Ledig dag

Plaskishäng. Trädgårdshäng. Hemmahäng. 

Lite femårsargt och lite mammatjatochgnat. Men bara lite.

Det här med jobb alltså, ska det verkligen vara nödvändigt!? 

Andra dagar

Vad jag älskar dom. Dom andra dagarna.

När vi cyklar bredvid varandra, min son yr av glädje och frihetskänsla, jag smittad av yran och stolt, stolt, stolt.

När vi småpratar under middagen och jag får matnyttiga tips eller får lära mig någon ny sång.

När vi längtar till läggdags för att få veta vem som stal diamanthalsbandet i LasseMaja boken.

När vi pratar, lyssnar, skrattar.

Och inga andra känslor får plats

Jag hade tänkt skriva om att Yrvinden har fyllt 5 år och om hans klänning som han stolt bar på födelsedagsfirandet på förskolan idag och det absurda i att det ens är något att orda om. 

Men så fick vi fikabesök på eftermiddagen och den nyblivna 5-åringen fick ett argskrikanfall av sällan skådat slag följt av en lekstund där han snabbt straffade ut sig själv och skrämde iväg sitt leksällskap.

Och då blir det bara tomt och vasst och ledset och jag känner att jag snart inte står pall för mer ilska eller attityd.

Det känns så fruktansvärt sorgligt att längta bort den här korta tiden som aldrig kommer igen, men just nu gör jag det. Med tillhörande skuldkänslor i massor. Naturligtvis.

Men va fan!

Befinner mig i det märkliga inskolningslimbot i två dagar nu.
Det känns så bra och mysigt med brorsorna på samma förskola, samma avdelning till och med. Dunderklumpen känner sig liksom redan hemma och darrade inte det minsta på läppen när jag sa hejdå förut, hurra!
Båda grabbarna är alltså lämnade i några timmar, puss och kram och hejdå och sen ingenting på schemat.
Iiiiii!!!
Så jag trampade ivrigt hem på min cykel, slängde in en tvätt i maskinen för att känna mig lite duktig och knäppte på kaffet som jag tänkt mig att inta framför Malous "Efter tio" som brukar bjuda på oväntad och gissar jag även oavsiktlig underhållning av stora mått.
Men det GÅR ju inte nuförti'n. Det är The Doctors istället och just nu pratar dom om den nya trenden att pryda snippan med fjädrar (!?!), vilken skit!
Jaja. Vi var på Liseberg igår i alla fall och vann en salmiakcenter bland annat och den kan jag smäcka i mig med rent samvete för ingen annan i familjen vill ta i den med tång ens.
Alltid något!

Än så länge väldigt ok

Det här med att jobba alltså.

Just nu efter de första fyra dagarna känns det rätt fint ändå.

Vi har haft en lagom lugn start och hunnit tänka ut nya rutiner utefter våra nya goingar som känns bra. Vi är liksom kollektivt taggade och på g. Hurra!

Och med de nya rutinerna följde att jag ska jobba fyra hela dagar i veckan istället för fem korta fram tills utbildningen.

Vilket betyder att jag har tagit helg nu gott folk. Jupp, ändalykten är väl nedborrad i soffhörnet framför tramsig film på tv och jag har ett glas rött i handen. Fredagsmys! På en torsdag! Jag gillar't!

Vardagens stillsamma återkomst

Nu har jag jobbat i två dagar.
Och det går ju faktiskt. Det med.
Semestern var fin. Trots allt episkt argande som våra båda gossebarn lyckades uppbåda så är ändå det bestående minnet av semestern att den var fin. Äntligen värme, båt, sol, bad.
Och nu är det vardag igen. Vardag light. Resten av familjen är lediga även den här veckan men nästa vecka ska jag och M turas om att skola in Dunderklumpen på Yrvinds avdelning. Det kommer nog bli bra det.
Och Yrvind fyller snart fem år, min stora lilla första.
Och han önskar sig en klänning. En rosa. Med puffärm. Det är viktigt med färgen och med puffärmarna. För för honom står de traditionellt flickiga för något åtråvärt, äldre, tufft, modigt. Alla hans idoler är äldre tjejer i vår omgivning. Och det känns så fint och jag blir arg för den där lilla oron i magtrakten när jag tänker på hur han ska tackla kompisarnas reaktioner när han vill ha på sig sin klänning på förskolan. Det är ju så obeskrivligt tramsigt att man ska behöva tänka så.
Sen kommer september och hösten. Och jag ska börja en vidareutbildning!
Specialpedagogiska programmet. Då ska jag bara jobba tre dagar i veckan. Det känns exotiskt och spännande och lite läskigt.
Och lite lite lite längtar jag efter höstkänslan, den klara luften och doften av blöta löv.
Alltså mikroskopiskt lite. Men ändå.