Så. Nu har jag meddelat kooperativet att jag drar mig ur racet. Jag känner mig färdiggrunnad. Har ju velat hit och dit mellan ytterligheter, som vanligt i sådana här situationer, men när jag väl har bestämt mig så har jag bestämt mig.
Och jag inser att det är något vi har gemensamt, min äldste son och jag. Tillvägagångssättet när vi fattar beslut. Jag har skrivit om ett sådant tillfälle här bland annat.
Då är frågan hur man ska tolka detta. Som ett arv från mor till son, eller helt enkelt som att jag fattar beslut med en treårings metodik?
Jag tycker vi kör på det första alternativet, det känns liksom lite mer smickrande.
2 kommentarer:
Starkt jobbat! Jag hade fegat, hoppats att jag inte fick jobbet för att då slippa älta om jag gjorde rätt eller inte. (Det var exakt det som hände förra veckan när jag FICK jobbet, ändå var tvungen att bestämma mig och ett litet helvete därigenom bröt ut).
Din strategi, att klura ut vad man vill och sen stå för det, låter ju väldigt mycket bättre, OCH vuxnare. (Ej treåring, lovar).
Bra gjort!
Tack! Det känns bra nu. Jag fegade dock liite och sms:ade mitt beslut till dem istället för att ringa, sådär vuxet kanske. ;-)
Skicka en kommentar