När jag läser mina två senaste inlägg får jag lite dåligt samvete. Det låter som att jag inte tycker att det är fint att hänga med Dunderklumps bebis och Yrvinds treåring. Det gör jag. Massor gör jag det.
Men de där två står ju för merparten av mitt sällskap varje dag nu när vi är lediga. Och ombyte förnöjer!
3 kommentarer:
Men jag förstår precis! Jag känner också sådär emellanåt, och då kanske främst på senaste tiden då det känns som jag gnällt mest hela tiden. Men jag utgår faktiskt ifrån att folk begriper att man gillar att umgås med sina ungar, varför skaffar man annars barn? Men man måste ju få uppskatta vuxet sällskap också..
Klart man måste få uppskatta att umgås med vuxna utan barn ibland. Ens ungar är ju det bästa som finns, men man kan behöva lite tid ifrån dem ibland också.
Ni har så rätt så, egentligen är det ju självskrivet. Jag försvarar mig nog mest inför mig själv så att säga. Den här treårs-eran vi gått in i är...skitjobbig tycker jag, det är så mycket bråk att jag liksom nästan kan glömma bort själv ibland hur mysigt vi faktiskt har det ändå.
Skicka en kommentar