tisdag 29 november 2011

Bara lite skryt, sen SKA jag lägga mig

På tv:n stod 3:an och "Svenskars hemliga liv" på nyss när jag satt i soffan. Det handlade tydligen om svenskar som är superokända i Sverige men superkända utomlands. Och rätt var det är dyker det upp en kille som jag känner igen. Först lite vagt, sen trillar poletten ner och jag minns en grillkväll hos kompisars kompisar back in the days för nästan 10 år sedan när han limmade på mig väldigt intensivt hela kvällen. Nu är han tydligen mycket framgångsrik stuntförare i Hollywood. Där ser man!
Ja, det var bara det. För det är ju inte så ofta man blir limmad på now in the days menar jag.

Obs! Obs! Obs!

Alltså bara den vuxna delen av den här familjen drack bubbel kanske är bäst att tillägga innan någon får för sig att tänka att vi är lite väääl kontinentala på alkoholpunkten. Yrvind kalasade med Fanta-bubbel istället.
Så ingen anledning till oro eller soc samtal alltså, tummis!

Hoodeladi, hoodeladi hoppsan vilken dag!

Idag var en sådan där sällsynt dag igen när Yrvind helt plötsligt bestämde att han absolut ville vara kvar hela dagen på förskolan (dvs till kl 14 för hans del, oftast hämtar jag på begäran efter maten). Ännu mer sällsynt var att M också hade möjlighet att lämna idag.
Så efter en lugnare morgon än vanligt packade Dunderklumpen och jag in oss i bilen och åkte till IKEA. Han somnade i bilen och sov sedan vidare en bra stund i vagnen. Under tiden tog jag en kaffe och chokladboll i godan ro (varför finns inte den facebookgruppen förresten, "Vi som säger chokladboll, och hör sen"!?!) och tja, hela besöket gick sedan i "godan ro" tema kan vi säga.
Jag har stressat igenom det där varuhuset lite panikig och halvsvettig otaliga gånger de senaste tre åren och omväxling förnöjer verkligen kan jag säga! Så in i bänken trevligt jag hade! Och Dunderklumpen med för den delen, när han vaknade satt han förnöjt och mumsade majskrok och spanade på folk.
Inte nog med detta. Sen ringer M och meddelar att saken är biff, hans projektanställning kommer övergå till fast tjänst (hör lättnadens suck här!)!
Så till IKEAs älglasagne dracks det italienskt bubbel ikväll i den här familjen tamätusan! För andra gången för övrigt, vi firade en annan helt vanlig ovanlig vardag för ett tag sedan när M innofficiellt fick veta varthän det lutade. Mer bubbel åt folket!

måndag 28 november 2011

Det har börjat nu!

Det här med att ha skaffat barn med 2½ års mellanrum känns ibland som att leva sitt liv mitt i ögat på någon ostoppbar naturkatastrof.
"Svisch" där åkte mjölken i golvet, "Svosch" där flög storbarnet ner från soffan, "Uuuuääääääh" där blev bebis rädd för att storbarnet skriker ut sin smärta efter flygturen från soffa in i soffbordets hörn. Ja ni fattar. Sådär kan det vara, om och om igen, en helt vanlig dag när man har lagt upp familjeplaneringen på detta vis. Och det måste erkännas, det har funnits stunder då hela det här företaget har kännts övermäktigt.
Då har jag försökt tänka på det som komma skall. Relationen som vi försöker odla där mellan svishar, svoschar och uuuuääääähar. Brorsornas relation. All glädje och det stöd de förhoppningsvis kommer ha av varandra i livet.
Och nu har det hänt. Det har börjat komma små glimtar av vad som komma skall. När brorsorna leker en stund utan att jag behöver engagera mig något nämnvärt, när jag bara kan observera och njuta. Eller fixa det där första julklappsklicket som jag gjorde förut när Yrvind och Dunderklumpen lekte med Yrvinds vattenlekbana tillsammans. Båda var så nöjda och engagerade i leken som de var just för att den andre var med.
Det är vackert! Det är hoppingivande! Och alldeles, alldeles underbart!

Baka baka liten kaka







Töntig gammal svensk inspelning av julvisor på hög volym i bakgrunden, två styck entusiastiska brorsor, en styck lika entusiastisk morsa, pepparkaksdeg som jag köpt i affären alldeles själv och så lite strössel för att pimpa med och voilá!



söndag 27 november 2011

Let the julmys begin!

Ja, nu jädrar ska här bakas pepparkakor och pysslas smällkarameller och drickas glögg och tändas ljus och kokas knäck och lyssnas på amerikanska julklassiker!
Och klickas hem julklappar på internättet.
I år vägrar jag låta peppen från ovanstående aktiviteter tas av daga på grund av julhandelsträngselstresspaniksfanskap. Nej, det räcker så fint med ett litet klick och en promenad till närmaste postkontor tack.

fredag 25 november 2011

Fredag kväll och allt är lugnt

M är hemma igen efter två nätter borta. Igen.
Vi har ätit god pizza med älgfärs som M lagat. Dunderklumpen har redan somnat och M nattar Yrvind.
Lägenheten är i hyfsat presentabelt skick.
Istället för att stressat försöka trolla till två läggningar själv på bästa möjliga sätt för alla parter, eller rättare sagt, istället för att misslyckas med detta, sitter jag uppkrupen i soffan. Helt för mig själv en stund. I stillhet. Det tål att upprepas.
I stillhet.
Jag ägnar stunden åt veckans Babel som jag spelat in. Och jag njuter nästan sådär lite skamligt mycket av stunden.
Jag menar, stillhet, ett glas rött, Jonas Karlsson och Fredrik Lindström som gör mig sällskap och pratar lycka och noveller.
Jag är dessutom lite småkär i båda dessa män.
Det är som själslig porr.
"Får det lov att vara lite själslig porr ikväll?" frågar livet mig.
"Jaa tack, det kan jag ta." svarar jag.
Mmm!

En ny era

Igår var vi på tvättäkta lekträff grabbarna och jag. Yrvind och en kille på förskolan verkar ha funnit varandra så jag och hans mamma (som också är föräldraledig) bestämde oss för att odla detta lite. Efter lunchen hämtade vi två mycket, eller förlåt, jag menar MYCKET entusiastiska killar och gick till en lekplats och hängde där i ett par timmar. Det är första gången som jag umgås med någon sådär, helt utifrån Yrvinds val. Han leker ju titt som tätt med andra barn förstås men då är det med våra vänners barn eller kusinerna. Som tur var är det trevliga typer han har valt ut. Kan ni tänka er hur stelt och obekvämt det hade kunnat bli att stå där, ihoptvingade, ifall man upptäckte att man inte hade något att prata om eller att människan i fråga rentav var osympatisk!? Det kan jag. Rys.
Tufft att han nu blivit så stor att han börjar bygga sig ett eget liv i viss mån. Läskigt också. Men mest tufft!

torsdag 24 november 2011

Hej tomten

Bara den här



den här



den här



den här



osså kan du väl slänga med den här också



Sen är jag så nöjd så.

Tack på förhand!

Bilderna har jag lånat här

Vad sägs om här och nu?

Varför längtar jag så förbannat efter saker hela tiden?
Jag längtar tills det blir helg, jag längtar till julen, jag längtar till resan, jag längtar till flytten.
Men när allt det där har kommit. Och gått. Då är det ju liksom lite mindre kvar av mitt liv.
Det tål att tänkas på.

onsdag 23 november 2011

Håhåjaja

Tom i bollen. Bollen är tom. Bollnoll. Nollkoll. Sömnen är osoven. Osoven sömn är ganska värdelös. Faktiskt. Klart slut.

måndag 21 november 2011

ps

Det var den här fantastiskt duktiga tjejen som fotograferade oss på bästaste dagen 2010!

Minnenas allé!

Igår blev jag äntligen klar och kunde skicka in beställningen på 2010 års fotobok. Det blir den andra med the best of the best av våra foton från ett helt år. Och den blev alltså klar lagom till att det är dags att börja på nästa. Tidskrävande men roligt projekt!
Och här kommer några bilder som är sköna att plocka fram en sådan här grå och trist måndag. De är från dagen som verkligen helt utan konkurrens tar hem priset som bästaste dagen 2010, vår bröllopsdag!











lördag 19 november 2011

Denna dag ett helt annat liv!

Ja, så här kan det ju också vara. Istället för att bli väckt i soffan med sjuk liten bebiskille innan man knappt hunnit somna kan man starta dagen med att ligga kvar när resten av familjen går upp i ottan och bänkar sig framför barn-tv. Man kan till och med ha en liten bebiskille som mår mycket bättre igen och en stor treåring som på egen begäran ska sova över hos mormor och morfar. Och då kan det hända att man tar en promenad genom Slottsskogen med sin man och bebiskillen och går till det här stället exempelvis och smäller i sig löjligt gott kött och möjligtvis världens största chokladfondant med en minst lika stor kula glass på. Det kan också vara så att bebiskillen snällt sover i sin vagn en stor del av middagen och sedan trívs som fisken i vattnet med att suga på en gurkbit och spana på folk i pappas knä. Sedan kan man, åh jag vet inte, kanske hyra sista Harry Potter filmen som man har sett fram emot länge.
Och som en händelse blev det just så här denna dag i mitt liv. Zombie-morsan är puts väck och jag är nöjd, sååå nöjd!

fredag 18 november 2011

Denna dag ett liv

Som han sa den käre farbror Melker.
Och ja, den här dagen känns verkligen som ett helt liv redan fast klockan inte ens är 13.00. Ett långt och slitigt liv.
Inatt runt tvåtiden satt jag halvnaken som värsta flickan från Havanna i fönstret i vardagsrummet för att Dunderklumpen skulle få lite kall luft i lungorna. Han har blivit riktigt förkyld för första gången och inatt blev den lille tallevanten sådär lite kruppig. Yrvind har aldrig haft tillstymmelsen till något sådant så jag tyckte det var läskigt fastän "kruppen" var väldigt lindrig (tror inte ens att det kvalificerar som sådan).
Hursomhelst, efter fönstersittandet packade vi in oss i alla filtar vi kunde uppbringa där och då (två) och halvlåg på ett stort gäng kuddar i soffan. Sen slumrade vi lite från och till resten av natten. Som allra bäst sov vi förstås när Yrvind och M kom upp och natten därmed var slut.
Så, denna dag ett liv alltså. Ett liv där jag känner att jag luktar svett och är så erbarmerligt trött på att göra saker med en hand. Jag är klumpig redan från början och med en liten Dunderklump fastsurrad vid höften blir jag näst intill en fara för mig själv och andra.
Men just nu sover han faktiskt i sängen, lill-söt. Så jag ska gå och leka med stor-söt en stund som också har varit tapper och låtit zombie-morsan vara lite grand ibland i alla fall.
Pix pax för sovmorgon imorgon M, ok?

torsdag 17 november 2011

Yrvind konstaterar

Vi äter mellanmål. Yrvind blickar ut genom fönstret och reflekterar.
"Bilar åker, människor går, hundar springer. Och ibland springer också människor, precis som hundar"
Ja. Det är så sant som det är sagt.

onsdag 16 november 2011

Tvättdag

Det här med att tvätta lite oftare så att det väldigt begränsade utrymmet i vår tvättkorg inte hinner fyllas upp samt dekoreras med en topp, typ mount everest size. Tydligen jobbar vi inte så i den här familjen. Suck.

tisdag 15 november 2011

En mindre uppsats om det där med livet och dikten. Och min mormor.


Jag önskar att det fanns en bok om min mormors liv. För åh vad jag skulle vilja läsa den om den fanns.
Min mormor dog för 6 år sedan, 85 år gammal.
Hon var en väldigt speciell kvinna, som gick sina egna vägar, rak i ryggen som en fura.
En sak som var tongivande i hennes liv var hennes passion för karlar. Hon tycks ha varit omättlig på den punkten. Och ovanlig för sin generation.
Innan hon träffade min morfar blev hon gravid och födde en son, utom äktenskapet, eftersom fadern enligt henne själv var en “stygg” typ och ingen hon ville gifta sig med. Min äldste morbror växte upp hos mormors föräldrar de första tre-fyra åren av sitt liv medan mormor åkte till Stockholm för att försörja sig, och honom antar jag.
Sedan träffade hon alltså min morfar, en riktig dansbandscharmör, stilig förstås som alla andra män i mormors liv misstänker jag. Och de gifte sig och fick fyra barn tillsammans varav min mamma är näst yngst.
När mamma var nio tror jag, skilde de sig. Han drack tydligen lite väl mycket i perioder. Jag vet ingen i min ålder som har en mor eller farförälder som skiljt sig. Men det gjorde alltså min mormor. Morfar försvann därefter i stort sett helt ur sina barns liv, det var väl ingen som visste hur man gjorde sånt där på något annat sätt på den tiden, jag har en känsla av att mormor kanske inte gjorde det helt lätt för honom heller att vara någon slags helgpappa.
Så min mamma växte istället upp med fyra syskon och en ensamstående mor i en tvårumslägenhet. De fick vinterkläder av fattigvården och jag minns när mamma berättade om första gången hon åt frukost hemma hos min pappa och hans föräldrar och höll på att svimma av för att de skar så tjocka skivor av osten, det hade aldrig gått för sig att slösa så hemma hos henne.
Mormor jobbade jämt, som kallskänka och i fabrik bland annat tror jag. Och när mamma och hennes syster började gå ut och dansa så var mormor också med. Och dansade. Ingen bullbakar-pekpinne-trygghets-mamma kanske alltså. Mer kompismorsa. Som sällskapade med lite olika kavaljerer då och då.
Sedan träffade hon en annan stilig man som hon levde med resten av hans liv i alla fall. Han var 10 år yngre än henne men dog ändå ca 5 år innan henne. Han var änkling när de träffades och hade två barn. Mormor blev nog mer den där bullbakarmamman för den syskonskaran än för mammas.
Under min barndom var hon lattjo mormor och det var lite exotiskt att träffa henne. Hon svischade in ibland, oftast när de skulle ut och resa (en annan passion) eftersom vi bodde närmre flygplatsen än dem. Ibland kom hon själv, ibland med sin man (som aldrig blev någon morfar för mig och min syster). Hon satt där i vårt kök och doftade mormor, en blandning av rök och parfym, rökte, och fingrade på sitt cigarettetui och berättade om den senaste resan. Och en väldigt massa annat. Eller så träffades vi på sommaren på båtsemestern, där mitt starkaste minne av henne är att hon brukade göra Irish coffee. Och även här, prata, prata, prata. Om en massa människor som jag inte hade en aning om vilka de var. Hon var inte tyst många sekunder min mormor.
För inte så länge sedan fick min yngste morbror ett telefonsamtal från en kvinna som påstod sig vara halvsyster till honom och alltså också till min mamma. Nu har syskonskaran träffat henne. Och efter lite pusslande har de fått ihop hur det måste ha legat till.
Mamma var i 15 årsåldern då. Hon minns att mormor låg på sjukhus då och att de hade hemsamarit under ett par veckor. Mormor var sjuk hette det bara, inget annat. Sen var hon tillbaks och så var det inget mer med det.
Fast tydligen var det ju väldigt mycket mer med det. För hon var inte sjuk. Hon födde ett barn. En dotter. Dottern adopterades bort till mormors hemtrakter längre upp i Bohuslän.
Sen börjar det bli riktigt mycket såpa över det hela för mormor hamnar själv i samma lilla stad när hon träffar mannen som hon sedan spenderar sitt liv med. Hans son och mormors dotter blir vänner, “dejtar” väl lite rentav. Mammas nya syster berättar att hon har vart i mormors hem, med sin vän när ingen annan var hemma. Där visar han runt och de tittar på fotografier bland annat. Han berättar om sin styvmamma, vad hon heter och var hon kommer ifrån. Just dessa två fakta, namn och hemort är det enda två saker mormors hemliga dotter vet om sin riktiga mamma. Och hon förstår alltså där och då att hon otroligt nog befinner sig i sin biologiska mors hem.
Men hon tar aldrig kontakt med mormor. Och mormor tar aldrig kontakt med henne. Fast hon måste ha vetat. Och det allra mest förundrande i hela historien; mormor håller tyst. Hela sitt liv håller hon tyst. Inte ett ord om sin yngsta dotter yppar hon, till någon. Min mormor, den babbliga, som pratar om allt och alla, hela tiden. De sista åren när hon bodde på hem började det bli väldigt snurrigt i hennes tankar. Och nu i efterhand kan mamma erinra sig att hon har sagt det där namnet flera gånger. Namnet på dottern som ingen vetat någonting om. Men mamma trodde att det var någon som jobbade på hemmet.
Min systerdotter och min kusins dotter som båda är sexton år gamla hade oberoende av varandra yttrat precis samma sak när de fick höra, “det är ju värsta Desperate housewifes”. Och jag är beredd att hålla med. Det låter som fiktion.
Jag klandrar inte mormor på något vis för att hon adopterade bort sitt barn, jag tror att hon gjorde rätt. Hon var redan ensam med fyra barn och de hade det tufft ekonomiskt, minst sagt. Även känslomässigt tror jag kontot var maxat för mormor. Det måste ju ha varit så eftersom det blev som det blev. Det är svårt att få något gott att komma ur att man går emot sitt hjärtas röst, för att göra rätt för sig, eller kanske mest inför andra. Många gånger föder det bara bitterhet tror jag. Som förgiftar. Inte bara det egna livet utan också nästkommande generations.
Men jag har svårt att förstå det där med att hon aldrig anförtrodde sig åt någon. Och att hon kunde leva så nära barnet i fråga, så många år utan att på något vis ta kontakt.
Jag och mamma har pratat mycket om det här, och om mormor, sen hemligheten kom upp till ytan. Och kommit fram till att hela mormors ytliga pladdrande personlighet måste ha varit en slags sköld, ett skyddsvärn. För att ingen skulle komma i närheten av det som gömde sig där bakom.
Till historien hör också att hon själv växte upp med en annan man än hennes biologiske far, utan att veta. Det fick hon veta helt utan omsvep, sådär bara, när hon var tonåring tror jag. Mamma berättar att mormor till viss del blev särbehandlad i sin familj, eftersom hon inte var “äkta” barn i huset så att säga. Hennes riktige far var stenhuggare och när han omkom blev hennes mor tröstad av och så småningom förälskad i hans arbetskamrat. De gifte sig och fick sedan tre gemensamma döttrar förutom mormor. Mamma berättar om en bild, ett fotografi från när mormor var liten. På bilden sitter tre blonda flickor i vita klänningar. Bredvid, lite bakom, står en mycket mörk flicka i rutig klänning, min mormor. Och hon fick också göra rätt för sig genom att ta ett stort ansvar i hemmet, för hushållssysslor och för sina småsystrar. Därav mormors faiblesse för karlar misstänker jag. Ett bekräftelsebehov.
Människor, våra handlingar och hur vi återupprepar vår historia om och om igen och hur svårt det tycks vara att bryta mönster. Mer rafflande kan det ju nästan inte bli. Så fruktansvärt spännande.
Och den kvinnan, det livet, min mormors liv det hade blivit en sjuhelsikes roman om man hade haft alla pusselbitar. Skit också att hon inte skrev dagbok. Då hade jag ju haft debutromanen serverad på silverfat!



måndag 14 november 2011

Deckarträsket

Säga vad man vill om svensk kriminallitteratur, men för mig är det alltid det bästa kom-igång-och-läs fixet efter ett långt uppehåll.
Läckbergs senaste avcheckad och nu är jag inne på Ann Rosman. Jag har en Marie Ljungstedt på vänt också. Sen är jag nog redo för lite annat igen.
Hej läs-sug, vad härligt att du är tillbaks igen!

Jag vågar knappt andas...

...för Yrvind leker så himla bra själv just nu. Han ligger på köksgolvet med Woody och Buzz och något italienskt vrålåk av något slag. Det babblas och bubblas och låter som att det är fem barn minst som leker loss. Det är så sällsynst just nu att han kommer igång sådär. Han brukar istället bli heligt förbannad på mig när jag föreslår något så befängt som att han ska leka själv.
Det är så mysigt att lyssna och tjuvspana på honom när han är i sin lekvärld! Och beslutet om att helt sonika skippa frisk luft idag (eller ja, vi bor ju hyfsat centralt i Göteborg, så sådär frisk egentligen men...) känns nu väldigt befogat. Skönt!

lördag 12 november 2011

Igår

Det var jättetrevligt att träffa gamla och nya kollegor och jag skrattade. Mycket!
Många i min jobbvärld är runt 50 sådär, och när jag hänger med dem så känns det ibland som att jag våldgästar mammas tjejmiddagar (eller "symöte" som de kallar dem fast det inte sytts ett stygn på dessa "möten" sen 1963 ungefär skulle jag tippa, bara pimplats vin, ätits god mat och babblats så in i norden). Och jag skäms lite sådär som man gjorde över sina föräldrar i tonåren, när damerna blir lite glada och bullriga och tar mycket plats. Så ytterst fånigt, av mig alltså.
Maten var god. Och fet. Vill man fatta sig kort kan man säga att jag i princip åt en hel ost själv och uppskattningsvis en halvliter grädde till dessert på det. Om man ska utveckla det hela så åt jag panerad ost med potatis och tartarsås som var ställets klassiker och så en pannacotta till efterrätt. Yum! Ett par Staropramen slank också ner. Yum igen!
En stund efter desserten tackade jag och min svägerska för oss och tog vagnen hem (ja, innan hon nyligen började studera så var vi kollegor också, det var genom henne jag träffade min man, mycket trevligt och få förunnat med kollegor som styr upp ens liv sådär!).
Jag upptäckte till min förfäran på spårvagnen att mina tankar när jag betraktade festfolk i farten ändrat banor från att kretsa kring "tänk när jag var ute i det här vimlet alltsomoftast", till "tänk när barnen kommer vara ute i det här vimlet alltsomoftast". Och att jag satt och höll handväskan sådär tantigt i knät. Hualigen.
Hursomhelst. Härligt lördagsmys på er govänner!

fredag 11 november 2011

Gå på lokal minsann

Ikväll ska jag befinna mig ute i stora världen EFTER kl 18.00!!!
Eller ja, åtminstone i centrala Götlaborg.
Jag ska gå till Krakow med jobbet för att fira en kollega som fyller 50.
Jag misstänker att jag får slänga i mig maten, häva min öl, och sen är det bra med det. Dunderklumpen har ätit alltmer på kvällarna och nätterna igen (djup suck).
Men idag har jag försökt att stoppa i honom mat i parti och minut för att han ska stå sig riktigt bra ikväll och sussa sött. Jag har liksom tänkt att det inte finns en chans att han kan vara tillräckligt hungrig för en hel måltid nu igen varje gång han har fått mat idag, men det har visst funnits chans. Goda chanser, varje gång. Han verkar helt enkelt vara omättlig just nu. Så det ser ju lite ljust ut faktiskt.
Då återstår bara lite andra issues. Som att jag inte har några kläder som passar sig för att gå på lokal i, och att jag inte har någon frisyr, och att jag inte sov något vidare inatt (eller gjort det någon natt sen årsksskiftet ungefär) och har en liten vass huvudvärk under uppbyggnad.
Men ändå! Tjiho!

torsdag 10 november 2011

Ha!

Men ser man på. Ibland så. Det blev ju klarblå himmel och SOL gudbevars!
Så efter fika blev det allt lite fingående av, fincyklande för Yrvind.
Det var mysigt varannan minut och omysigt varannan.
Förklaring? Treårshumöret i kombination med sömnbrist-morsans ungefär likadana humör.
Och Dunderklumpen som tyckte att det var alldeles för spännande att vara ute "på byn" med mormor och morfar och spana på folk och fä, sover sin eftermiddagslur nu, två timmar senare än vanligt.
Hur ska det gå, hur ska det gå!? Spänningen är olidlig!
Nä, nu ska jag gå och kramas med treåringen som har taggat ner lite i TV-soffan, för nu har jag också taggat ner lite.

Usch och fy och blä!

Men hallååå! Klibbregn. Blä! Så fruktansvärt trist och menlöst. Ska det regna kan det väl ösa på ordentligt åtminstone. De här mesdropparna som bara liksom "hey, titta vi hänger här i luften, för vi är så små och lätta att tyngdkraften knappt funkar på oss, tjiho!". Mycket provocerande tycker jag.
Vi som skulle ut och fingå sen tänkte jag när mina föräldrar kommer hem med Yrvind. (När de kommer på besök ingår alltid fri dagishämtning, mycket najs!)
Summan av min kardemumma = blä för klibbregn. PUNKT.

onsdag 9 november 2011

Vuxenbluffen

Abbes pappa skrev igår om att Föräkringskassans nya chef, Dan Eliasson, föreslår att de där VAB-blanketterna ska bort, alltså lapparna man måste få undertecknade på förskolan för att intyga att ens barn verkligen var hemma och inte på förskolan när man har tagit ut tillfällig föräldrapenning för vård av sjukt barn.
Jag tror att Abbes pappa beskrev dem som idiotiska, och det är väl det minsta man kan säga om det lilla påhittet.
Både som förälder och förskollärare tycker jag att det är något av det tramsigaste jag vart med om och varenda gång jag antingen lämnar en som det förstnämnda eller tar emot en som det sistnämnda tänker jag på allt onödigt papper som går åt och administrationsjobbet de för med sig. För att kontrollera att vuxna människor inte ljuger om att deras barn varit sjuka.
Jag tycker den som kom på det kan få ta och skriva TRAMS med STORA bokstäver hundra gånger (minst!) på svarta tavlan inför hela klassen, the oldschool way, som straff.
Och så tänker jag att det här är en sådan där grej som gör att man anar bluffen. Den stora vuxenbluffen. Jag är säker på att jag inte är ensam om att ha haft den där känslan. Till exempel när man sitter på något möte och ska avhandla viktiga vuxensaker tillsammans med experter av olika slag och det känns som att man är med i den där scenen i Yrrol. Ni vet, mötet med galenpannorna som ska ge en present (alternativt ett straff) till sin chef och man pratar om bullar och prinsessor med underbyxor i marsipan och sen blir allt mörkt "eller ... jag vet inte". I sådana lägen känns det som att alla bara går runt och spelar sin roll, vuxenrollen, och försöker ge sken av att man har da vuxen-shit under kontroll. Fast egentligen har ingen den blekaste aning om vad man håller på med, egentligen.
Så av med hatten för Dan Eliasson. Antingen är han en av de få som faktiskt vet vad de håller på med, eller så är han en av dem som helt enkelt lärt sig att spela sin roll jäkligt bra!

tisdag 8 november 2011

Hemma

Under den korta tid som jag har haft den här bloggen har jag redan hunnit beklaga mig väldigt mycket över vårt hem.
Och det är gammalt, slitet, opraktiskt och framförallt för trångt.
Men okejrå, det finns några glimtar här och där som jag gillar.
Så, för att väga upp för gnället kommer här några tycker-om glimtar från vårt hem:









Dagens "egentid"

Yrvind på förskolan i tre timmar och Dunderklumpen sover förhoppningsvis en bra stund till.
Så jag har laddat med en kopp livselixir...




...för att ta mig an det här.





Jag har ett sporadiskt pågående projekt under föräldraledigheten. Det är att för första gången i mitt liv genomföra en flytt utan att dra med mig en massa saker som på nytt ställs för att bara stå och samla damm och ta upp plats i ett annat förråd. Eftersom vi nu vet om flytten i mer än god tid finns ju faktiskt chansen. Och jag försöker ta den. Men det går inte riktigt i den takt jag hade önskat måste jag ju erkänna. Det blir en låda här och en kasse där. Idag står alltså några av vindsförrådets ziljoner bokkassar på avcheckningslistan. Det verkar vara ganska mycket av mina gamla ungdomsböcker, så yey för dagens projekt! Lite kaffe och lite promenad längs memory lane!

måndag 7 november 2011

Ljus i mörkret

Tänk att man glömmer. Varje år. Det här med hur mörkt det faktiskt blir. Och hur tidigt det kommer. Mörkret.
När middagen är uppäten och undanstökad känns det som att man är uppe och nattsuddar. Då är klockan typ halv sju...
I kombination med att ha en bebis som borde slutat med nattmål för länge sedan men inte gjort det och en treåring vars favorituttryck för närvarande är "Aldrig i liiiivet" och "Dumma" och som slutade sova middag redan innan bebisen kom till världen, blir resultatet allt som oftast förlamande trötthet.
Därför känner jag mig extra gråtmild och lyckorusig av att ha haft en i stort sett friktionsfri måndag. En mysmåndag.
Lite hemmaskrotande, lite lekplatshäng, lite gemensam smoothietillverkning utan meningsskiljaktigheter, lite soffmys där det faktiskt emellanåt varit möjligt att läsa en sida eller två.
Och som grädde på moset den här konversationen som avslutning på dagen, när jag bökat ner mig i Yrvinds barnsäng och vi låg där och kramades, gnuggade nos och väntade på sömnen:

Jag: Vad duktig du vart på att förklara för mig hur du tänker idag. Så att jag vet varför du gör som du gör. Det är jättebra tycker jag.
Yrvind: Mamma! Du är bäst!
Jag: Du är bäst! Vi är bäst. Du, jag, pappa och A, VI är bäst!
Yrvind: Mmm, bästisar!

söndag 6 november 2011

Fy skäms på mig!

När jag nattade Yrvind förut läste vi en bok som handlar om en pojke som låtsas att en slumpmässigt utvald korvgubbe är hans pappa för att imponera på sina vänner.
Inspirerad av detta utbrast Yrvind efteråt att han önskar sig korv med bröd, och mycket nöjt kunde jag svara att han ju då hade världens tur eftersom jag köpt just varmkorv i affären förut och tänkte att vi kunde ha det till lunch imorgon. Yrvind fnissade då förtjust och tänkte nog att "Nämen hoppla, är det bara att önska sig sådär och så bara får man det, då är det ju bara att tuta och köra!" och så sa talade han om att han önskade sig godis också. Fast här började tron på det nyupptäckta undret vackla så han frågade på en gång efteråt för säkerhets skull om man verkligen kan önska sig godis. Jag svarade att man faktiskt får önska sig precis vad som helst, att det är det som är det fina med önskningar, men också att man tyvärr inte får allt man önskar sig och att utsikterna för just godis en helt vanlig måndag inte var särksilt goda, kanske dock en glasspinne kunde gå för sig. Han lät sig nöjas med detta och sover nu gott.
Och vad ska mammsen och pappsen göra då? Jo, dom ska ta fram den inte alltför blygsamma påsen med snask som mammsen OCKSÅ köpte i affären förut som av en händelse och mumsa som hejsan. På en helt vanlig söndag minsann.
Om inte detta lutar lite åt hyckleri av värsta sort undrar ni?
Jo, svarar mammsen då. Det gör det verkligen.

fredag 4 november 2011

För att förtydliga II

Alltså, för att åka till svärisarna är jag peppad (massa mums och mys, hallåå, självklart gillas det!).
Det var själva packningen inför helgen som jag ojade mig över.
M kom hem och trodde att jag inte ville åka alls.
Men nu har vi ju rett ut det då. Bra. Då tar vi helg nu va hörni?

Packa pappas kappsäck

Det är ett evinnerligt packande i den här familjen. Dels åker min man på kurser och konferenser i parti och minut och dels spenderar vi titt som tätt en helg hos M:s föräldrar som bor i Falköpingstrakten.
Detta medför att vi i stort sett alltid har en eller flera väskor ståendes här och där, alltid bara till hälften uppackade.
I eftermiddag ska vi åka till svärisarna igen så nu ska jag tömma en sådan där halvfull sak och fylla den på nytt med kläder till mig och grabbsen för en helg.
Plus ett otal kassar med galonisar, gummistövlar, gosedjur, blöjor, barnmatsburkar och cirkus tusen andra prylar som också måste med.
Verkar jag superpeppad inför uppdraget?
Vad konstigt i så fall. För det är jag inte. Inte alls faktiskt.

torsdag 3 november 2011

För att förtydliga

När jag läser mina två senaste inlägg får jag lite dåligt samvete. Det låter som att jag inte tycker att det är fint att hänga med Dunderklumps bebis och Yrvinds treåring. Det gör jag. Massor gör jag det.
Men de där två står ju för merparten av mitt sällskap varje dag nu när vi är lediga. Och ombyte förnöjer!

Gofika...

...handlar liksom så mycket mer om sällskapet än vad som ligger på fatet tycker jag.
Och idag har det vart gofika här av bästa sort. Min svägerska som har höstlov från sin utbildning har varit här på förmiddagen när Yrvind var på förskolan. Så väldigt ovanligt nuförtiden att bara sitta ner sådär, dricka kaffe och prata i lugn och ro utan att det springs, stojas och kivas runtomkring oss.
Det var trevligt, minst sagt!


onsdag 2 november 2011

Ruggdag

En dag som denna, när dimman ligger tät och allt är gråare än grått, då känner jag att jag nog borde ta och köpa mig en fjäderboa. En riktigt läcker, chockrosa kanske. Och guldhandskar.
Med de attributen kanske det hade glittrat lite mer om den ruggiga promenaden till dagis, och min lilla förmiddagsfika med bebis som enda sällskap hade kanske känts lite mer som nå't glamourigt champagnemingel. Kanske hade det blivit så.
Ja, det tål att tänkas på. Till att börja med ska jag låna min sons guldnagellack. Det är ju alltid något tänker jag.

tisdag 1 november 2011

Jamen, det var ju nästan rätt...eh

Jag: Kan du säga MAMMA, MAA-MAA.
Dunderklumpen: Bo. (Följt av mycket nöjd uppsyn.)

Tärningen är kastad...

Så. Nu har jag meddelat kooperativet att jag drar mig ur racet. Jag känner mig färdiggrunnad. Har ju velat hit och dit mellan ytterligheter, som vanligt i sådana här situationer, men när jag väl har bestämt mig så har jag bestämt mig.
Och jag inser att det är något vi har gemensamt, min äldste son och jag. Tillvägagångssättet när vi fattar beslut. Jag har skrivit om ett sådant tillfälle här bland annat.
Då är frågan hur man ska tolka detta. Som ett arv från mor till son, eller helt enkelt som att jag fattar beslut med en treårings metodik?
Jag tycker vi kör på det första alternativet, det känns liksom lite mer smickrande.