En mindre uppsats om det där med livet och dikten. Och min mormor.

Jag önskar att det fanns en bok om min mormors liv. För åh vad jag skulle vilja läsa den om den fanns.
Min mormor dog för 6 år sedan, 85 år gammal.
Hon var en väldigt speciell kvinna, som gick sina egna vägar, rak i ryggen som en fura.
En sak som var tongivande i hennes liv var hennes passion för karlar. Hon tycks ha varit omättlig på den punkten. Och ovanlig för sin generation.
Innan hon träffade min morfar blev hon gravid och födde en son, utom äktenskapet, eftersom fadern enligt henne själv var en “stygg” typ och ingen hon ville gifta sig med. Min äldste morbror växte upp hos mormors föräldrar de första tre-fyra åren av sitt liv medan mormor åkte till Stockholm för att försörja sig, och honom antar jag.
Sedan träffade hon alltså min morfar, en riktig dansbandscharmör, stilig förstås som alla andra män i mormors liv misstänker jag. Och de gifte sig och fick fyra barn tillsammans varav min mamma är näst yngst.
När mamma var nio tror jag, skilde de sig. Han drack tydligen lite väl mycket i perioder. Jag vet ingen i min ålder som har en mor eller farförälder som skiljt sig. Men det gjorde alltså min mormor. Morfar försvann därefter i stort sett helt ur sina barns liv, det var väl ingen som visste hur man gjorde sånt där på något annat sätt på den tiden, jag har en känsla av att mormor kanske inte gjorde det helt lätt för honom heller att vara någon slags helgpappa.
Så min mamma växte istället upp med fyra syskon och en ensamstående mor i en tvårumslägenhet. De fick vinterkläder av fattigvården och jag minns när mamma berättade om första gången hon åt frukost hemma hos min pappa och hans föräldrar och höll på att svimma av för att de skar så tjocka skivor av osten, det hade aldrig gått för sig att slösa så hemma hos henne.
Mormor jobbade jämt, som kallskänka och i fabrik bland annat tror jag. Och när mamma och hennes syster började gå ut och dansa så var mormor också med. Och dansade. Ingen bullbakar-pekpinne-trygghets-mamma kanske alltså. Mer kompismorsa. Som sällskapade med lite olika kavaljerer då och då.
Sedan träffade hon en annan stilig man som hon levde med resten av hans liv i alla fall. Han var 10 år yngre än henne men dog ändå ca 5 år innan henne. Han var änkling när de träffades och hade två barn. Mormor blev nog mer den där bullbakarmamman för den syskonskaran än för mammas.
Under min barndom var hon lattjo mormor och det var lite exotiskt att träffa henne. Hon svischade in ibland, oftast när de skulle ut och resa (en annan passion) eftersom vi bodde närmre flygplatsen än dem. Ibland kom hon själv, ibland med sin man (som aldrig blev någon morfar för mig och min syster). Hon satt där i vårt kök och doftade mormor, en blandning av rök och parfym, rökte, och fingrade på sitt cigarettetui och berättade om den senaste resan. Och en väldigt massa annat. Eller så träffades vi på sommaren på båtsemestern, där mitt starkaste minne av henne är att hon brukade göra Irish coffee. Och även här, prata, prata, prata. Om en massa människor som jag inte hade en aning om vilka de var. Hon var inte tyst många sekunder min mormor.
För inte så länge sedan fick min yngste morbror ett telefonsamtal från en kvinna som påstod sig vara halvsyster till honom och alltså också till min mamma. Nu har syskonskaran träffat henne. Och efter lite pusslande har de fått ihop hur det måste ha legat till.
Mamma var i 15 årsåldern då. Hon minns att mormor låg på sjukhus då och att de hade hemsamarit under ett par veckor. Mormor var sjuk hette det bara, inget annat. Sen var hon tillbaks och så var det inget mer med det.
Fast tydligen var det ju väldigt mycket mer med det. För hon var inte sjuk. Hon födde ett barn. En dotter. Dottern adopterades bort till mormors hemtrakter längre upp i Bohuslän.
Sen börjar det bli riktigt mycket såpa över det hela för mormor hamnar själv i samma lilla stad när hon träffar mannen som hon sedan spenderar sitt liv med. Hans son och mormors dotter blir vänner, “dejtar” väl lite rentav. Mammas nya syster berättar att hon har vart i mormors hem, med sin vän när ingen annan var hemma. Där visar han runt och de tittar på fotografier bland annat. Han berättar om sin styvmamma, vad hon heter och var hon kommer ifrån. Just dessa två fakta, namn och hemort är det enda två saker mormors hemliga dotter vet om sin riktiga mamma. Och hon förstår alltså där och då att hon otroligt nog befinner sig i sin biologiska mors hem.
Men hon tar aldrig kontakt med mormor. Och mormor tar aldrig kontakt med henne. Fast hon måste ha vetat. Och det allra mest förundrande i hela historien; mormor håller tyst. Hela sitt liv håller hon tyst. Inte ett ord om sin yngsta dotter yppar hon, till någon. Min mormor, den babbliga, som pratar om allt och alla, hela tiden. De sista åren när hon bodde på hem började det bli väldigt snurrigt i hennes tankar. Och nu i efterhand kan mamma erinra sig att hon har sagt det där namnet flera gånger. Namnet på dottern som ingen vetat någonting om. Men mamma trodde att det var någon som jobbade på hemmet.
Min systerdotter och min kusins dotter som båda är sexton år gamla hade oberoende av varandra yttrat precis samma sak när de fick höra, “det är ju värsta Desperate housewifes”. Och jag är beredd att hålla med. Det låter som fiktion.
Jag klandrar inte mormor på något vis för att hon adopterade bort sitt barn, jag tror att hon gjorde rätt. Hon var redan ensam med fyra barn och de hade det tufft ekonomiskt, minst sagt. Även känslomässigt tror jag kontot var maxat för mormor. Det måste ju ha varit så eftersom det blev som det blev. Det är svårt att få något gott att komma ur att man går emot sitt hjärtas röst, för att göra rätt för sig, eller kanske mest inför andra. Många gånger föder det bara bitterhet tror jag. Som förgiftar. Inte bara det egna livet utan också nästkommande generations.
Men jag har svårt att förstå det där med att hon aldrig anförtrodde sig åt någon. Och att hon kunde leva så nära barnet i fråga, så många år utan att på något vis ta kontakt.
Jag och mamma har pratat mycket om det här, och om mormor, sen hemligheten kom upp till ytan. Och kommit fram till att hela mormors ytliga pladdrande personlighet måste ha varit en slags sköld, ett skyddsvärn. För att ingen skulle komma i närheten av det som gömde sig där bakom.
Till historien hör också att hon själv växte upp med en annan man än hennes biologiske far, utan att veta. Det fick hon veta helt utan omsvep, sådär bara, när hon var tonåring tror jag. Mamma berättar att mormor till viss del blev särbehandlad i sin familj, eftersom hon inte var “äkta” barn i huset så att säga. Hennes riktige far var stenhuggare och när han omkom blev hennes mor tröstad av och så småningom förälskad i hans arbetskamrat. De gifte sig och fick sedan tre gemensamma döttrar förutom mormor. Mamma berättar om en bild, ett fotografi från när mormor var liten. På bilden sitter tre blonda flickor i vita klänningar. Bredvid, lite bakom, står en mycket mörk flicka i rutig klänning, min mormor. Och hon fick också göra rätt för sig genom att ta ett stort ansvar i hemmet, för hushållssysslor och för sina småsystrar. Därav mormors faiblesse för karlar misstänker jag. Ett bekräftelsebehov.
Människor, våra handlingar och hur vi återupprepar vår historia om och om igen och hur svårt det tycks vara att bryta mönster. Mer rafflande kan det ju nästan inte bli. Så fruktansvärt spännande.
Och den kvinnan, det livet, min mormors liv det hade blivit en sjuhelsikes roman om man hade haft alla pusselbitar. Skit också att hon inte skrev dagbok. Då hade jag ju haft debutromanen serverad på silverfat!