Vad hände?

Jag har ingen aning.
Men helt plötsligt är jag mer eller mindre besatt av tanken på att skaffa ett torp.
De senaste kvällarna har jag spenderat på Hemnet med att bli helt hagalen över tillexempel sådana här raringar:



Det är väl kanske det här med att ha något som är bara vårat.
Vi har ett jättebra hem nu, nytt och fräscht, goda grannar, precis där vi vill bo i Göteborg. Men det är inte vårt hus. Det gör mig ingenting. Jag har hyrt mitt hem i stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag är van vid det. Men en längtan efter att ha en alldeles egen oas någonstans som är helt och hållet vår, när jag ju uppenbarligen.
Och jag menar, kom igen, 195 000 spänn!?! Det räcker knappt till en halv kolonistuga i Göteborg.
Det är ju praktiskt taget ingenting. Egentligen.
Barfota barn som springer in och ut hur dom vill till sena kvällen, soliga dagar med cykelturer till sjön, bad och fika på filt, vänner och deras fina ungar som kommer och hänger någon helg, plöja böcker i en hängmatta, grilla marschmallows och dricka varm choklad under filt på ruggiga höstdagar, tystnad, ren luft, skogen, plocka bär och svamp.
Lite så tänker jag.
Jag tänker inte så mycket på att vi faktiskt knappt ens hinner med att underhålla vår lilla segelbåt eller på att denna segelbåt sjunkit i värde till ungefär hälften av vad vi gav för sex år sedan. Eller på att det är ganska osannolikt att mina barn helt plötsligt hade låtit mig ligga i lugn och ro och läsa när de aldrig gör det annars.
För det är ju inte alls lika kul och rosaskimrande.