Jaha, själv är jag inte på Bokmässan, ni'rå?

Jag vet faktiskt inte när jag var på Bokmässan sist.
Jag har försökt att komma ihåg men lyckas bara inte.
Någon gång innan 2008 i alla fall. För det året föddes Yrvind.
Sen dess har det liksom vart något bebisrelaterat hinder varje år.
I år är jag inte gravid och ammar ingen bebis.
Men jag har en man som inte är hemma på veckorna och jag gillar faktiskt att hänga med honom rätt mycket. Därför vill jag rätt gärna göra det när han väl är hemma.
Och en Bokmässa med en 4 åring och en 1½ åring? Nej tack, säger jag då artigt men bestämt.
Så det blir ingen mässa i år heller.
Men nästa år. Då är det dags igen känner jag.
För trängseln, för värmen, för bläddrandet.
Och för att nosa på drömmen. Drömmen om den den där världen.

Helg

Det kom ett sms från Yrvinds kompis (eller kompisens mamma då om man ska vara petnoga).
"Vill du komma och leka?"
Jag hann knappt lägga ifrån mig telefonen innan Yrvind hade valt och tagit på sig kläder samt packat en rygga full med bilar.
Motivationens kraft alltså. Den är imponerande!
Nu grämer det mig lite bara att jag och Dunderklumpen inte får skrota runt ifred här hemma eftersom det kommer snickare som ska fixa lite grejer i köket.
Engelsman är han också. Jag måste alltså glida omkring här i ett par timmar som en osalig ande och inte veta vart jag ska ta vägen och hoppas att han inte frågar mig om något för jag vet inget.
Och så ska jag gärna vara lite käck och trevlig. På engelska.
Men sen är det helg och vårt kök är ännu lite finare förhoppningsvis och Yrvind är full av lek och M kommer hem.
Det blir fint.

Minst sagt

Ännu en sådan där virvelvindsdag, som i måndags.
Då är det skönt att höra meningen "Ni vill kanske äta med oss ikväll?" av grannen när man kommer hem. Och att man kom ihåg att köpa choklad i affären förut. Och att det är fredag imorgon.
Förbaskat skönt faktiskt!

Jag är jag

 

 

Jag såg och hörde härliga Lisa Bjärbo varmt rekommendera den här boken på morgonnyheterna i förra veckan. Och som stor bilderboksfantast är jag också sen innan mycket förtjust i båda AdBågarnas verk.

Så när den stod uppställd på en hylla på bibblan norpade jag snabbt åt mig den och igårkväll blev det godnatt-lektyren. För mig alltså, inte för Yrvind  

Jag var redan innan avundsjuk på Emma AdBåges talang. Det ändrades inte av att läsa den här lilla pärlan kan jag säga.

En dålig vana jag har när jag läser bra bröcker är att min första tanke är "Skit också! Varför kom inte jag på det här!". Istället för att bara njuta av resan blir jag sotis på talangen och önskar att jag hade den. Inte så sympatiskt.

Men så var det alltså även den här gången. "Jag är jag" handlar om Mickan snart 8 år som hatar att gå på kalas och spela pjäs i skolan men är jätteduktig på att rita. Författarinnan var 8 år sex år efter att jag själv var det men det känns ändå verkligen som om vi delat samma skolvärld och jisses som hon beskriver den bra, fint och roligt genom Mickans ord och blick.

Har du en person i 7-8 årsåldern i din omgivning så läs den här boken tillsammans, har du det inte så läs den själv! Bums!



Sagan om min dag

Ok. Tänk er en mamma och två pojkar. En 4-åring och en 1½ åring. Direkt efter att 4-åringen slutar förskolan åker de till biblioteket. Det är svårt att hitta parkeringsplats. Tillslut hittar de världens smalaste och mamman lyckas med viss möda trassla ut de två pojkarna utan att åsamka lackskador på grannbilarna. Väl inne på biblioteket måste 1½-åringen bajsa vilket mamman starkt misstänkte skulle inträffa fast hoppades hoppades hoppades ändå inte skulle göra det. 1½-åringen är nämligen hård i magen och blir väldigt väldigt ledsen när bajset ska ut. Oroliga tanter kikar runt hörnet för att kolla efter vad det är för barn som skriker så förtvivlat och varför. Mamman försöker trösta. Tillslut är klutten utpressad och allt är frid och fröjd igen. Mamman och 4-åringen rafsar ihop en enorm hög böcker som mamman sedan balanserar på ena armen medan hon försöker få med sig 1½-åringen. Han vill nämligen inte alls lämna biblioteket längre. Han vill möbla bland böckerna och tycker att mamma är dum dum dum som säger att de måste gå. Han skriker. Igen. Tanterna tittar oroligt. Igen. Mamman börjar bli lite svettig. Efter att ha lånat böckerna måste mamman och 1½-åringen och 4-åringen knöla in sig på en liten toalett. Bajsblöjan måste tas om hand och 4-åringen måste kissa. Mamman blir ännu lite svettigare. Sedan går de på fik en stund för att fördriva lite tid och det är ganska mysigt. En stund. Tills 4-åringen börjar skriksjunga lite väl högt på sin egenpåhittade visa "bumpa-rumpa-bajs" och 1½-åringen häller Festis på golvet. Sedan är det dags för mamman att installera pojkarna i bilen igen och åka till förorten för att kalasa hos kusinen som fyller år. Kalaset är mysigt och pojkarna har roligt. Så roligt att det blir mycket mycket mycket tråkigt när mamman säger att de måste åka hem för att det är kvällen. Lite tjat, lite gnat, lite tårar. Tillslut sitter de i alla fall allihop i bilen igen och beger sig hem. Det är läggdags. 1½-åringen somnar efter halva vägen men vaknar när mamman ska bära in honom i hemmahuset. Förstås. Mamman ger upp och skiter i alla rutiner. De mumsar ostmackor tillsammans i soffan och kollar på tv. Sedan sitter 1½-åringen i 4-åringens knä och dricker välling. De lägger sig alla tre i mamm - och pappsängen i sällskap av ett gäng nylånade böcker som mamman försöker läsa medan 1½-åringen kryper över hennes ansikte. Tillsist är det släcka lampan och godnatt. 1½-åringen vill ABSOLUT att mamman ska sjunga "vyss lull lille palt" annars blir han jättejättearg. 4-åringen vill absolut INTE att mamman ska sjunga "vyss lull lille palt" för det är faktiskt jättejättetråkigt. Mamman börjar skratta och 4-åringen frågar varför. "För att han blir sur om jag inte sjunger och du blir sur om jag gör det, jag tycker det är lustigt, jag kan skratta eller gråta åt det men jag väljer att skratta!" svarar hon. "Jag tycker också att du ska skratta mamma!" säger 4-åringen och pussar mamman på kinden. De fnissar tillsammans och mamman säger "Sov nu skitungar!" vilket får 4-åringen att fnissa lite till. De gosar och bråkar lite om vartannat. Tillsist sover pojkarna.
Och mamman tänker att det här var en rätt fin dag ändå.
Snipp snapp snut och godnatt!

Kontakt med verkligheten

Efter en mysig helg med svärmors fläsk, potatis och löksås (fy fan vad gott!) och kalasande hos barnens syssling har det blivit vardag igen.
Och den här särskilda vardagen kände jag att det var dags. Att checka in i verkligheten igen.
Jag ringde därför min chef för att kolla upp var hon vill att jag ska inställa mig i tjänst om en dryg månad (gulp). Tanken är att jag ska tillbaks till min gamla avdelning. Men mycket med den gamla avdelning är nytt. Det mesta faktiskt. Alla barn tillexempel har bytts ut mot nya barn och nästan alla vuxna har bytts ut mot nya vuxna också.
Det känns nog mest bra. Tror jag. När man har varit ledig så här länge så är det liksom lika så bra att börja om med helt blankt blad. Inte ha en massa förutfattade meningar om hur det kommer bli. Nu har jag ingen aning om hur det kommer bli, vad jag kommer tycka om mina nya kollegor eller vad utmaningarna med barngruppen är.
Jag har ingen börja-jobba-ångest direkt men är väl inte extremt taggad heller.
Men den 1 november är det hejdå bubbelvärld och hej hej verkligheten vare sig jag är taggad eller ej dock.
Med tanke på att det med stor sannolikhet är sista gången livet stannar upp på det här viset för oss, kan jag inte låta bli att känna lite vemod ändå.

Jag vet inte vem du är men, tack!

Idag sprang jag hela rundan för andra gången. Även i den sega backen har jag börjat kämpa på.
(Hurra för mig!)
Men det var extra kämpigt idag av någon anldening.
När jag precis tagit mig både uppför och nedför den apjobbiga backen sprang jag förbi en mamma med en liten flicka i Dunderklumpens ålder i vagn. Flickan pekade på mig och sa "Dä!" och mamman svarade "Ja, titta, tjejen springer."
Mycket föredömligt medmänskligt beteende måste jag säga!
"Ja, titta, tanten håller på att dö." hade ju varit en mer sanningsenlig beskrivning av vad de gemensamt beskådade, men denna hyvens kvinna valde alltså en betydligt vänligare tongång.
Lill-tjejen belönades för sin mammas goda uppföranden genom ett brett leende och en vink.
Tack ska du ha, vem du än är. Jag blev glad!

Ibland har man tur alltså!

I Yrvinds förskolegrupp är vi ganska många familjer där någon av de vuxna är föräldraledig.
Det har blivit rutin att lekplatshänga tillsammans ett par gånger i veckan efter att förskoletiden är slut.
Inte alla varje gång, men ibland och möjligheten att få sällskap om man vill finns för det mesta.
Och här kommer den fantastiska biten.
Vi snackar alltså om ett gäng människor ihoptåtade genom sina barn och ingenting annat, och eftersom de flesta har bytts av lite hit och dit om ledigheten så handlar det om ett 10-tal personer.
Och jag gillar var och en av dem. På riktigt!
Alla är så smarta, så intressanta, så trevliga, så generösa, så fina mot sina barn, så fina mot mina barn.
Fattar ni storheten i detta!?! Det gör knappt jag nämligen!

Hösten är officiellt inledd

Medan åskan mullrade och regnet smattrade beslöt vi oss för att strunta i förskolan idag.
Istället plockade vi fram det säkra gamla kortet pirattältet där vi drev bageri i en timmer eller så på morgonkvisten och sedan bjöd vi hem barnens mormor och morfar.
Sopplunch och pannkakor.
Soppa är så jäkla gott. Och i all blygsamhet måste jag säga att höstens första blev grym, trattkantarellsoppa på en del av det vi plockade härom veckan toppad med lite knaperstekt bacon.
Sen var det ju som det är med det här varannan-halvtimmes-vädret som rått ett tag nu här i Göteborg, molnen blev vitare igen och luckorna där himmelen skymtades fler, så vi tog en promenad i Slottskogen. Vi prickade in sälarnas sillmumsande för ovanlighetens skull och Yrvind fick bara ett litet sammanbrott när han insåg att det inte skulle bli något lekplatshäng.
En bra dag. Och den första som gett mig riktig höstkänsla.

Hört från lekrummet nyss

"Och då låg du i din mammas mage men sen har hon dött och nu har du bara mig." säger Yrvind nöjt till kusinen som svarar med ett lite tveksamt "mhm".
När man frågar Yrvind vad han vill bli när han blir stor så svarar han alltid samma nuförtiden "Jag vill bara bli pappa." Ibland funderar han lite på vem som ska vara barnets/barnens mamma och det har tett sig lite som ett problem för honom har jag förstått.
Det verkar som han har hittat en lösning nu då. Ehum...

Fredagsmys

 

Ännu en milstolpe i Yrvinds fyraåriga liv.

En vän som inte är släkt eller barn till våra vänner är här och leker.

En kompis från förskolan.

Det blev bestämt igår att han skulle komma hit efter lunch idag och direkt efter frukost började Yrvind vänta och längta.

Den sista kvarten på en pall vid fönstret.

Just nu byggs det smålego.

Och jag gissar att jag inte får vara med.

Lillhjärtat, storkillen.



Frid och fröjd

Ibland, ofta, är det så mycket kiv mellan bröderna nuförtiden.
Yrvinden och Dunderklumpen.
Om bilar, om datorn, om mitt knä.
Därför känns det så himla himla bra just nu i det här ögonblicket.
När de sitter med varsin mugg med bokstavskex i soffan och kollar på en film som båda ville se, samtidigt.
Ingen skriker "Neeeeej!!!" eller "Maaaammaaa!!!" eller gråter.
Fint som snus faktiskt.

Bulten och Stompen

När min pappa var ung kille kallade hans kompisar honom för Bulten.
Jag vet inte riktigt varför. Jag vet inte ens om pappa vet det egentligen.
Det var bara så. Alla hade smeknamn i 50-60-talets Göteborg verkar det som.
En av pappas bästisar kallades för Stompen.
Yrvind kan bli väldigt fnissig av roliga ord och namn. Det är ett bra trick att ta till när man vill muntra upp honom. Ibland roar vi honom helt oavsiktligt eftersom man aldrig så noga kan veta vilka namn som hamnar på hans lustig-lista.
Bengt,  tillexempel. M:s chefs man heter så. Ibland kan Yrvind fråga "Vad hette din chefs man nu igen pappa?" och skrattar sedan gott när det sanningsenliga svaret "Bengt" kommer.
Ikväll kommer pappa hit. Och igår påminde jag Yrvind om de gamla smeknamnen, morfars och hans bästis. Bulten och Stompen.
Hela vägen till förskolan idag har Yrvind övat in en replik som han ska skoja med morfar med när han kommer ikväll. Som om det gällde provspelning till scenskolan. Och jag misstänker att det blir samma sak på vägen hem.
 "Tjenare Bulten, har du snackat nå't med Stompen på sistone?"
Ska bli spännande att se om han sätter den.
 I så fall får nog Bulten sig också ett gott skratt skulle jag tro.

Kolla in klippet hos Helena!

Det gjorde jag nyss. Och det var så bra!
En snabb, rolig, skrämmande och glasklar analys av själva kärnan med skolväsendets problem.
Klicka här, på rödaste momangen!

Stordåd!

Två gånger i veckan i tre veckor har jag varit ute och sprungit.
Jag har alltså motionerat. Avsiktligt! Regelbundet!
Det är en enastående prestation om ni frågar mig.
Känns bra på väldigt många vis!

Det här har jag ju glömt att upplysa om!

Den där fina Helenan som jag skulle myst med igår men aldrig gjorde eftersom jag knappt orkade hålla mig vaken fram till Fångarna på fortet efter en särdeles kass natt (så fruktansvärt tråkigt program det där förresten, men Yrvind älskar det, framförallt själva momentet att han får stanna uppe lite längre på fredagarna och ha mamma och pappa för sig själv i soffan).
Den Helenan i alla fall är samma Helena som ligger bakom den braiga matbloggen "Helena mitt i smeten". Nu har hon alltså även startat en ny blogg med plats för andra saker som barn och jobb och böcker och ni vet, livet liksom.
Den bör man kolla in! Klick klick!

Att man aldrig lär sig

Det där med jinxen alltså.
Igår kommenterade jag ett inlägg hos fina Dalkullan Sandra där hon skrev om hur livet kan vara med en liten bebis och ett lite större väldigt aktivt barn. Och om vad sömnbrist gör med en.
Jag hade nästan glömt. Det är ju inte så längesedan som jag var i samma situation själv. Den mänskliga hjärnan alltså. Det är en lömsk liten rackare.
Hursomhelst när jag läste inlägget kom jag ihåg igen och ville trösta med att det blir bättre, enklare. Med livet, sömnen, allt. Och att det säger vips så är man ute på andra sidan. För så har det ju faktiskt varit för oss. Sedan Dunderklumpen var drygt ett år så har han sovit så sött om nätterna så, sedan vi flyttade hit till och med i egen säng, utan att ge ifrån sig ett enda litet pip ens en gång.
Jag gjorde det fatala misstaget att strunta i jinx-risken med andra ord. Tanken kom inte ens för mig, "det är bästa att inte ropa 'hej' för då blir det säkert bakslag", den tanken ni vet.
Och det fick jag ju äta upp kan vi väl säga.
Ikväll var det tänkt att vi skulle hänga med fina Helena och lite andra goingar i Slottsskogskolonin, mumsa kräftor och sådär. Men näpp. Tydligen inte.
Igår när jag gick och lade mig vid 00:00 vaknade Dunderklumpen som alltså aldrig vaknar nuförtiden. Och hör och häpna vägrade somna om. Istället vred och vände han sig, gnällde och krafsade på mig. Fram till klockan 5:30. Klockan 6:00 vaknade Yrvind och kunde inte somna om och strax efter vaknade Dunderklumpen igen.
Jahopp. Ska vi se, jag är inget mattegeni men enligt mina utträkningar gav det mig cirka 15 minuters sömn inatt.
Idag är huvudet tungt av mos och tankarna flaxar runt som vilda fåglar.
Inte konstigt att det är lite si och så med minnena från den tiden när det var så här var och varannan natt. Herregud, det är ju ett under att jag lever!
Vid halv sju ikväll kommer M hem från Stockholm. Då ska vi slänga i oss lite mat och sen ska jag gå och lägga mig, amen.
Hej då kräftor och mys, hej hej alvedon och sängen.
Respektera jinx-risken, blir min virriga slutsats.
Glöm aldrig det.

Det går upp och det går ner

Ena dagen kan man känna lite hopp om världen när man läser saker som tyder på att den nya Disney Pixar filmen "Modig" faktiskt verkar vara riktigt bra och att huvudrollen faktiskt är den hjältinna värd att se upp till som saknades när jag själv var liten.
Och nästa dag kan man läsa en artikel om presidentfruars roll i USA och känna sig som en enda stor trött suck.
Några utdrag ur artikeln som är från gårdagens GP och har rubriken "Hon tar USA med storm":

"Michelle Obama betraktades med skepsis i början av den förra valrörelsen. Hon var tuff och rättfram och sade att första gången som hon varit stolt över USA var då hennes man blev demokraternas presidentkandidat. Uttalandet föll inte i god jord..."

"Resultatet blev att kampanjfolket helt enkelt stöpte om Michelle Obamas offentliga framträdanden. Färre egna 'ilskna' uttalanden och mer 'gulle-gull' med maken."

"Den nedtonade Michelle Obama har tagit USA med storm och passar väl in i den ram som finns för presidentfrun. Hon försäkrar att hennes främsta uppgift är att ta hand om döttrarna med hjälp av sin mamma (som också bor i Vita huset) och att skapa hemkänsla för sin upptagne man. Han tar ut henne på 'dejt' en gång i månaden på olika restauranger i Washington och hon säger att hon inte saknar sitt gamla jobb i Chicago ett dugg."

Som sagt. Suck.

Men nu väljer vi glädjen i sann Kaj Pollack-anda och tänker att många barn, tillexempel framtidens presidentkandidater, förhoppningsvis blir inspirerade av den här tjejen just i detta nu!

Disneyskimrande dag

Lycka är ju ett lurigt begrepp alltså. Det kräver. Så himla mycket ibland. Kan till och med kväva när det vill sig illa.
Men ibland är det faktiskt det enda rätta.
Idag tillexempel.
Flera timmar i skogen som började dofta lätt av höst. Med mina pojkar och föräldrar. Och två fulla bärkassar med svamp. Och alla hade gummistövlar och var så fina.
När vi var på väg tillbaks till bilen och gick där på rad på stigen, pappa först bärandes på Dunderklumpen som somnat av utmattning och frisk luft, mamma efter, och sist jag och Yrvind hand i hand, då fick världen för ett ögonblick så löjligt glänsande färger att jag blev yr i huvudet.
Ja idag var en lycklig dag. På riktigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte nog med det

Snart ska jag ta och packa in mig och Dunderklumpen i bilen, hämta Yrvind på förskolan och sedan åka vidare till mina föräldrar. Där ska vi stanna inatt är det tänkt.
För att jag fick ett sådant enormt sug efter att komma ut i skogen och plocka svamp.
Enligt mina föräldrar och folkbokföringen ska jag vara 36 år, men jag vet inte jag längre.
Gillar ärtsoppa och känner sug efter att få dra på mig gummistövlarna och idka svampplockning.
Jag säger då det.

Jag vet bara inte om det är bra eller dåligt

Jag är inte särskilt kräsen av mig när det gäller mat. Gillar det mesta och avskyr väldigt få rätter.
En sak som dock alltid toppat listan över "gillar ej" saker har i hela mitt liv varit ärtsoppa.
Men, helt plötsligt när jag smakade för att Yrvind skulle våga göra det häromdagen, så var det gott. Alltså inte bara ätbart utan riktigt GOTT.
Den här förändringen oroar mig lite.
På något vis känns det som att det innebär att jag förlorat min sista lilla gnutta barnslighet.

Sommaren i Instagram del 5 "Böckerna"

Dunderklumpen har nu uppnått den aktningsvärda åldern 1½ år. Det blir mer och mer barn och mindre och mindre bebis i honom för var dag som går. Det är lite vemodigt för någon som är av det sentimentala slaget, vilket jag är, minst sagt. Men det är också väldigt skönt. Helt plötsligt dyker det faktiskt upp fler och fler luckor i dagsschemat. Luckor att fylla med aktivitet av fritt val.
I sommar har valet ofta blivit "läsa bok". Och jag är liksom omättlig just nu. Jag har inte varit mig själv som läsare riktigt sedan innan Yrvind kom till världen så nu när jag är igång igen vill jag liksom ta igen allt jag missat och kan inte få nog.
När jag gick sista året på gymnasiet fanns det en högskoleutbildning, jag tror det var i Borås, som hette Bokhandlarprogrammet eller något liknande. Det skulle alltså leda till att man i slutänden blev en fullfjädrad bokhandelsinnehavare. Jag och min bästis var helt på det klara med att det var den vägen vi skulle vandra. Tillsammans skulle vi gå den och sedan öppna världens bästa bokhandel. Det fanns inga tveksamheter. Men när det var dags att söka fick vi veta att den skulle läggas ned. Tydligen var det inte så många fler än vi som tyckte att det var en briljant idé. Så det bidde inget med det hela helt enkelt.
I sommar när jag och Yrvind var på biblioteket slog mig tanken hårt och obarmhärtigt. Jag valde tillslut fel väg. Varför höll jag inte fast vid det där spåret, litteraturen, på något vis? Bibliotekarie till exempel, varför i hela fridens namn tog jag inte den vägen?
Fast sen tänker jag att det kanske är väldigt typiskt vår generation det där, att man ska göra sin passion, sina intressen till sitt levebröd. Arbetsliv ska vara mer ett levnadssätt, en liiivsstiiil.
Jag minns att jag frågade min mamma en gång som är väldigt duktig på att sy varför hon aldrig satsade på det som yrke, sömmerska. Hennes svar var något i stil med "Näääej, är du galen. Då hade det ju blivit tråkigt, ett måste, bara...ett jobb."
Kanske har hon rätt. Ett jobb är ett jobb är ett jobb. Och böcker kan få vara en älskad sak att ägna sig åt under fritt val luckor.
Hursomhelst, jag älskar att det finns mer plats för dem i mitt liv igen, böckerna.

 

 

 

 

 

 

Sommaren i Instagram del 4 "utflykter"

Jomen, vi tog oss ju faktiskt utanför stadsgränsen några gånger.
Gunnebo slott i Mölndal kvalar in på den listan med nöd och näppe. Sen var det häng hos barnens farmor och farfar på landet utanför Falköping förstås där man spanar på gröna hagar med kossor i och badar i sjö och fikar på filt och så. Lite båtturande med mormor och morfar på Marstrandsfjorden. Och dessutom en liten västkusten-turné bara jag, M och våra nya hyresvärdar (dvs min fin-fina svägerska och hennes man). Vi fick låna en flådig båt i Hunnebostrand av M:s svågers kompis att bo på, åt gott, drack rosé på den löjligt stora badbryggan, strosade på bryggor här och där och mådde fint helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sommaren i Instagram del 3 "Hemmamys"

Det är en helt ny känsla det där, att bara vilja hänga hemma även på sommaren. Innan har vi kuskat runt så mycket som möjligt, dragit ut på hemfärden så länge som möjligt, bott i båten. För tanken på att åka hem och bara sätta oss i lägenheten har inte varit så tilltalande och faktiskt direkt motbjudande många gånger.
Men det är nya tider nu. Nu har vi längtat hem innan vi ens kommit iväg, typ.
Så mycket hemmahäng och hemmamys har det blivit för den här familjen i år. Och eftersom vi har hållt oss hemmavid har det även blivit mycket mer turistande i Göteborg än vad vi ägnat oss åt tidigare om somrarna. Slottsskogen, Näset, Haga, Plaskis, Klippan. Inte så pjåkigt alls faktiskt.