Jag har varit på ett knepigt humör. Lite ledsen sådär. Utan egentlig anledning.
Att Dunderklumpen for i golvet från skötbordet igår förmiddag gjorde liksom inte saken bättre heller.
Jag fattar fortfarande inte hur det gick till. Jag böjde mig ner för att pressa ner en blöja i blöjhinken och helt plötsligt brakar det och en skrikande Dunderklump ligger på golvet.
Att inte mitt hjärta stannade där och då. Ofattbart. Han klarade sig undan med en liten bula i huvudet och ett blåmärke på benet, annars ingenting. Han var inte ens ledsen särskilt länge.
Men jag har inte kunnat stänga av filmen i mitt huvud där värsta möjliga scenariot utspelar sig, om och om igen. Och så känner jag mig som en riktig skrutt-mamma. Skrutt-vuxen. Skrutt-ansvarig. Usch och fy.
Extra många pussar och långa kramar hela helgen efter det. På fina fina Dunderklumpen.
Helgen började arta sig igår kväll när vi fick god mat och Yrvind fick leka av sig så det räckte och blev över hos kusinerna. Men när vi promenerade hemåt kände jag att det fortfarande låg därinne och lurade. Vemodet.
Först nu ikväll har det vikt hädan, efter en riktigt mysig promenad med Yrvind, bara han och jag, följt av möjligtvis årets bästa kvällsmat när vi kom hem.
M har gjort julskinka och stekt hundra-någonting köttbullar idag.
Vi struntade högaktingsfullt i tjusig servering. Inga krusiduller. Men så infernaliskt gott!
5 kommentarer:
Åh mitt hjärta går lite sönder när jag läser det här, kanske inte främst för Dunderklumpen utan för dig. Fy tusan som jag förstår hur du måste känna dig, jag tänker ofta på att det är så lätt hänt och jag vet inte hur många gånger jag haft såna filmer där just det där utspelar sig.
Men du, du är ju en precis jättebra mamma, och Dunderklumpen klarade sig ju bra (tack och lov!) han har förmodligen redan glömt bort vad som hänt..
Vad skönt att kvällen blev lite bättre, kram på dig!
TACK!!! Ja, fyyy vad hemskt det var och framförallt tankarna efteråt, men det känns bättre nu.
Men åh, stackare. Vet precis hur himla jobbigt det är när det händer såna där saker och man lägger så mycket skuld på sig själv att man nästan går av på mitten. Men jag försöker tänka att alla föräldrar upplever dom där filmerna i huvudet ibland, och att det går så himla snabbt och att det är mänskligt att inte hinna reagera alla gånger (men tänk på alla gånger man faktiskt hinner få fram en hand innan olyckan är framme). Jag minns specifikt en olycka när vår stora var 1½ och inte gjorde annat än att klättra på bordet. Jag visste ju att han var en klätterapa men ändå vände jag tanklöst ryggen åt i 2 sekunder och vips hade han både klättrat upp och rasat i golvet och slagit upp ett jack på ögonlocket på vägen ner. Den känslan när jag såg blodet rinna från ögat, fy, jag börjar skaka bara jag tänker på det. Tog flera veckor innan jag kunde sluta hacka på mig själv. Skönt att helgen slutade fint för er iallafall!
Ja, det har du rätt i. Det händer ju var och varannan dag att katastrofer undviks för att man faktiskt hinner dit. Men jäklar vad snabbt det kan gå ibland.
Man kan ju omöjligt hinna titta på ongarna varenda sekund! Detta inser jag inte minst eftersom jag idag passat mina kusinbarn, 2,5 år och 7 månader, i några timmar. Helt slut nu av koncentrationen. SÅKLART är man inte en dålig förälder för att man tittar bort i fem sekunder. Gjorde man inte det vore man en galen människa, och det är nog farligare för barnen tror jag ;)
Skicka en kommentar