Tänk att man glömmer. Varje år. Det här med hur mörkt det faktiskt blir. Och hur tidigt det kommer. Mörkret.
När middagen är uppäten och undanstökad känns det som att man är uppe och nattsuddar. Då är klockan typ halv sju...
I kombination med att ha en bebis som borde slutat med nattmål för länge sedan men inte gjort det och en treåring vars favorituttryck för närvarande är "Aldrig i liiiivet" och "Dumma" och som slutade sova middag redan innan bebisen kom till världen, blir resultatet allt som oftast förlamande trötthet.
Därför känner jag mig extra gråtmild och lyckorusig av att ha haft en i stort sett friktionsfri måndag. En mysmåndag.
Lite hemmaskrotande, lite lekplatshäng, lite gemensam smoothietillverkning utan meningsskiljaktigheter, lite soffmys där det faktiskt emellanåt varit möjligt att läsa en sida eller två.
Och som grädde på moset den här konversationen som avslutning på dagen, när jag bökat ner mig i Yrvinds barnsäng och vi låg där och kramades, gnuggade nos och väntade på sömnen:
Jag: Vad duktig du vart på att förklara för mig hur du tänker idag. Så att jag vet varför du gör som du gör. Det är jättebra tycker jag.
Yrvind: Mamma! Du är bäst!
Jag: Du är bäst! Vi är bäst. Du, jag, pappa och A, VI är bäst!
Yrvind: Mmm, bästisar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar