Manboy, livet och kärleken

Igår kom min äldste son upp igen sent på kvällen.
Sovrufsig i håret och knappt vaken tassade han in i vardagsrummet. Törstig.
När han stod där och svajade och drack sitt glas med vatten kunde jag liksom även se framtidens versioner av honom i det lilla barnets kropp.
Den gänglige ynglingen, mannen.
Det är som det här med insikten om att man faktiskt måste dö en dag. Det är något man vet, självklart, men inte alltid inser till fullo. Jag vet att han ska bli en vuxen man men det är ingenting som min hjärna i vanliga fall klarar av att greppa.
När den nu gjorde det under ett andetag kändes det som om hjärtat skulle spricka. Av stolthet, av vemod.
Vi pratade om det där min son och jag för en tid sedan och även han, 3½ åringen, har börjat greppa att ekvationen inte går att få ihop riktigt som vi skulle önska. Att vi aldrig kan vara lika, i fas.
"Då blir jag vuxen mamma...och då blir du och pappa små, bebisar.".
"Nej, vi blir inte bebisar då, vi blir gamla, en gammal gubbe och en gammal tant."
Det gillade han inte, det var han väldigt tydlig med.
Inte jag heller min älskling, inte jag heller. Men det är livets gång.
Mycket passande dök följande replik om livet upp i första avsnittet av "Sherlock" som vi tittade på igår:
"Alla ska dö, alla får sina hjärtan krossade. Att bry sig om är ingen fördel."
Då var det som att mitt hjärta fick fötter och armar och upprört hytte med näven, hoppandes upp och ner i bröstkorgen. För det är inte sant. Det där är verkligen inte sant. Ja, det gör ont att leva, att älska, att mista. Men utan det, vad finns då?
Så, min älskade son. När du och lillebror blivit vuxna kommer er pappa och jag att vara gamla. Och tillslut måste vi lämna er. Det är inte så någon av oss vill att ekvationen ska se ut. Men det är den enda möjliga lösningen. Den enda rätta. Och det är vackert, på sätt och vis.