Jag håller på och läser "Avig Maria", Mia Skäringers andra samling av utdrag ur blogg och krönikor. Jag gillar Mia. Skarpt. Precis som i "Dyngkåt och hur helig som helst" är det ärligt, skört, naket och vemodigt. Hon är ofantligt skicklig på att måla med ord tycker jag. Så att man ser bilden glasklart framför sig. Hon beskriver sin resa mot att låta sitt sanna jag kliva fram, våga ta plats, resan bort från självföraktet, hon beskriver kontrollbehov och hur hon alltid straffar sig själv när hon är riktigt lycklig genom att tro att hon ska dö i cancer.
Och jag inser någonting när jag läser. Jag inser att jag mår väldigt bra. Att jag är väldigt mycket bara jag liksom. Utan att jämföra mig med andra, utan det där kontrollbehovet, stressen, självföraktet eller skulden. Jag undrar när det hände. För i tonåren var det onekligen en annan historia. Fastän jag hade ett stort gäng av fina vänner, det gick bra i skolan och jag levde i en harmonisk kärnfamilj, så saknades självkänslan. Den där känslan av att vara värd. Bara för att jag är just jag och inte någon annan. En sådan där ÄTSTÖRD måste man väl säga att jag var också, som ofta drack för mycket och lät en och annan groda hångla upp mig eftersom all uppmärksamhet måste tas tillvara på enligt mitt ömtåliga ständigt vrålhungriga hjärta. Och så den där blinda övertygelsen. Om att det var självklart att jag skulle leva och dö ensam utan romantisk kärlek, för vem skulle någonsin kunna älska... osv osv.
Men någonstans på vägen skavdes allt det där bort. Lager efter lager. Så otroligt befriande! Jag önskar alla känslan av att vara värd. Bara för att.
6 kommentarer:
Jag slås ibland av hur snäll jag är mot mig själv nu för tiden och att det är sorgligt att jag inte alltid har varit lika snäll, låtit andra trampa på mig, hånglat med grodor osv. Men men, bättre sent än aldrig antar jag.
Måste läsa den boken, gillar allt Mia gör!
Ja, förstår vad du menar. Bättre sent än aldrig är en devis som passar ytterst bra i det här fallet. Hurra för bättre sent än aldrig!
Jag håller också på att läsa den nu, eller har väl gjort ett tag. Det är en sån bok jag måste läsa parallellt med något annat, det blir för mycket annars. Så många smällar i ansiktet liksom. Så ärligt och så igenkännande. Men jag älskar den, liksom jag älskar allt Mia gör, maken på stark kvinna!
Och du, vilken väldigt fin text det här var!
Ja, tar man in allt som står mellan raderna också, sådär verkligen tar in, så kan det bli lite tungt. Men som sagt, hon är bra hon. Och TACK, vad roligt att höra!
K. Du skriver så otroligt bra. Det borde du göra mer. Skriv barnboken nu så köper jag den direkt när den kommer ut.
Men Josefine, nu sitter jag ju här och blir lite röd om öronen. TUSEN TACK, de orden gjorde mig jätteglad!
Skicka en kommentar