästa sort!
Men jag saknar den där barnafadern något väldeliga. Tursamt för mig att det är fredag imorgon och att han kommer hem igen då.

Holey smoke!!!

Vi upptäckte ju Homeland för inte så länge sedan och slukade raskt de första två säsongerna och sedan fick vi hålla oss ett tag tills tredje säsongen började på svt.
Och efter de första avsnitten var vi nog lite besvikna.
Men nu.
Inte så besviken längre!!!
Ja, det var bara det.

Pluggeripluggera

Så här vid 3:e examinatinsuppgiften in i terminen var det dags.
För första misslyckandet.
Efter pluggdagar som byttes ut till hostdagar så gick det bara inte.
Jag borde suttit uppe sent in på natten istället efter vab-dagarna, men jag iddes bara inte.
Det är mörkt och kallt och hösten har känts särdeles slitig på något vis.
Man får ett nytt försök i början av januari och eftersom M är borta hela veckan som kommer har jag lovat mig själv att bänka mig framför datorn minst en timme varje kväll och försöka få fason på den här uppgiften.
Känns ju fräsigt värre.
Nä, gör det ju inte. Fräsigt var det däremot att vi hade fina vänner på fikabesök idag. Det ä livet dä sä.
Och nu ska vi dricka glögg, hejsan hoppsan på det!

VAB och julpyssel

Båda killarna hostar. Och hostar och hostar. 

Och kräks lite då och då på grund av allt hostande.

Så veckan har börjat med VAB. 

Och lite julpyssel.

Och igår klickade jag hem julklappar för glatta livet. 

Så på julfronten känner jag mig med i matchen. Vad gäller jobb och skola däremot så not so mutch kan vi väl säga.

Men nu skiter vi i det och tittar på de här gemytliga bilderna istället!

Jäkla skit

Jag har kommit på mig själv.
Med att gå och hoppas ändå, lite, lite, lite.
Tre av de fyra förlag jag skickat manus till har svarat, refuseringar alltihop. Förstås.
Och nu är det ett kvar och efter att ha läst på lite om dem och deras utgivning kommer jag alltså på mig själv med att hoppas lite.
ÄNDÅ, fast jag vet att det är ungefär lika stor chans att få ett förlagskontrakt som att vinna på triss. Förmodligen mindre faktiskt.
Det står att de oftast hinner svara på barnboksmanus inom en månad, och det har det snart gått nu.
Väldigt snart.
Så nu får faktiskt det där refusmailet dimpa ner i inkorgen så jag kan ta mig i kragen och sluta upp med de här dumheterna!

Lattjolajbanblogg

En sådan har inte jag, kan man ju konstatera ganska snabbt när man kollar in här.
Mycket gnäll och nästan ingen verkstad. Så kan man liksom summera det hele.
Men vad ska jag säga till mitt försvar? Livet just nu forsar fram så fruktansvärt snabbt.
Och det handlar mest om att försöka få kontroll över de olika beståndsdelarna.
Familjen
Jobbet
Skolan
Hemmet
Jag
Det går sådär för det mesta känns det som.
MEN, den där bio och middagsdejten i helgen var i alla fall lattjolajban vill jag lova, så otroligt och innerligt trevligt vi hade!

Men kan det ta och bli LÖRDAG NÅN GÅNG DÅ!!!

När man liksom är mer eller mindre översvämmad av livet självt och känner sig smått handlingsförlamad på den sociala fronten då är det så himla fint att det finns andra som styr upp roligheter.
Som att fixa grupp på fb, boka biobiljetter och bord på restaurang tillexempel.
På lördag ska vi gå på vip-bion och se "Cathing fire" med Josefine och Mikael.
Efteråt ska vi gå till Familjen och äta mat.
Denna fantastiska plan jobbades fram redan i somras så herrrrrreguuuuud som jag sett fram emot detta!

Vinn Nyckeln hos Boktjuven

På bloggen Boktjuven kan man just nu tävla om ett exemplar av den avslutande delen i Engelsforstrilogin.
Å vad jag vill vinna!
(För 800+ sidor icke studierelaterad litteratur är ju veeeerkligen vad jag behöver just nu, erhum...)

Det går upp och det går ner

Det här med min inställning till min nya utbildning alltså.
Ena stunden känner jag att jag bara inte kommer orka.
Tre år.
Med mycket möda och stort besvär. Och inga pengar.
Och andra dagar tänker jag att det är självklart att jag ska harva mig igenom det här.
Idag är en sådan där jag är mycket positivt inställd till studierna.
Men det har i och för sig inte så mycket med själva studierna att göra utan mer den lilla detaljen att jag har lång lunch imorgon på schemat och att jag och M därför för första gången kan luncha tillsammans på stan.
Vi ska äta sushi. Jag är oproportionerligt förtjust över detta.

Livet

Vad det rullar på. Fort.
Och vad mycket jag slösar med det på dåligt samvete.
Jag jobbar tre dagar i veckan nu när jag pluggar. Den här veckan var jag hemma de tre dagarna.
Vi gör så gott vi kan med att dela lika på vab:andet, men på något magiskt vis uppstår ofta behovet när M är bortrest med jobbet.
Ändå sitter jag alltså här nu med dåligt samvete som skaver lite.
För det och för att jag har varit en sådan tråkig surmamma den här veckan, inte orkat leka, inte haft något tålamod med trotsande eller rastlöshet.
Så oerhört okonstruktivt och menlöst påfund det här med dåligt samvete.
Så fort jag halkar av jobbrullbandet en stund så börjar jag alltid grubbla så väldans också.
På vad jag ska göra för att bli lite mer nöjd med min vardag.
Jag är ju på väg mot något nytt. Men ibland tvivlar jag på att jag kommer känna mig bekväm i den nya rollen, på att jag kommer kunna göra något vettigt av det. Dessutom är det tre år innan jag är där ens en gång. Kanske är det verkligen dags att prova på en annan förskola, ny chef, kanske jobba med de yngsta barnen. Vad som helst. Lite förändring.
Jaha, det var väl lite rafflande ältande av rang ni fick ta del av där, intresseklubben rusar upp efter papper och penna kan jag tro!
Förlåt! Jag ska återgå till det jag egentligen ska gör idag.
Så, note to self: Ta dig samman kvinna! Sluta gnälla och älta! Plugga för bövelen!

Blööööö!

Hela huvudet känns som ett stort blöööö. Veckan började med vab för Dunderklumpen som fortfarande snorar och hostar men helt plötsligt är det jag som är sjukast.
M är i Stockholm, förstås. Det är ju nästan lag på det där, att någon ska bli sjuk när han är borta.
Regnet öser ner, grått, mörkt, snorigt, trött, trött, trött.
Blöööö helt enkelt.
Och snart är det jul. Det är mysigt med jul, jag gillar verkligen jul och brukar vara ganska bra på att inte stressa sönder den.
Men jag får lite ångest när jag tänker på allt som på något vis ska klaras av innan dess, både på jobbet, i skolan och hemma.
En sak är säker i alla fall, just idag kommer ingenting av allt det där bli gjort.

Nämen!

Jag vinner aldrig någonting, vanligtvis.
Men idag upptäckte jag att jag har vunnit en tävling hos författaren Annelie Drewsen.
Jag har vunnit hennes bok "Stella skaffar ett syskon".
Vad roligt! Och vad glad jag blev!

Bedtime stories

Jag: Jag älskar att du tycker om att läsa, och jag älskar att läsa böcker med dig.
Yrvind: Mmm. När jag blir vuxen vill jag bli bibbeleteker, sådär.
Jag: Ja, bibliotekarie! Va bra, det kan du bli och tipsa din gamla mamma om alla nya bra böcker.
Yrvind: Ja. Och så vill jag bli pappa också.
Jag: Ja, det kan du bli, man kan ju vara både ock, absolut.
Yrvind: Mmm. Men kommer du skratta åt mig då, när jag kallar dig mamma när jag är vuxen?
Jag: Nej! Det är klart att jag inte kommer göra, jag kommer ju alltid att vara din mamma, då också!
Yrvind: Ja, till och med när du dör kommer du vara min mamma, ända tills jag dör kommer du vara min mamma.
Jag: Ja, det kommer jag.
Yrvind: Det är jättelänge kvar tills du dör mamma. Det är bra det!
Jag: Ja, det är bra det.

Tankar hos mamman så här i efterhand, när det lilla barnet som helt osentimentalt kunde avhandla sin mors och sin egen död så här vid sovdags sussar sött:

Jag vill aldrig dö ifrån dig!!!
Jag vill aldrig att du ska dö, även om jag då själv varit död sedan länge!!!

Samt:

Hur fadiken ska jag kunna somna ikväll nudå!!!

Rond två

Sådärja.
Nu har det lästs och granskats och ändrats och petats och slutligen mailats bilderboksmanus här.
Två manus om mitt tredje lilla barn ivägskickat till fyra läskiga främlingar.
Så då kanske jag kan fokusera på de lite mer levande barnen och de där studierna igen nudå.
Trevlig söndag allahopa!

Tärningen är kastad

Helgen hämtade upp sig sen, jag behövde inte ligga där i hörnet och lipa särskilt länge.
Och nu är skoluppgiften inskickad, det är inte mitt bästa verk, men det skiter jag så väldigt mycket i just nu för nu slipper jag tänka på den, ett litet tag i alla fall. HURRA!!!

Jag ger upp

En vecka som ensam vuxen i familjen med griniga nattningar och tandborstningar och påklädningar och lämningar och hämtningar, jobb och den här förbannade mastodont uppgiften i skolan.
Igår satte vi igång larmet när vi skulle till förskolan och idag var det totalpunka på ett bildäck när vi kom fram.
Nu orkar jag inte mer. Går och lägger mig i hörnet och lipar en stund.

The never ending story...

som är min examinationsuppgift för skolan segar sig framåt.
Idag och imorgon har jag hemmapluggdagar. Då är grabbarna på förskolan mellan 9-15 och jag sitter hemma vid datorn och skriver och panikar mig och så. Och äter choklad och dricker kaffe förstås.
Och även om jag verkligen har en hel del panik över den här skoluppgiften som ska in på måndag så måste jag säga att jag gillar själva upplägget, på veckorna, vardagarna, livet.
Det är skönt med variationen, även om det också kan kännas lite hoppigt och rörigt att leva i olika världar.
Helt plötsligt har det börjat klia i barnboksfingrarna också. Det har det inte gjort sen jag började jobba för nästan ett år sedan. Men nu. Jag kan inte sluta tänka på mitt lilla hittepåbarn.
Ska försöka skriva om och skicka in till nya förlag. Samtliga sex drömförlag refuserade, vilket jag verkligen, verkligen var helt inställd på att de skulle göra också.
Så nu håller jag på med en ny lista över ställen att utsätta för mina bokdrömmar.
Så festligt det ska bli för dom!

Familjehäng och fantasibarn

Regn och rusk. Ruskigt regn. Och jag bara fryser och fryser.
Nu är det verkligen höst. På allvar.
Idag har hela familjen hängt på Frölunda torg, handlat lite nödvändigt, kollat i leksaksaffären och fikat på kondis.
Det var mysigt.
Sen blev det matinköp inför veckan när M ska vara i Stockholm.
Det blev uteslutande säkra kort. Falukorv, mamma Scans köttbullar, fiskpinnar och färdig risgrynsgröt. Vi toppade kundkorgen med lite frysta ärtor och morötter för att få det att se lite ordentligt ut.
Och ikväll blir det köpehamburgare från amerikat.
Jomen, vilket föräldraskap man kan stoltsera med.
Men jag orkar bara inte. Inte vara själv med allt OCH göra långkok som barnen inte vill ha.
Nope. Min självbevarelsedrift är alldeles för stark för sådana galenskaper.
Just nu är det hursomhelst soffhäng med film och popcorn för somliga och rapportskrivning som långsamt sniglar sig framåt för andra.
Det går sådär för "andra", dvs mig, kan jag säga.
Mycket för att det där tredje lilla barnet jag har, det som bara existerar genom ord i ett Word-dokument på datorn hela tiden pockar på min uppmärksamhet.
"Lek med mig istället!" är hans diskreta men envisa budskap.
Jag är mycket nära att ge vika, mycket, mycket, mycket, till och med.

Drömmar och verklighet, änglar och djävlar

Idag har M åkt tillbaks till de Skaraborgska skogarna och älgarna, och jag och barnen är hemma.
Jag hade verkligen tänkt att vi skulle komma ut och iväg på något.
Sagostund på Bokskåpet (där jag ALDRIG varit, vilket är en SKANDAL faktiskt), museum, cykeltur. Vad som helst liksom. Bara hitta på något.
Men efter lite röj i några av våra många klädhögar som på något nästan övernaturligt vis poppat upp här och var i lägenheten under veckan, ett totalt sammanbrott av Yrvinden för att jag tyckte att han kunde hämta ett glas vatten själv samt lång och tårfylld bajsprocess av Dunderklumpen så blev det bara ingenting av någonting. Lust, ork och mod var puts väck.
Men vi har läst bok, kollat film, spelat spel, ritat, käkat lunch och jag har klippt min lugg.
Just nu kollas det lite iPad och pärlas.
Ja, och så har en stor del av den här dagen också försvunnit.
Jag borde inte slösa med tid så här vårdslöst. Om jag nu inte kan se till att få gjort något vettigt skojs med mina barn så borde jag verkligen använda tiden till att plugga. Men jag kan bara inte förmå mig idag.
Vi läste "Siv sover vilse" förut av Pija Lindenbaum som jag avgudar. Just den här Lindenbaumen hade jag faktiskt inte läst förut, men jag tyckte mycket om den. Den också.
Så nu sitter jag här och är lite sugen på att börja peta i mitt bilderboksmanus igen. Jag läste det tillsammans med Yrvinden förut och sa att han gärna fick hjälpa mig lite eftersom det måste bli bättre. Han ställde gladeligen upp men efter en genomläsning applåderade han istället entusiastiskt och tyckte att den skulle vara precis som den är.
Och okejrå, han kanske är liiiite okritisk och partisk, men det skiter jag i, det känns väldigt fint i alla fall!
Hursomhelst, här sitter jag nu. Lite tid över. Ett bilderboksmanus i ett dokument och en rapport om specialpedagogens yrkesroll i en annan. Jag vet ju förstås vad som är det enda rätta här. Men jag VILL INTE, jag känner bara blööööh för det rätta just nu.
Ängeln och djävulen får väl helt enkelt göra upp en stund medan jag läser lite blogg, så får vi se hur det blir sen.

Gonatt på mig själv då

Nu är jag hemma igen.
Men inte resten av familjen.
Jag har åkt tåget hem eftersom jag ska jobba imorgon.
M ska fortsätta att jaga älgar och barnen ska fortsätta att leka med farmor.
De kommer hem imorgon kväll. Och vi ska ha föräldramöte på jobbet så det blir inte många timmars ensamhet.
Men det känns ändå som mer ensam tid än jag var sugen på just nu.
Ibland är det ju jätteskönt det där, att vara helt ensam.
Med tystnaden, med fjärrkontrollen, med soffan, med tankarna.
Men inte just idag. Jag vet inte varför egentligen.
Men just idag känns det bara jobbigt att inte kunna spana på sovande småskruttar, att sängarna är tomma.

Hej hej paniken

Jag gjorde mig visst av med det där lugnet någonstans.
Nu sitter jag istället och klamrar mig fast vid datorn med en växande panik och tappade röda trådar i en stor trasselhärva upp till knäna.
Vi är hos svärisarna. M jagar älg och killarna leker med farmor.
Och jag plöjer text och skriver om osammanhängande stycken som ska bli någon slags bakgrund i det här förbannade examinationsarbetet.
Den här akademiska formen på skrivandet alltså.
Om den tycker jag INTE just nu. Inte alls.

Klart!

Jag känner att det här är det tveklöst bästa jag fick med mig från Ekonomisk linje på gymnasiet, mina tangentbordsskills. Det är nog det enda när jag tänker efter.
Jag fick 5:a i maskinskrivning. Jo, på allvar, vi hade det som ämne, och fick betyg i det.
Proven brukade gå till så att vi fick en text att skriva av på en viss tid, med kupa över händerna så att man inte kunde titta på tangenterna.
Jag var bra. Och är i alla fall i jämförelse med de flesta som inte har denna märkliga utbildningsbakgrund ganska snabb.
Tack och bock för det min gamla annars totalt bortkastade gymnasieutbildning.
Och nu tar vi helg hörni, yey!!!

Plugg-fredag

Jag transkriberar intervju idag till första examinationsuppgiften i skolan.
Har slängt in en tvätt i maskinen och slängt in en hög med pannkakor i mig.
Slut på rast, måste fortsätta.
En klasskompis sa att hennes intervju tog sju (SJU!!!) timmar att skriva ner.
Jag har INTE sju timmar i mitt liv att avvara. Ska hämta barnen kl 15.
Ungefär 2½ timme på mig alltså innan det är dags att packa ihop för idag.
Uj, uj, uj. Och jag har inte kommit halvvägs än på de ca två timmar jag har varit igång.
Svettig i öronen känner jag mig också.
Och mycket upprörd på mig själv för mitt absurda överanvändande av ordet "liksom".

Allvarligt talat!?!

Som sagt var.
Tre dagar med spring mellan två styck trötta barn.
Väckning av mig strax efter 7.
Idag. Möjlighet till sovmorgon. MEN,  noll styck trötta barn.
Vaknar själva, ca 6.15.
WTF!?!?!

Det här med tajming va

De två små gossebarnen i den här familjen har på grund av prickar på än det ena än det andra gossebarnet spenderat största delen av de senaste fyra veckorna hemma. Inga måsten alltså vad gäller tider att passa på morgonen osv. Uppstigning har dock trots detta skett punktligt någon gång mellan 6.30-7.00. Varje dag.
Men idag när vi för första gången på evigheter skulle upp och iväg allihop, då minsann sussar de små raringarna så gott som aldrig förr och jag fick springa mellan två mycket ovilliga barn i försök att få liv i dom i morse, efter att klockan passerat sju.
"Är det fel på att vilja ha lite sovmorgon eller vadå!?!" gnällde Yrvinden tillexempel.
Och nej, det är det verkligen inte min älskling blir ju svaret på den frågan.
Men tajmingen va. Så jäkla bristfällig alltså.

Istället för att skriva rapport

 

Så kan man tillexempel baka äppelkaka. En helt hittepå eftersom vi inte hade mjöl hemma.

Vardagsedge i VAB-träsk!

 



 

 

Prickar, plugg och promenad

"Enligt den och den förefaller det som att..."Den och den menar att..."
Bla bla bla...blaj blaj blaj.
Två timmars rapportskrivande har lett till en handfull stycken. Knappt.
Och en enda röra av tankar och trådar i huvudet som jag verkligen inte orkar nysta i eller försöka knyta ihop.
Samt två mycket rastlösa barn.
Så nu ska vi gå på promenad.
Andas klar höstluft och plocka löv och ekollon.
Det ska bli festligt!

Det här med att studera

Idag var det dags för en dag i skolbänken igen.

Mellan vabbandet och jobbandet har det inte blivit så mycket fokuserat pluggande direkt. Men jag har läst en del, reflekterat en del, försökt göra mig en bild av mitt nya kunskapsområde.

Stressen jag kände efter utbildningens första dagar har jag skakat av mig. För att använda en gammal klassisk sportmetafor så försöker jag ha ögonen på bollen. Jag gör det här för MIN skull, ENBART. För att bli en bra specialpedagog. Inget annat. 

Den tanken gör mig väldigt lugn på ett härligt "Hakuna matata" vis.

Det är bara det att jag känner mig väldigt ensam i min avslappnade inställning. 

Flitens lampa lyser verkar det som bland klasskamraterna. Och stress. Och förvirring.

Det ger mig en liten otäck känsla av att ha missat något stortlivsviktigtakut.

Men jag tror att jag helt enkelt kör på med min favvo försvarsmekanism, den goa gamla förträngningen. Och istället tänker anta att jag helt enkelt redan jobbat upp en härlig studieteknik, att jag är fantastiskt klarsynt och bra på att sålla ut vesäntligheterna.

Hahaha ha ha HAHAHA!!!

Ett dilemma

När man pluggar och vab:ar mest hela tiden och därför spenderar mer tid i sitt hem kan det hända att man blir toksugen på att fiffa till det med lite nya godsaker.
Från detdäringa stora möbelvaruhuset tillexempel.

Till Yrvinden som nuförtiden vill leva i en rosa värld:

 

 

Till Dunderklumpen som behöver lite ordning på sina böcker och som har gardiner som jag inte är riktigt nöjd med:

 

 

 

Och till vårat sovrum som behöver lite roliga mönster för att livas upp:

 

 

 

Och ganska mycket överallt skulle jag kunna tänka mig de här raringarna:

 

 

För att inte tala om badrummet som behöver lite färg och roliga detaljer eller klädförvaringen i trapphuset som behöver styras upp.

Mm. Det är ju bara det att när man pluggar och vab:ar mest hela tiden och därför spenderar mer tid i sitt hem, då får man inte så särskilt mycket pengar att fiffa för.

Ironiskt, eller hur?



 



 



 

Helt vanligt

Vad händer i er fredagssoffa 'rå?
Här kastar hursomhelst det prickiga barnet osthjärtan framför lillebror som redan tömt sin skål och ropar "Abort!".
Heeelt vanligt som sagt.

Jag tjatar, jag vet, förlåt

Men det är samma tankar som snurrar runt i en evighetsloop i huvudet just nu.
Samma känsla. Som skaver.
Det här med balansen. Mellan jobb och hemmalivet.
Sedan semestern tog slut har jag bara varit inne lite sporadiskt på jobbet känns det som.
Precis när det börjar kännas roligt och fint och värt igen så blir något av barnen sjuka.
M vab:ar så mycket han kan och än så länge har vi delat hyfsat lika den här terminen, men han är borta mycket den här hösten, det är bara så. Och barnen är sjuka mycket, redan, det är bara så. Det funkar ju heller inte riktigt att vara den som stannar hemma när man redan är halvvägs till Stockholm när sjuklingen vaknar.
Förra veckan slutade med två dagars vab. Veckan som gick jobbade jag en ynklig liten dag. Och hjälp vilken tråkig dag det var. Det blir ju liksom så när man om och om igen ska hitta sin plats, hitta tråden. Jag gjorde inte det i måndags. Jag hittade ingenting, bara längtade hem.
Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag vet att det räcker om vi lyckas med ett par sammanhängande veckor för att hitta arbetsglädjen igen.
Men nu, idag, när klockan snart är 10 och jag har hunnit plugga en del, lägenheten är nystädad och fin och vi snart ska fika, då känns tankarna på mitt jobb bara som en stor trött suck.

Grrrr II

Grrrr

Vattenkoppor borde ha stryk.
Det är allt jag har att säga idag.

Vi tänker positivt

 

 

Saker man hinner när man vab:ar är tillexempel att sätta upp den där planschen som liksom fattades just den väggen, fika, tvätta flera maskiner, plugga lite och förstås det uppenbara, hänga med sina barn.

Mycket bra saker allihop faktiskt ju.

 

 



Lite brainstorming tack

EN dag var killarna på förskolan. Igår.
Då var alla prickar torra på Dunderklumpen.
Igår kväll såg M en prick på Yrvinds rygg och han var liksom lite knottrig i pannan.
I morse var det några till på ryggen, vätskefyllda, samt rödare prickar i pannan.
Vid det laget satt M redan på tåget till Stockholm där han ska vara hela veckan med jobbet.
Och det var bara att ringa till jobbet IGEN, för att meddela att "Nej, tyvärr, jag skojar inte, det verkar vara en till vattenkoppsomgång på g här..."
Så, tips emottages tacksamt här nu. Vad kan man hitta för jobb som man kan sköta hemifrån som inte kräver någon annan utbildning än pedagogisk och som INTE på något vis innefattar telefonförsäljning eller sex!?!?!
Jag är så väldigt väldigt väldigt VÄLDIGT färdig med den här stessklumpen som ligger i magen hela tiden, för att någon av våra gullungar ska bli sjuka.
På sätt och vis var det skönt med prickarna på Yrvinden i morse för då försvann i alla fall stressklumpen, nu är vi hemma igen ett tag och det finns ingenting jag kan göra åt det.

En smula lugnare

Mina fina föräldrar har varit här på fika och även anmält sig som frivilliga omhändertagare av våra barn på onsdag.
Vi har fikat lite, lekt lite restaurang, läst lite bok, fikat igen, byggt tågbana, käkat lunch.
Jag fick tag på specialpedagogen och har bokat tid för intervju och high five:ar mig själv för detta.
Regnet tog slut hastigt och lustigt, himlen blev blå och solen tittar fram.
Allt det där. Det dämpar oron något.
Att jag har upptäckt flera blåsor på Pricken som fortfarande är vätskefyllda, att jag inte riktigt vet hur vi ska lösa torsdag och fredag med detta i åtanke, att jag helt plötsligt fick lite bråttom med att få ihop intervjufrågor till specialpedagogen.
Allt det där. Det tänker jag förtränga. Intensivt ska jag göra det. Jag jobbar lite så.
Och så ska vi nog försöka komma ut en stund istället nu när det faktiskt går att sticka näsan utanför dörren.
Jupp, så får det bli!

Oro vik hädan

Lite allmän rastlös oro i kropp och tanke idag.
Funderar på Dunderklumpen aka Pricken och om han borde vara hemma resten av veckan, för säkerhets skull, fast verkligen ingen av oss har något utrymme för något "för säkerhetsskull-vabbande" på jobbet.
Har inte fått tag på specialpedagogen som jag tänkt intervjua för första examinationsuppgiften till skolan.
Läser tråååååkig rapport från skolverket om elevers resultat i grundskolan.
Två rastlösa barn ligger och ålar runt i soffan framför barnkanalen.
Regnet öser ner utanför.
Näe, nu skiter jag i allt det här. Förutom de två ålande barnen då. Dom tänker jag ta en fikastund med nu och sen ska vi leka restaurang.
Oron får vänta. Så det så.

Från och med nu

Varenda liten snutt av tid som blir över kommer framöver att se ut så här.

Plugg.

Jag insåg just det.

Om det känner jag lite "Oj då! Tänkte inte på det!".

Jag har ju mest tänkt på att få åka in till stan mitt i veckan och bara hänga med andra vuxna människor, äta golunch och inte jobba två dagar i veckan.

Men så var det ju visst den här lilla detaljen också, att jag liksom faktiskt måste prestera något, ganska mycket också visade det sig.

Men än så länge har ändå känslan av att vara på väg åt rätt håll växt sig starkare. Jag vill det här, mer nu än innan skolstarten i veckan som gick, och jag tror att jag kan bli bra på det. 

Så allt väl.

Och vill ni mig något så hittar ni mig vid datorn!

Moshjärna, pluggångest och en sjuhelsikes massa prickar

Herrgud så prickig han är, lille Dunderklumpen.
Det blev kanske två timmars sömn inatt, generöst räknat, så idag känner jag mig inte helt allert i huvudet precis. Det är mest bara mos. Vilket rimmar illa med skolstarten som var ganska maffig.
Och med Yrvindens rastlöshet efter att ha varit instängd hemma med prickig och gnällig lillebror nästan hela veckan.
Jag borde. Så jäkla mycket just nu.
Och så blir det bara mos.

So far, so ... ?

Man kan tycka att ifall man ägnat en stor del av sitt vuxna liv åt pedagogik i allmänhet och specialpedagogik i synnerhet så borde man kunna genomföra en kursintroduktion på ett, tja men låt säga pedagogiskt sätt.
Jag tycker det i alla fall.
Nu verkar det inte förhålla sig så alla gånger.
Snurrigare, luddigare, otydligare pedagoger än de professorer i, ähum, specialpedagogik som ägnat de senaste två dagarna åt att förvirra mig och mina nya klasskamrater får man leta efter.
Och så är jag lite i chock över det lilla otäcka häftet vi fick idag med höstens fyra eximinationsuppgifter.  Och så måste jag ringa jobbet imorgon och meddela att jag inte kan jobba de dagar som jag skulle jobba den här veckan för att Dunderklumpen har vattenkoppor.
Annars så har det varit rätt så skoj att gå i skolan än så länge.

Börja i skolan

Imorgon är min första skoldag på en sisådär 11 år. Det ska bli spännande. Mycket spännande. 

Jag gillar verkligen tanken av att vara på väg mot något nytt, den får mig att må bra. Än så länge i alla fall, innan det har börjat kosta något. Som blod, svett och tårar. Eller kanske snarare tid som inte finns och prestationsångest.

Vi får se hur det blir. 

Just nu tänker jag njuta av känslan i alla fall. 

Annars har vi sett färdigt de första två säsongerna av Homeland och det känns så tomt nu. 3:an börjar om några veckor på Svt, det är ju en liten tröst men hallå hej, om några VECKOR, och sen ett, ETT  ynka litet avsnitt i veckan. 

Vi har börjat kolla på Breaking bad istället, och än så länge tycker jag att den är kul men lite väl slabbig. 

Och nån Homeland är det ju icke.

Abstinens

Efter att ha plöjt två, tre avsnitt av Homeland varje kväll i en vecka kom M:s jobbkonferens och satte p för fortsatt frossande, mitt i andra säsongen. Och vi är båda överens om att inte fuska och se något på egen hand utan har lovat varandra att vänta tills vi kan kolla tillsammans igen. På fredag.
Och just nu vet jag ärligt talat inte vem jag saknar mest, M eller Carrie och Brody.

Nyp mig!

Eller förresten nej, gör inte det, för om det här är en dröm vill jag inte vakna!
Idag har jag varit hemma själv för att läsa om saker jag tycker är jättejätteintressanta och timmarna har flugit förbi i rasande fart och nu ska jag packa ner lite frukt och dricka till grabbarna, hämta dom på förskolan och spana in en ny lekplats i Sandarna som verkar grym.
Alltså en dag med lika delar intellektuell stimulans, egentid och (förhoppningsvis) trevligt häng med mina barn.
Holey smoke säger jag bara, vilket förbaskat bra upplägg!

Ledig dag

Plaskishäng. Trädgårdshäng. Hemmahäng. 

Lite femårsargt och lite mammatjatochgnat. Men bara lite.

Det här med jobb alltså, ska det verkligen vara nödvändigt!? 

Andra dagar

Vad jag älskar dom. Dom andra dagarna.

När vi cyklar bredvid varandra, min son yr av glädje och frihetskänsla, jag smittad av yran och stolt, stolt, stolt.

När vi småpratar under middagen och jag får matnyttiga tips eller får lära mig någon ny sång.

När vi längtar till läggdags för att få veta vem som stal diamanthalsbandet i LasseMaja boken.

När vi pratar, lyssnar, skrattar.

Och inga andra känslor får plats

Jag hade tänkt skriva om att Yrvinden har fyllt 5 år och om hans klänning som han stolt bar på födelsedagsfirandet på förskolan idag och det absurda i att det ens är något att orda om. 

Men så fick vi fikabesök på eftermiddagen och den nyblivna 5-åringen fick ett argskrikanfall av sällan skådat slag följt av en lekstund där han snabbt straffade ut sig själv och skrämde iväg sitt leksällskap.

Och då blir det bara tomt och vasst och ledset och jag känner att jag snart inte står pall för mer ilska eller attityd.

Det känns så fruktansvärt sorgligt att längta bort den här korta tiden som aldrig kommer igen, men just nu gör jag det. Med tillhörande skuldkänslor i massor. Naturligtvis.

Men va fan!

Befinner mig i det märkliga inskolningslimbot i två dagar nu.
Det känns så bra och mysigt med brorsorna på samma förskola, samma avdelning till och med. Dunderklumpen känner sig liksom redan hemma och darrade inte det minsta på läppen när jag sa hejdå förut, hurra!
Båda grabbarna är alltså lämnade i några timmar, puss och kram och hejdå och sen ingenting på schemat.
Iiiiii!!!
Så jag trampade ivrigt hem på min cykel, slängde in en tvätt i maskinen för att känna mig lite duktig och knäppte på kaffet som jag tänkt mig att inta framför Malous "Efter tio" som brukar bjuda på oväntad och gissar jag även oavsiktlig underhållning av stora mått.
Men det GÅR ju inte nuförti'n. Det är The Doctors istället och just nu pratar dom om den nya trenden att pryda snippan med fjädrar (!?!), vilken skit!
Jaja. Vi var på Liseberg igår i alla fall och vann en salmiakcenter bland annat och den kan jag smäcka i mig med rent samvete för ingen annan i familjen vill ta i den med tång ens.
Alltid något!

Än så länge väldigt ok

Det här med att jobba alltså.

Just nu efter de första fyra dagarna känns det rätt fint ändå.

Vi har haft en lagom lugn start och hunnit tänka ut nya rutiner utefter våra nya goingar som känns bra. Vi är liksom kollektivt taggade och på g. Hurra!

Och med de nya rutinerna följde att jag ska jobba fyra hela dagar i veckan istället för fem korta fram tills utbildningen.

Vilket betyder att jag har tagit helg nu gott folk. Jupp, ändalykten är väl nedborrad i soffhörnet framför tramsig film på tv och jag har ett glas rött i handen. Fredagsmys! På en torsdag! Jag gillar't!

Vardagens stillsamma återkomst

Nu har jag jobbat i två dagar.
Och det går ju faktiskt. Det med.
Semestern var fin. Trots allt episkt argande som våra båda gossebarn lyckades uppbåda så är ändå det bestående minnet av semestern att den var fin. Äntligen värme, båt, sol, bad.
Och nu är det vardag igen. Vardag light. Resten av familjen är lediga även den här veckan men nästa vecka ska jag och M turas om att skola in Dunderklumpen på Yrvinds avdelning. Det kommer nog bli bra det.
Och Yrvind fyller snart fem år, min stora lilla första.
Och han önskar sig en klänning. En rosa. Med puffärm. Det är viktigt med färgen och med puffärmarna. För för honom står de traditionellt flickiga för något åtråvärt, äldre, tufft, modigt. Alla hans idoler är äldre tjejer i vår omgivning. Och det känns så fint och jag blir arg för den där lilla oron i magtrakten när jag tänker på hur han ska tackla kompisarnas reaktioner när han vill ha på sig sin klänning på förskolan. Det är ju så obeskrivligt tramsigt att man ska behöva tänka så.
Sen kommer september och hösten. Och jag ska börja en vidareutbildning!
Specialpedagogiska programmet. Då ska jag bara jobba tre dagar i veckan. Det känns exotiskt och spännande och lite läskigt.
Och lite lite lite längtar jag efter höstkänslan, den klara luften och doften av blöta löv.
Alltså mikroskopiskt lite. Men ändå.

På't igen

Det här med att en vuxen i hushållet (M) skulle jobba en vecka mitt i semestern det var ett riktigt sunkigt koncept. Effektivt för att totalt tappa bort semesterfeelingen. 

Men en del trevligheter hade vi ändå jag och bröderna bus, lite Majornahäng och en tur till en fin vän i Åsa tillexempel. Och ett riktigt bra avslut på den konstiga jobb-mitt-i-semestern-veckan blev det med härliga middagsgäster och nattsudd.

Nu har vi knött in oss och en massa pinaler i båten igen och håller tummarna för att det ska bli en precis så solig vecka som utlovats. 

Det har börjat bra. Mer vågar jag inte säga. Jinxen osv. 

Båtsemester i ord

Det var apjobbigt. Och alldeles alldeles underbart.
Småttingarnas humörsvängningar prövade våra föräldrahjärtan värre än de någonsin prövats förr. Men mellan alla sammanbrott, skrik och tårar har det vart så fint att det ändå var värt det.
Barndomsminnen, total bortkoppling från hem och vardag, de enkla, friheten, havet.
Såna grejer gör helhetsupplevelsen rätt så oslagbar.
Nu jobbar M en vecka innan vi har två lediga allihop tillsammans igen. Passar ju bra att det blåser rätt ordentligt då, så att inte längtan ut igen blir alltför stor.
Idag har jag, Yrvind och Dunderklumpen haft en riktigt slapp hemmadag. Ipaddat, tvättat, läst bok, bakat muffins och inte stuckit näsan utanför dörren på hela dagen. Och det har vart lugna gatan hela dagen. Knappt något argande alls. Härligt. Tomt utan M hemma bara. Semesterfeelingen som vi hittade ute på havet kom liksom av sig.
Men snart får vi förhoppningsvis åka ut och fiska upp den igen.

Båtsemester i bilder

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okejrå

Dunderklumpen är jobbig. Många vardagsbestyr är krångliga ombord på vår lilla båt. Vi fick åka hem från fina ön i lite lätt panik för att Yrvinden hade feber och ont i magenhuvetbenen samt tyckte att det gjorde ont att andas in och ut.
Men, efter doktorbesök och försäkran om att det bara handlade om förkylning och ingen av de hemska åkommor som vi hann fantisera ihop på hemvägen, övernattade vi i hemmahamnen som verkligen inte är så pjåkig den heller.
Jag tog ett morgondopp bakom båten i morse i lugn och ro medan resten av familjen var på promenad .
Och idag hängde mina föräldrar med på en dagstur förbi Marstrand. Jag satt med sovande tvååring i famnen, blev serverad kaffe och dammsugare.
Då försvann all jobbighet med den lätta brisen och jag bara njöt.
Vi har tillverkat krabbfiskespö och fick upp några små rackare.
Vi har bråkat lite grand, men inte så mycket och skrattat en hel del.
Nu sover barnen, jag har lite solfrossa och har krupit upp under täcket i min brits med en bok.
Jag vill inte sälja båten längre. Jag vill inte ha något torp.
Jag är precis där jag vill vara och allt är väl.

Båtsemester

Jamen det blev ju fint väder i alla fall. 

Och vi har packat så mycket pinaler att Yrvind kände sig nödd och tvungen att fråga om vi skulle flytta för alltid. Och så har vi pressat in oss och pinalerna först i bilen och sedan i båten. 

Första natten sov vi i hemmahamnen men idag blev det en liten båttur till närliggande myspysig skärgårdsö med gulliggulliga hus, lekplats, krog och badstrand. 

Solen har skinit, vindarna har vart ljumma och det har vart ögongodis var man än har riktat blicken.

Helt magiskt. På papperet i alla fall. 

En liten downer har dock varit att någon har snott vår goa Dunderklump och bytt ut honom mot en skitunge som är skvatt galen. Dom här orimliga vredesutbrotten jag nämnde har liksom hux flux gått och blivit normaltillstånd. SKRIKFEST säger bara. Mon dieu!!! 

Yrvinden som jag häromsistens anklagade för att vara värre än värsta tonårssnöret har gjort sitt bästa för att hålla oss vid gott mod och varit en ängel. Tyvärr verkar det som att hans harmoniska manér kommer sig av en släng av förkylningen som nu drabbat alla  i familjen utom mig. Jag har mitt kvar att se fram emot alltså, fantaaastiskt.

Hujedamej.

Men nu sover både ängeln och bortbytingen. Av ljuden att dömma så sover också pappan som stod för nattningen ikväll. Så nu ska jag väcka honom, klå honom i ett parti Yatzy och känna lite semesterro i en timme eller så.

Och sen ska det sovas som hejsan. Sova på båt är verkligen det mest oslagbara med båtsemestrar i allmänhet och just den här båtsemestern i synnerhet.

Men dom är väldigt söta när dom sover

Jag älskar mina barn. Jättejättejättemycket gör jag det.

Men jädrars vad dom håller på.

Det tävlas intensivt om första platsen i mästerskapet "Tidernas utvecklingsfaaaas" här.

Och just nu står det helt lika faktiskt i den här rafflande tillställningen.

Snart fem-åringen har lagt sig till med en attityd som skulle imponera på vilket stöddigt tonårssnöre somhelst och drygt två-åringen har tveklöst för längesedan passerat världsrekordet i orimliga vredesutbrott för hittepåsaker. 

Nu skulle det sitta väldigt fint med lite hjälp från högre makter. Kanske väderomslag tillexempel så att vi kan åka till närmsta vattenhål och låta hetsporrarna coola ner sig en aning.

Att jag sen inte tror på dom där högre makterna orkar jag verkligen inte bry mig om just nu. Faktiskt.

Just det ja

Vi har bröllopsdag idag!

Tre år.

Jag glömde. I år igen.

Inte M. 

Tur för mig att han är tävlingsmänniska ut i fingerspetsarna och bara ser det som att han vann och jag förlorade och är rätt nöjd med det. 

Bacillerna och vi...

...har tydligen något jävligt otalt med varandra. 

M har vart förkyld de här första semesterdagarna och idag har Dunderklumpen en redig feber. 

Jag hade någon slags illusion om att nog skulle vara nog nu men det bidde inte så.

Så, halva familjen förkyld och rätt så jäkla obåtvänligt väder är alltså statusen än så länge på den här semestern när vi inte har några andra planer än att "åka båt".

Men nu väljer vi glädjen igen och fokuserar exempelvis på att alla i alla fall är mycket nöjda med sina nya sängar. 

Det är ju bra.

Bra sak med semester

Min alldeles egna mästerkock slänger ihop tillexempel sådana här godsaker till kvällsmat:

Macka med grillad entrecote, gräslök och ruccola från trädgården, tomat, pepparrot och avokado.

För den som undrar kan jag tala om att det är mycket mycket mycket gott!

Den stora sängbytardagen

M:s rygg höll på att totalhaverera. Dunderklumpen vägrade sin spjälsäng. Liten Yrvind börjar bli stor.
Så idag på första officiella semesterdagen köpte vi ny säng till oss och lät resten av sängarna ta ett steg åt höger typ.
Än så länge har sängbytarprojektet avlöpt strålande!
Yrvind somnade i min gamla säng med ny bäddmadrass på två minuter och Dunderklumpen var stolt som en tupp över att storebrollans coola säng nu hux flux var hans. "Min, min!" och "hiiiin!" (fin) tjoade han om och om igen. Och för första gången på kanske nio månader har han somnat nöjt i egen säng.
Nu återstår bara det stora eldprovet. Att se ifall M:s rygg tänker bli kompis med vår nya investering.
Eftersom vi ska betala för den de närmsta två åren hade det ju verkligen vart på sin plats att tycke uppstår så att säga.
Och så ska jag svälja den lilla klumpen av vemod över att det inte kommer finnas någon liten tvååring att sniffa på i sängen när vi går och lägger oss sen.

Semester

Jaha. Så var det semester.
I fem veckor.
Och sen får jag vara kvar med "mitt" fina gäng på jobbet.
Frid och fröjd alltså.
Ändå är det något som gnager.
Oro? Utmattning? Vädret?
Jag vet inte vad det är.
Det är intensivt just nu i den här lilla familjen. Minst sagt.
Tvåårstrotsig Dunderklump och Yrvindigare Yrvind än någonsin förr. Båda två arga ganska ofta.
Och så två trötta vuxna som inte riktigt orkar parera på bästa sätt alla gånger. Eller se varandra mitt i allt det här.
Så den där härliga frihetsyrseln som brukar infinna sig vid semesterstart lyser med sin frånvaro.
Humöret har inte varit på topp. Så kan vi väl säga.
Men förhoppningsvis kommer solen snart. På sommarhimlen och i min mage. Tinar upp den där förbannade isbiten. Som gnager.

Påminnelser

Jag läser inlägg som det här, om en fin liten människa och iskall trångsynthet, och som det här, om ond bråd död där den inte borde vara.
Och tårar rinner och jag blir arg. På kyla, på ödet, på Sjukdomen, på fördomar, på fan och hans moster.
Men allra mest på mig själv. Som ömkar mig om saker som sömnbrist, brist på "eeeeegentiiiid" och på mitt jobb.
Jag HAR mitt liv, mina barn, min M, vårt hem, vännerna, familjen, jobb.
När jag kryper ner bredvid 2-åringen sen som vägrar att sova i egen säng, ska jag dra den lilla kroppen nära, nära intill och andas honom.
Och vara tacksam.

Hejsan svejsan!

Oj.
Det blev visst en liten bloggpaus. Det bara blir så ibland.
Hursomhelst.
Stockholmshelgen var ljuvlig. Sol, värme, öl, stros, fint hotell, god mat som tillexempel friterad sushi och perfekt tonfisk (seglade direkt upp på top 5 bästa måltider S-M-U-L-L-E!!!) och en massa ytterst välbehövliga klädinköp.
Och nu är det ungefäros 1½ vecka kvar till semestern. Fast hjärnan och hjärtat har redan tjuvstartat. Det är liksom bara kroppen som kör på med de vardagliga rutinerna, på autopilot.
Som en extra liten fartdämpare kom chefen med en liten vink om att jag kanske måste byta avdelning till hösten fast jag inte vill. Det här med uppmuntran är liksom inte hennes grej.
Näej. Ska man hålla på och krångla och gå ned i tid för att vidareutbilda sig och sånt tjafs, då får man ju skylla sig själv.
Trökigt eftersom jag äntligen har den där viktiga känslan, att det här är "mitt gäng", och att det är ett superfint gäng dessutom, som jag vill jobba för.
Men men, det kanske inte blir så. Eller så blir det så och blir jättebra det också tillslut. Eller så blir det här den där sparken i rumpan som jag egentligen behöver för att pröva en helt ny arbetsplats.
Vi får se.
Och som sagt. Nu är det ju semester. Nästan.

Tjihoo!!!

Ingen kräks eller feberyrar, grabbarna har gissningsvis vattenkrig hos farmor och farfar och vi är på väg!!!

Jag vill, jag vill, jag vill!

Att ta sig fram till den hägrande Stockholmshelgen börjar kännas som att klara av svåraste banan på Yrvindens Super Mario. Rollen som de dödliga fienderna man ska kryssa sig fram mellan spelas i verkligheten av alla jädrans baciller som omringar oss. M har precis återhämtat sig från en rejäl halsfluss, Dunderklumpens näsa verkar aldrig riktigt sluta rinna och idag när jag kom till jobbet möttes jag av en nedspydd kollega.

Jag vill åka nu, nu, NU, innan någon i den här familjen hinner börja kräkas eller få ont i halsen eller däckar i feber. 

Låt det gå vägen det här, ja vill götta mig, så in i bänken mycket vill jag det!

Vad hände?

Jag har ingen aning.
Men helt plötsligt är jag mer eller mindre besatt av tanken på att skaffa ett torp.
De senaste kvällarna har jag spenderat på Hemnet med att bli helt hagalen över tillexempel sådana här raringar:



Det är väl kanske det här med att ha något som är bara vårat.
Vi har ett jättebra hem nu, nytt och fräscht, goda grannar, precis där vi vill bo i Göteborg. Men det är inte vårt hus. Det gör mig ingenting. Jag har hyrt mitt hem i stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag är van vid det. Men en längtan efter att ha en alldeles egen oas någonstans som är helt och hållet vår, när jag ju uppenbarligen.
Och jag menar, kom igen, 195 000 spänn!?! Det räcker knappt till en halv kolonistuga i Göteborg.
Det är ju praktiskt taget ingenting. Egentligen.
Barfota barn som springer in och ut hur dom vill till sena kvällen, soliga dagar med cykelturer till sjön, bad och fika på filt, vänner och deras fina ungar som kommer och hänger någon helg, plöja böcker i en hängmatta, grilla marschmallows och dricka varm choklad under filt på ruggiga höstdagar, tystnad, ren luft, skogen, plocka bär och svamp.
Lite så tänker jag.
Jag tänker inte så mycket på att vi faktiskt knappt ens hinner med att underhålla vår lilla segelbåt eller på att denna segelbåt sjunkit i värde till ungefär hälften av vad vi gav för sex år sedan. Eller på att det är ganska osannolikt att mina barn helt plötsligt hade låtit mig ligga i lugn och ro och läsa när de aldrig gör det annars.
För det är ju inte alls lika kul och rosaskimrande.

Lite punka, lite nattskräck, lite feber

Uj. Vilken vecka det blev.
Punktering på både cykel och bil, en rekordlång förskolelämning på en sisådär 1,5 timme på lånad cykel, kvällsmöte en kväll och åka tillbaks med barnen efter hämtning för oplanerad övertid en annan. Och en fredagskväll med evighetslång dubbelläggning av småttingarna och en ursjuk M i febersömn i soffan.
Ja och så var det ju det där med nattskräcken också. Igår var det väl fjärde eller femte gången som Yrvinden skrek ångestladdat, skakade okontrollerat, var helt okontaktbar och kallsvettig efter ett par timmars sömn. Jag misstänkte att det handlade om nattskräck, vet inte varför jag vet vad det är egentligen men någongång, någonstans har jag hört eller läst om det i alla fall. Och det är ju tur, för jag googlade igår och hittade det här bland annat:
Nattskräck utgörs av attacker under sömn med ett beteende som liknar det vid stark ångest. Barnet kan sätta sig upp, skrika och uppvisar tecken på autonom aktivering i form av kallsvettningar, pulsstegring och blekhet. Ibland är attackerna förenade med sömngång. Barnet är ofta okontaktbart, och kan efter attacken återgå i normal sömn. Nattskräcksattacker har vanligtvis en duration på någon till några minuter. Nattskräck skiljer sig från mardrömmar bland annat i det att det ofta saknas hågkomst av händelsen nästa morgon och att personen som drabbats inte kan minnas något dröminnehåll. Besvären är godartade och växer vanligtvis bort.
Bingo. Varje ord stämmer. Ja, det där sista vet vi ju inte än förstås, men det hoppas jag innerligt. Första gången det hände fick jag panik. Jag trodde att han hade något slags krampanfall. Och känslan av att höra sin kraftigt skakande, kallsvettiga älskling väsa "hjälp, hjälp" mellan hårt, hårt sammanpressade tänder, försöka få kontakt "gubben du är hos mamma, allt är bra, mamma är här, kan du titta på mig, ser du att du är hos mamma, gubben har du ont någonstans" och inte få någon reaktion förutom en förvirrad, skräckslagen och dimmig blick. Tortyr.
Men nu känns det bättre när jag vet vad det är. Och själv minns han ingenting av det i efterhand. Jag frågade om han sovit gott och drömt något fint i morse och han svarade glatt "ja" och berättade något om Klas Klättermus och korv.
Fast jag önskar ändå verkligen, verkligen en skräckfri natt. Alltså VERKLIGEN.
Och när vi ändå är igång kan jag också tänka mig en frisk man imorn. Och mer sol.
Amen tack och godnatt.

Bokat och klart!

Nä. Det bidde ingen jobbansökan. Om man bortser från dumma politiker som ställer till det för oss med jämna mellanrum, eller knappt utan mellanrum alls faktiskt när jag tänker efter, så är jag på en bra plats just nu yrkesmässigt. Urfina ungar, bra kollegor. Bra så.
Så, raskt över till lite andra roligheter istället. Den 7 juni är det jag och min man som sätter oss i bilen och tar en liten roadtrip till huvudstaden medan barnen får en myspysarhelg på landet hos farmor och farfar.
Här ska vi bo i två nätter.

 

Sovmorgon, hotellfrukost, stros, prata hela oavbrutna meningar, längta efter småttingarna.

Det blir ju ett startskott på det här med att "götte sä" som heter duga känner jag!

 



 

 

Mors dag

Fint retroporslin och bok fullproppad med fina symönster i present. Bra grejer det.
Liksom fika med mamma, pappa, Yrvind, syster och hennes fina tjejer i solig trädgård.
Och fnissig kusinlek.
Febrig och snorig Dunderklump. Inte så bra grej. Alls.
Men imorn kommer farfar'n och hänger med sjuklingen som piggnade till avsevärt under dagen i alla fall.
Och så har jag jobbgrubblat lite. Sett en ledig tjänst på en förskola som ligger ett stenkast från killarnas, nyrenoverad i fint gammalt hus. Där man vill arbeta med tecken som stöd för att främja språkutvecklingen hos alla barn bland annat. Hm. Lite lockande.
Men å andra sidan. Feberkräkssnorsjuklingar var och varannan vecka och eventuellt deltidsutbildning. Kanske räcker så med utmaningar.
Ska grubbla vidare och kanske rita av något av de fina symönstren.
Hej hej.

Nedräkning

Vardagen just nu alltså. Det finns mycket som är fint med den, men också mycket  som jag ser fram emot att slippa när semestern kommer.
6 veckor kvar. Det känns som lite väl lång startsträcka på längtet faktiskt.
Men jädrars vad jag längtar. Efter tillsammans. Frukost på balkongen. Båt. Grill. Glass. Vänner. Vin.
Att få "götte sä" helt enkelt.
Det gnager lite. Det där att energin inte räcker till riktigt som jag vill. Jag är inte riktigt den pedagog jag vill vara på jobbet, inte fullt ut. Och tålamodet räcker inte riktigt så långt som jag skulle vilja hemma. Och det gnager lite som sagt.
Men bara lite faktiskt. Mitt förnuftiga jag rycker lite på axlarna och tänker att "Ja, så är det med det, och så måste det få vara under de här berömda småbarnsåren, var sak har sin tid."
Väldigt mycket Alfons Åbergs pappa över det.
En stor del av mitt inre jag är alltså en tunnhårig herre i brun slipover och innetofflor.
Så kan det gå här i livet.

Hello vab my old friend

En vända till med baciller kunde vi visst hinna med innan sommarvärmens intåg. Yrvinden åkte på nån konstig mag-grej igen. M var hemma två dagar och idag var det min tur.
Idag var han helt återställd och tio gånger Yrvindigare än vanligt. Det har pärlats, spelats ipad, ritats, lästs bok, sprungits, klättrats, skrikits, retats. Tillslut blev det en rofylld stund med legolådan och då var det dags att äta lunch.
Kanske har jag blivit påverkad av den där naturkraften till barn jag har för själv hann jag med att färdigställa t-shirtar till killarna, klippa lugg på mig själv, röja hela lägenheten och packa inför helgen hos svärisarna. Och tappa tålamodet hann jag också med, flera gånger faktiskt.
Men nu är vi i alla fall på väg och det ska bli mumsigt och mysigt.
Trevlig helg gott folk!

Det funkar för mig

Jag vet inte vad det är egentligen.
Kanske polleneländet och dubbla doser av motgiftet.
Kanske att det börjar närma sig nu, sommar och ledighet.
Kanske det här förbannade bilandet mellan olika förskolor.
Det är väl lite alltihop, som samarbetar för att jag ska känna mig jäkligt osugen på att ta mig an den kommande veckan.
Det får nog bli ett glas rött och några avsnitt av Hemlock Grove sen när M kommer ut från nattningen.
Förträngning. Förnekelse. Så jobbar jag.

Trött

Lämnat och hämtat två barn på två olika förskolor och jobbat sex timmar på en tredje däremmellan.
I tre futtiga dagar. Och efter två glas vin känns det som att jag skulle kunna sova i ett dygn. Eller tre.
Trevligt med ledig dag imorn. Så in i.

Fast liiite mer kärlek än hat. Tror jag.

Först fick jag hybris och tänkte att det var lika bra att hitta på något klatschigt namn och beställa en rejäl bunt med tyglappar med det klatschiga namnet att sätta på alla mina fantastiska skapelser.
Nu såhär efter två ok t-shirts och tre par leggings när jag har fastnat på en #%^*+ bandkant och det senaste projektet innan det var en mössa där motivet hamnade upp och ned, känner jag att det här är en jäkla skithobby. Och att det är väldigt tursamt att jag aldrig beställde de där lapparna.
Men jag ska inte ge upp så lätt den här gången. Jag ska sprätta upp den #%^*+ bandkanten, göra om och göra rätt och sen påbörja ett nytt projekt.
Hatkärlek tror jag att det kallas, det här som jag har going on med min symaskin.

Bizniz as usual

Och i det här hemmet är det vab.
Men imorgon ska jag jobba och det känns bara konstigt efter att ha varit bortkopplad från verkligheten ett tag.
Och så har jag ju fått syfeber också, vill egentligen bara rota i mina tyghögar, leta mönster och klippa, sy, klippa, sy, klippa sy.
Yrvinds garderob kan numer stoltsera med leggings och t-shirt i det här härliga muffinstyget.
En närmare granskning avslöjar ju förstås att det handlar om ett nybörjarjobb och t-shirt mönstret behöver nog justeras lite till nästa gång men min kund blev hursomhelst störtförälskad i sina nya kläder så i min bok är det ändå en braksuccée!

Så har det gått en hel vab-vecka

 

 

Och än så länge så har jag idag:

1. Dreglat över tyghögen som jag hämtade på posten igår.
2. Snytit näsa.
3. Oroat mig över att Dunderklumpen inte kommer vara tillräckligt frisk för att gå till förskolan efter helgen.
4. Snytit näsa.
5. Gjort manikyr på grabbarna.
6. Snytit näsa.
7. Oroat mig lite till över Dunderklumpens tillfrisknande.
8. Snytit näsa.

Och efter att ha läst igenom det här inlägget kan jag lägga till:

  9. Funderat på om det verkligen heter snytit. Det ser jättekonstigt ut. Snutit?

Framtidsplaner

Jag har bestämt mig, ombestämt mig och tänkt om igen.
Och nu känner jag mig färdigvelad och mycket taggad!
Jag har sökt till höstens Specialpedagogiska program här i Göteborg, och jag hoppas, hoppas, hoppas att jag kommer in.
Någonstans mitt i allt vabbande har jag ändå lyckats hitta tillbaka till det som jag verkligen gillar med mitt jobb och jag är riktigt sugen på att lära nytt och gå vidare så småningom.
Specialpedagog.
Ha ett kontor, och pärmar, och viktiga möten, opraktiska kläder och lunch på valfritt ställe, kanske till och med kafferast med andra vuxna människor. Mmmmm.
Okejrå. Jag skojar. Inte bara. Men lite.
Jag vill vidarutbilda mig för att få chansen att se på pedagogiska situationer och utmaningar från ett annat perspektiv, ett lite mer utifrån istället för från mitt inne i smeten där vardagen ofta svischar förbi så fort att man knappt hinner tänka en tanke till slut. Och att kanske få jobba med handledning och få vara det där stödet som matar på med nya infallsvinklar och tonvis med pepp när ett arbetslag har kört fast eller står inför en kämpig utmaning.
Fast jo, det där med kontoret, pärmarna och kafferasterna, jag vill ha det också. Lite.
Eller okejrå, kanske ganska mycket.

Hemmafru

Idag har jag tänkt lite på det där.
Att det inte skulle vara så dumt faktiskt har jag tänkt. Det skulle ju liksom vara som jag har det nu fast utan det dåliga samvetet för att jag är borta från jobbet så mycket.
Och allt man skulle hinna sy och läsa och skriva och baka och fixa och trixa. Det hade varit fräsigt!
Minussidan hade i och för sig varit att jag skulle ha varit helt ekonomiskt beroende av M och att vi hade haft väldigt ont om pengar. Det hade ju inte varit så fräsigt alls.
Hursomhelst, så här har vi haft det idag.

 

 

 

 

 

 

Vi har bakat snuskigt goda cup-cakes, killarna har underhållits av teknikens under rätt så mucho medan jag har ägnat mig åt min nygamla hobby. Den här gången blev det ett par leggings med muddar till Yrvinden av en gammal omlotttröja och stuvbitar från mamma. Jag blev ganska nöjd och Yrvind blev ganska nöjd. Dunderklumpen är MYCKET nöjd med sin hemsydda t-shirt i alla fall och vägrar ta av den.

Det betyget får man ju ändå vara nöjd med!