Det är bara det.

Jag har det så fint nu.
I vårt nya hem. Sak efter sak hittar sin plats och det blir så fint att det nästan känns overkligt. Kontrasten mellan de båda hemmen, det gamla och det nya, är så stor.
Och likaså kontrasten mellan att vara ensam med barnen stor del av tiden till att inte vara det alls.
Lekplatsen, stranden, Slottsskogen, Universeum, Gunnebo slott. Tillsammans.
Festmåltid efter festmåltid, bara vi eller med fina vänner från olika håll. Måltider som jag inte bidrar ett skvatt till förutom när det gäller att njuta av dem. Mästerkocken njuter av sitt nya kök och jag njuter av hans mat.
Så det är liksom bara det. Det är därför jag är så tyst. Jag har det så fint nu.
Det är bara det.