Vuxenbluffen

Abbes pappa skrev igår om att Föräkringskassans nya chef, Dan Eliasson, föreslår att de där VAB-blanketterna ska bort, alltså lapparna man måste få undertecknade på förskolan för att intyga att ens barn verkligen var hemma och inte på förskolan när man har tagit ut tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn.
Jag tror att Abbes pappa beskrev dem som idiotiska, och det är väl det minsta man kan säga om det lilla påhittet.
Både som förälder och förskollärare tycker jag att det är något av det tramsigaste jag vart med om och varenda gång jag antingen lämnar en som det förstnämnda eller tar emot en som det sistnämnda tänker jag på allt onödigt papper som går åt och administrationsjobbet de för med sig. För att kontrollera att vuxna människor inte ljuger om att deras barn varit sjuka.
Jag tycker den som kom på det kan få ta och skriva TRAMS med STORA bokstäver hundra gånger (minst!) på svarta tavlan inför hela klassen, the oldschool way, som straff.
Och så tänker jag att det här är en sådan där grej som gör att man anar bluffen. Den stora vuxenbluffen. Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha haft den där känslan. Till exempel när man sitter på något möte och ska avhandla viktiga vuxensaker tillsammans med experter av olika slag och det känns som att man är med i den där scenen i Yrrol. Ni vet, mötet med galenpannorna som ska ge en present (alternativt ett straff) till sin chef och man pratar om bullar och prinsessor med underbyxor i marsipan och sen blir allt mörkt "eller ... jag vet inte". I sådana lägen känns det som att alla bara går runt och spelar sin roll, vuxenrollen, och försöker ge sken av att man har da vuxen-shit under kontroll. Fast egentligen har ingen den blekaste aning om vad man håller på med, egentligen.
Så av med hatten för Dan Eliasson. Antingen är han en av de få som faktiskt vet vad de håller på med, eller så är han en av dem som helt enkelt lärt sig att spela sin roll jäkligt bra!