Medan M fixar och trixar i vårt nya hem leker Yrvind med kusinerna i lägenheten under. Vilket innebär att jag och Dunderklumpen varit alldeles för oss själva så gott som hela dagen. Och det är så härligt det där, att få chansen att ägna sig bara åt vår fina bebis som egentligen knappt är någon bebis längre.
Han har nu hunnit bli 10 månader. Självklart förstår jag hur det har gått till. Klockan tickar, tiden går och blir till dagar som blir till veckor som blir till månader och allt det där. Men jag förstår det inte, om ni fattar.
Han tar sig nuförtiden fram ilsnabbt på sitt egna lilla vis med någon slags knepig krabb-kryp-metod, reser sig mot allt han kan komma åt och älskar när han förstår att han är busig. Han skrattar mycket och har även lärt sig att förfina sitt lillebrorspip som används flitigt när Yrvind närmar sig eller försvinner ur rummet, inte vill låna ut någon grej, eller vill låna Dunderklumpens grej. Han pekar, vinkar, klappar händer, säger "titta dä" och "mamamama" och även Yrvinds riktigta namn, tror vi i alla fall. Han älskar musik och sjunger med så fort tillfälle bjuds och han är fullkomligt tokig i glass.
Och den där lilla handen på bilden har blivit betydligt större, precis som Dunderklumpens tag om mitt hjärta.
3 kommentarer:
Åh vilken härlig bild! Och så fint skrivet!
Kajsa sover hos sin morfar och hans fru inatt, och det känns himla fint att låta V få både M:s och min fulla uppmärksamhet i ett dygn. Jag tror både bebis och föräldrar behöver det, Kajsa fick ju liksom alltid odelad uppmärksamhet.
Tack! Ja precis, när det bara var ett endaste litet barn att ägna sig åt då blev det ju väldigt mycket uppmärksamhet. Bra för alla parter att få lite distans ibland. Det är fint att få sakna och längta också!
Nä, det går inte att förstå hur en sån där pytteliten filur plötsligt kan vara så stor.
Älskar sista meningen, så himla fint!
Skicka en kommentar