Som han sa den käre farbror Melker.
Och ja, den här dagen känns verkligen som ett helt liv redan fast klockan inte ens är 13.00. Ett långt och slitigt liv.
Inatt runt tvåtiden satt jag halvnaken som värsta flickan från Havanna i fönstret i vardagsrummet för att Dunderklumpen skulle få lite kall luft i lungorna. Han har blivit riktigt förkyld för första gången och inatt blev den lille tallevanten sådär lite kruppig. Yrvind har aldrig haft tillstymmelsen till något sådant så jag tyckte det var läskigt fastän "kruppen" var väldigt lindrig (tror inte ens att det kvalificerar som sådan).
Hursomhelst, efter fönstersittandet packade vi in oss i alla filtar vi kunde uppbringa där och då (två) och halvlåg på ett stort gäng kuddar i soffan. Sen slumrade vi lite från och till resten av natten. Som allra bäst sov vi förstås när Yrvind och M kom upp och natten därmed var slut.
Så, denna dag ett liv alltså. Ett liv där jag känner att jag luktar svett och är så erbarmerligt trött på att göra saker med en hand. Jag är klumpig redan från början och med en liten Dunderklump fastsurrad vid höften blir jag näst intill en fara för mig själv och andra.
Men just nu sover han faktiskt i sängen, lill-söt. Så jag ska gå och leka med stor-söt en stund som också har varit tapper och låtit zombie-morsan vara lite grand ibland i alla fall.
Pix pax för sovmorgon imorgon M, ok?
1 kommentar:
Åh, hoppas att det blir en bättre natt i natt. Vår stora har haft krupp ett par gånger, första gången fick han tom andas i mask. Fy vad det värkte i mammahjärtat. Annars har vi också klarat oss med att sitta ute, men det är otäckt och jobbigt ändå, speciellt när man inte kan förklara för dem att det inte är något farligt och att det går över. Man vet ju själv hur otäckt det känns när man inte får luft ordentligt. Krya på sig till Dunderklumpen! Och hoppas du får en skön sovmorgon.
Skicka en kommentar