Nu har jag jobbat i en månad. Men den försvinner inte.
Känslan av att det är galenskap det här.
Att krama mina barn hej då på morgonen för att gå och spendera hela dagen med andra barn.
Det känns inte bra.
Helg känns bra.
Herregud så bra det känns med helg.
Och den här har varit exeptionellt bra med barnvakt och löjligt god och mysig middag på Enoteca Maglia, pepparkaksbak, julkalendrar och adventspyntande, litet julbord, promenad och fika och lekplats med M och glada barn, rosor på kinden och solsken i blick, varm choklad med marshmallows och en skvätt cointreau i.
Och så är det den där känslan av att jag bara måste. Jag måste ju gå till jobbet imorgon och dagen efter det. Och dagen efter det. Fast jag inte vill så särdeles mycket.
Den känslan är inte heller särskilt bra.
Söndagssvammel. Måndagsångest. Längtan.
Efter tid. Och dom jag älskar.
2 kommentarer:
Blir så ledsen att läsa om den där känslan du har. Du kanske ska sadla om? Kanske ett jobb där du inte jobbar med barn är lika tufft? Eller ge ut den där boken själv och bli rik.
Jag vill inget hellre. Men har inte möjligheten tyvärr. Läste en massa småkurser när jag var ung och dum och inte visste vad jag skulle bli så nu har jag bara en termin kvar som jag är studiemedelsberättigad för. Vi har inte råd helt enkelt.
Det kommer säkert bli bättre och jag börjar bli lite sugen på specialpedagog igen som jag varit inne på förut, en vidarutbildning som faktiskt är ekonomiskt möjlig eftersom den går ut på att man jobbar deltid samtidigt.
Tack för omtanken kära bloggvän, kramar till dig!
Skicka en kommentar