fredag 30 september 2011

Fem i familjen

Vi har tydligen fått en inneboende.
Han är inte så bra på att respektera vårt privatliv.
Han är med vid matbordet, i tv-soffan, till och med i sängen faktiskt.
Han heter Kaj och håller till i min mans mobil.
Men han är faktiskt sjukt rolig, jag ger honom det.
Gå in på Busmejl.se och se själva!

Att våga eller inte våga...

... det är verkligen frågan.
I det senaste numret av facktidningen Förskolan hittade jag en liten notis om ett nytt e-bokförlag, Boksnok.se.
Här publiceras barnböcker via en app som kommer finnas tillgänglig för Apple iPad och iPhone.

Appen fungerar både som bibliotek för alla böcker som publicerats och som bokläsare för böckerna.
Ska man våga rota fram det där gamla refuserade manuset och prova!?

Smulle!

Farfar hade ett universalord för allt som är riktigt gott här i livet. Smulle.
Tänk er så här va. Första bettet i årets första semla, gräddklicken sitter som en smäck på nästippen.
Det är "smulle" liksom.

Det här med att stå inför sin bebis och räcka ut tungan, blek, småfet och med otvättat hår, och mötas av en blick som säger att det han ser är världens vackraste varelse och dessutom är hon världens roligaste stå-upp komiker som just levererat en helt gaaalen punch-line.

Det är tamätusan så smulle det kan bli!

torsdag 29 september 2011

Barndom



Ibland kan jag nästan glömma bort att mina barn inte bara är en del av mitt liv, det är ju också tvärtom. Jag är en del av deras liv. Kapitel 1 “Morsan”, kan vi kalla den delen.
Jag kan fundera på det där ibland, på hur dom kommer se tillbaks på sin barndom. De yttre faktorerna är så annorlunda från hur jag hade det när jag växte upp.

Vår familj idag bor i en (liten, omodern, sliten) 3 rumslägenhet i Majorna, Göteborg. Alldeles utanför fönstren går en väg som är ganska trafikerad. När Yrvind leker ute, är det på en lekplats i sällskap av vuxen. När Dunderklumpen börjar närma sig två år hoppas vi att han också får plats på förskola och så är det lämna, jobba, hämta osv osv som gäller igen (även om både jag och min man turas om att drömma om att få vara hemmamamma/pappa och även om att längta tills vi får gå i pension...).
Min familj när jag växte upp bodde i en liten stad några mil utanför Göteborg, i ett hus med egen trädgård. På vår gata bodde hundra andra barnfamiljer (ok kanske inte exakt hundra men ni förstår…), och vi lekte fritt på gatan och runtomkring i omgivningarna. Jag gick aldrig på dagis, mamma var hemma tills jag gick i tvåan. Det gick en gångväg hela vägen till skolan utan någon biltrafik överhuvudtaget.

Så här skulle man kunna sammanfatta min barndom:

En tv-soffa, hörnsoffa (förstås) i guldgul plysch med bruna blommor, och en pappas mage att vila på, upp och ner med andetag. Razzel med Lennart Svahn, Mini-pops och John Blund.
Kvällsmacka och te med tre skedar socker i. Dopp, dopp.
En mammas hals att ta ett stadigt grepp om när man blir omstoppad.
En stora syster yster som bryr sig, och kittlas.
Salt hav och båt. Sitta i fören och titta ner på vattenmassan som delar sig när båten stånkar fram.
Lördagsgodis i fryspåse. Tablettask till exempel med Kalle Anka på.
Spela badminton med storasystern, barfota på gräsmattan som alltid är väldigt oskön att vara barfota på. Eller kanske hänga på vändplanen med “tennistränaren“, alltså, en vattenfylld plastklump med gummisnodd och tennisboll. Cykla runt kvarteret på en vit crescent.
Leka Halli-hallå eller pantgömme med de andra ungarna på gatan.
Kuska runt med en farmor och en farfar i en jättegrön folkabuss och titta på slott med jättesmå sängar i.
Politiska diskussioner vid farmorns och farfarns matbord. Röster som höjs och sänks, engagerat, ibland ilsket. Om olika nyanser av rött.

Julafton med kalasbyxor som kliar och sticks, och marsipanlimpa.

Undrar hur mina pojkars sammanfattningar kommer se ut när det är dom som ser tillbaks och minns…

Dumheter

Alltså, "inte gråta över spilld mjölk", vilket idiotiskt ordspråk.
Jag spillde precis ut mjölk över hela köksgolvet och inte var det skratta jag blev sugen på att göra i alla fall...

onsdag 28 september 2011

Hej mitt 50-tal, nu är jag här

Vet ni vad människan gör efter att hon suttit vid symaskinen och skapat?
Jo förstår ni, sen tar människan fram älgkött ur frysen från älg som hennes man skjutit själv givetvis och ställer sig och gör långkok.

Herregud vad redigt, jag blir ju fan provocerad av mig själv!

Ser man på, kors i taket, hoppla, hoppla osv

Igår dammade jag av min försummade gamla vän, för att påta ihop present till nykomlingen i gänget.


Det var inte, jag upprepar, INTE, igår den stackarn såg dagens ljus. Det var läskigt dammigt på hyllan, under skrivbordet där den har sin plats, jag upprepar, LÄSKIGT, dammigt...
Hursomhelst, en snuttefilt fick det bli precis som nykomlingens storasyster fick  när hon var ny i världen, fast i annan tappning.


Medan jag gjorde färdigt filten idag bestämde sig tydligen lägenhetens samtliga, jag upprepar SAMTLIGA, kuddar för att ha årsmöte i vardagsrummet. Samt Yrvinds stornalle. Märkligt.


Dagens söt-Göte

Jag står i köket och brer frukostmackor, Dunderklumpen sitter på golvet.Yrvind hoppsar in.

Yrvind till Dunderklumpen: Du är min maskot!
Jag: Va, vet du vad maskot är för något!?
Yrvind: Näe!
Jag: Det är något man liksom har med sig hela tiden för att man ska få tur med saker man gör.

Yrvind springer och sätter sig framför Tv:n igen. En liten stund senare rusar han in i köket.

Y: Mamma jag måste kiiissa!
Jag: Spring till toa då.
Y: Inte själv, du ska följa med mig. Du kan va min maskot!

tisdag 27 september 2011

Di barna, di barna...

Yrvind gör sin stämma ljus och len, böjer sig över Dunderklumpen där han ligger på filten, säger "A, du är min bäste vän, vad skulle jag göra utan dig". Storebror pussar lillebrors tjocka kind.
Inte ett öga är torrt hos åskådarna (dvs mig).
Ibland får han mig att gråta av helt andra anledningar, men det hör inte hit. Verkligen inte!

måndag 26 september 2011

En kille i varje rum...

Vissa har ju en kvinna i varje hamn, själv har jag en kille i varje rum.
Tre stycken har jag. Både rum och killar alltså.
Flott!

Två dagar i mitt liv


Idag har jag tänkt mycket på dem. De två dagarna då jag födde barn. Så ofantligt olika dagar, olika upplevelser, olika barn.
Olika lyckor.

Första gången. Älskade E. Värkar från och till i 30 timmar, inne på förlossningen i 13, en EDA som nästan stjälpte mer än den hjälpte och en barnmorska som gled in då och då som en osalig ande och viskade. Hon berörde mig inte, varken fysiskt eller på något annat vis.
Och så chocken när den obekanta, otäcka kraften tog över, dundrade fram genom kroppen, och pressade ner, ner, ner.
Sedan smärtan, skärselden. Jag minns min sista tanke, den ekade i huvudet om och om igen.
Det. Här. Gör. Jag. Aldrig. Igen.
Slutligen stillhet, och värmen från den lilla, lilla kroppen som lades på mitt bröst. Kärleken slog till omedelbart, vid första sniffen, så hjärtat värkte.

Andra gången. Älskade A. Den här gången var jag förberedd, räddare än första gången men också mer förberedd. På det värsta. Och så var jag ju liksom en annan, E hade gjort mig till en annan, en självsäkrare.
Och allt blev också helt annorlunda andra gången. Värkar i 7 timmar, inne på förlossningen i 4, varav två timmar helt bedövad av en ryggmärgsbedövning. En varm barnmorska, som vågade ta i mig och som hade skratt i ögonen.
När smärtan återkom dröjde det inte länge innan den obeskrivliga kraften också dök upp. Och den här gången var den välkommen, jag ägde den, ägde hela situationen kändes det som. Jag visste hur jag ville stå i sängen och lade upp en egen speltaktik (vilket gick ut på att bli så berusad som möjligt av lustgasen emellan värkarna så att jag skulle våga när de kom!).
Och så var han där, tillsammans med kärleken som liksom lite mer stillsamt spred sig, smög sig in i varje cell av mig, under de första dagarna i hans liv.

I det nya livet, efter de två dagarna, de två pojkarna, är jag både modigare och mer rädd än någonsin förr.
Modigare för att det inte finns någonting jag inte skulle göra om det var för mina barns skull. Mer rädd för att livet känns än mer värdefullt nu på något vis och därmed även mer sårbart. Såväl tanken på att det skulle hända dem något, som att det skulle hända mig något så att jag var tvungen att lämna dem känns outhärdligt.
På riktigt.

Ja, idag har jag tänkt på dem. Två dagar i mitt liv.

söndag 25 september 2011

Pling!

Kl 18.00 dök det upp en bild i mobilen på en alldeles ny liten människa att bry sig om.
Det känns fint som snus!

Mobilen är onödigt tyst

Menplingadå, menplingadå, menplingadå,
menplingadå, menplingadå, menplingadå,
menplingadå, menplingadå, menplingadå.
Söta snälla. Med socker på toppen.

Le grand final

Så här kan det gå när man går med loppistokig pojk och plånbok på Bagageloppis medan tankarna befinner sig på en förlossningssal i Mölndal...



Detta hittade vi till lillebror.



Och själv köpte jag några band att göra napphållare av.


Allt för dryga 100 lappen dock. Och det var det väl värt att hålla nerverna i styr en stund.
Det är en himla tur att det är slut med den här söndagstraditionen nu, för hujedamej vad leksaker vi har släpat hem, till redan knökfulla lådor. Galenskap!!!

I väntan på...

I morse kl 7.50 kom det. Sms:et vi väntat på i två veckor.
En av de vänner som jag älskar till månen och tillbaks igen, har åkt in till förlossningen för att föda sitt andra barn. Och jag kan inte tänka på något annat.
När det var dags för Dunderklumpen att komma ut minns jag att jag önskade medan jag meddelade vänner och familj att det var jag som bara skulle ta emot ett sms och sedan gå och vänta på nästa pling i telefonen hela dagen istället för att själv återuppleva "the ring of fire".
Men nu, när det är min tur att vänta på plinget tänker jag inte så. Inte alls. Jag traskar rastlöst omkring här hemma med nervösklump i magen. Fy katten.
Ååååh som jag tänker på dig älskade, älskade vän. Hoppas att alla tankar förvandlas till energi som susar genom den grå höstluften, bort till dig.

lördag 24 september 2011

God morgon!

Den här...



...har bytts ut mot den här.



Och den här...



...har bytts ut mot den här.



Och jag är inte riktigt vaken än.

God morgon!

fredag 23 september 2011

Lite cement tack

Jag vill ju vara sådär härligt levnadsglad och positiv. Och Meg Ryan-rufsig i håret och glittrig i blicken vill jag vara. Ta saker som de kommer.
Om jag var sådan, då hade jag levt upp riktigt ordentligt nu. Nu när vi inte vet om M har jobb efter årsskiftet och jag inte vet när jag måste tillbaks till mitt jobb som inte längre är vad det var när jag slutade, som jag inte längre alls vill ha. Nu när vi inte vet riktigt när det kan bli av egentligen det här med den efterlängtade flytten.
Då hade jag tänkt "Nämen oooo så härligt flytande allt är nu! Inget är cementerat! Vad kan framtiden ha att bjuda oss!? Vilka äventyr ska vi ge oss ut på!?"
Men. Tyvärr känner jag mig inte så positiv just nu och det finns inte tillstymmelsen till Meg Ryan-rufs i mitt hår...
Jag är bara väldigt trött. Trött på att allt flyter.
Ös på bara med tonvis av cement över mitt liv så jag kan slappna av lite.

torsdag 22 september 2011

Ja ja säger då det, den där Malou alltså!

Idag bänkade jag mig medvetet, ja till och med förväntansfullt, framför "Efter 10".
Och, jajjamensan, Malou levererar idag också!
Idag dricks det lite dekadent nog champagne vid det lilla bordet. Den inbjudna gruppen champagneklunkare bestod av Lars-Åke Wilhelmsson, en "livsstils"bloggerska vid namn Tyra, Täppas Fågelberg samt Salem Al Fakir.
Dagens drama peakade väl någonstans mitt i Tyras berättlese om hur hon "typ blev utbränd" i våras och där Täppas av någon inte helt klar anledning tycker att det är läge att dra fram sin lille hemlige gäst, som det är mycket uppenbart att inte heller Malou visste om, nämligen musen Sture. Sture tar snabbt sin chans och pilar iväg och hej och hå så var cirkusen igång igen.
Söte Jesus, vem vet vad som komma skall imorgon!?! Jag tänker då absolut inte missa det i alla fall!

onsdag 21 september 2011

Malou!


När jag låg där på soffan och faktiskt, kors i taket, påbörjade en bok, hade jag tv:n på i bakgrunden.

Det var Malous program "Efter 10", som stod på. Mitt i det här lilla käcka inslaget hon brukar ha med där ett gäng utvalda personer, oftast en märklig sammansättning, sitter runt ett litet bord och lite casual mumsar på något och samtidigt i avslappnad (eller hur!) ton diskuterar olika frågor, kände jag hur fokus förflyttade sig från bok till tv.

Alltså gå in och titta på dagens program och leta upp tårtmumsar sekvensen!
Den innefattar flera kända bakverk, Jan Guillo, Camilla Läckberg, Leif Mannerström och en konditor som jag missade namnet på, försök till diskussioner om åldringsvården och ful kontra fin litteratur, x antal grodor hoppandes ur Malous mun (som t ex där hon pratar om hur fint hennes styvfar blivit bemött av INVANDRARE, gubevars, i slutskedet av hans liv, som att det var någon motsägelse i det, som att det var revolutionerande) samt en liten jädra handväske-hund som freakar ut och Malous hanterande av detta i kort-kort zebra mönstrad kjol.

Gör det säger jag bara, det är humor på hög nivå!

Obs! Om man inte använder sig av länken här ovan bör tilläggas att man hittar Malou under "nyheter och debatt", för, tja, det känns ju inte helt självskrivet. Tycker jag i alla fall.

Vad glad man kan bli...

... när man läser ett sånt här bra inlägg. Det handlar om duktighet. Fy fadiken vad bra uttryckt. Jag tror att jag ska printa ut det och sätta upp det på kylskåpet, för det kunde lika gärna handla om vår familj. Så kan jag titta på det och tänka, ja, så är det och det är heeelt ok!
Japp så får det bli!
Yrvind är på förskolan och Dunderklumpen sover och nu ska det ske, nu ska jag gå och hämta en bok och lägga mig på soffan och bara läsa, för första gången på över ett halvår.

Jobbångest


Vid 6-tiden på mornarna är höstrusket i full gång utanför i mörkret. Yrvind har gjort sin lilla språngmarsch från sitt rum till vår säng och vi ligger där och trängs, gosar eller kivas medan M kämpar för att vakna till liv och komma iväg.
Då känner jag en sådan enorm jobbångest. Så dumt att låta en negativ känsla ta över sådana stunder, men så är det ju ibland.
Man har inte så mycket att säga till om.
Jag vet inte riktigt när jag ska börja jobba igen, det beror på vad som händer med M.s jobb. Tidigast januari.
Jag tänker att jag skulle vilja göra något helt annat med mitt liv, yrkesmässigt vill säga. Men jag kan ingenting annat än att jobba med barn. Det finns inget självklart alternativ, jag kan inte komma på något alternativ överhuvudtaget.
Igår gjorde jag dock en ny ansträngning och försökte utgå ifrån mina intressen, vad jag trivs bäst med, för att hitta nån röd tråd att börja nysta i.
Det första jag kom på är att vara hemma. Jag älskar att vara hemma. Till och med i det här hemmet som jag inte ens tycker så mycket om gör jag det. Så då försökte jag nysta vidare i tankarna på temat “jobba hemifrån” och det enda som poppade upp då som en inre syn var hopakok av nån stereotyp filmkaraktär.
Den sunkiga morsan som går hemma med en cigg i mungipan, snyter ungar, stryker tvättberg och pratar dirty med len röst i telefon samtidigt.
Men det känns ju inte helt … rätt, liksom.
Så jag får väl nysta vidare helt enkelt…

tisdag 20 september 2011

Tänk att...

det känns så mycket bättre att ha sin älskling på ett kontor i Borås än på en konferens i Toscana.
Dels för att det regnar lika mycket där som här, om inte mer.
Men mest för att han kommer hem ikväll.

Höst på fat

Kanhända har Yrvind ärvt sin mors faiblesse för hösten och doften av våta löv.
Det var i alla fall hans idé att lägga våra fynd från promenaden hem från dagis på kakfat.
"Så kan vi titta på dom."

Länkskad!

Igår fick jag länkkärlek så det hette duga! Och ååååå vad det värmde och gjorde mig hjärtinnerligt glad! Två riktigt sköna bönor stod för all "lööv", nämligen Helena som jag känt sedan back in the days när man hade uppsprayad snelugg och thigts med hällor, och Josefine som jag lärt känna i vuxen ålder och omedelbums tyckte lika mycket om som om att hon hade varit med back in the days (så nu vet du det!).
Det är ju också dessa två donnor samt Josefines sambo Mikael som inspirerat mig till att ge mig in i bloggvärlden.
Josefine skrev så fint om hur vi alla hänger ihop här.
Hursomhelst, välkomna alla ni som är hitlockade (lurade!?) genom länkkärlek!

måndag 19 september 2011

Et voilà!

Inspiration

Eftersom vi står inför en flytt här framöver och dessutom ska renovera hela det nya hemmet, upptar inredning en hel del av mina tankar nuförtiden.
Jag googlar och jag googlar. På möbler, tapeter och barnrumsinspiration.
Och “internättet” är sprängfyllt med reportage, bloggar och inspirationsbilder.
Och inspirerad blir man sannerligen. Så att inspirationen liksom står en upp i halsen och sprutar ut genom öronen tillslut, så inspirerad blir man. Och så väcks några små funderingar.
Alltså, jag hade tyckt att det hade vart jättemysigt om min treåring bara hade velat leka med trätåg och någon sådan där fin gammal plåtbil som är märkt av tidens tand.
Men, han gör tyvärr inte det. Han råkar även gilla en del mindre estetiskt tilltalande ting. Plastleksaker i skrikiga färger som inte alls funkar ihop med mina färgval till exempel.
Så när jag ser en sådan där inspirationsbild på ett ljuvligt barnrum, där allt går i sobra jordfärger, där möblemanget består av en säng, en fåtölj (givetvis en av de stora designklassikerna) och en byrå och där det sitter en luggsliten nalle från 1933 på byrån och ser döcharmig ut and that‘s it på leksaksfronten förutom de väl utvalda loppisfynden som står uppställda på en tavellist. Då blir jag misstänksam.
Missförstå mig inte. Jag tycker det är jätte jätte jätte fint. Men bor det ett livs levandes barn i rummet!? Och i så fall, får det livs levandes barnet någonsin “leka loss” i sitt fina rum!? Och vart är leksakerna!?
Nästa gång Yrvind har haft det riktigt lattjo lajbans på sitt rum ska jag ta en bild och presentera lite inspiration, direkt från verkligheten!

söndag 18 september 2011

Det här med vuxna i overall...

Alltså, när jag ser vuxna i OnePiece, då känner jag mig så fruktansvärt...gammal.

lördag 17 september 2011

Ensamma mamman

Nääe, nu har den här ensamma mamman fått nog.
Fast i ärlighetens namn, så särskilt ensam har jag inte varit den här veckan egentligen.
Jag och grabbarna har hängt med fina familjemedlemmar av olika slag och bästa vännerna (bl a den här vännen ) i stort sett varje dag.
MEN, jag saknar min man för sjutton gubbar!
Det är ingen som glömmer att stänga lådor och skåpsdörrar i köket. Bara en sån sak. Det känns...onaturligt. Och vår säng känns just nu som den största i hela världen fastän det oftast ligger två killar och trängs med mig när morgonen kommer. Det ska nämligen vara TRE killar att trängas med. Så det så.

Imorgon återställs ordningen. Bara tanken får mig att le!

fredag 16 september 2011

En liten tanke som dök upp från ingenstans

"Vem var du i skolan?" frågade han mig, en av de olyckliga kärlekarna, den olyckligaste kanske till och med.
"Var du en sån som satt längst bak i bussen, eller satt du längst fram?"
Jag tror att jag bara var tyst till svar, det var jag mest hela tiden med honom. Så han svarade själv istället.
"Själv satt jag alltid i mitten, och hade ont i magen."
Fast jag inte svarade det då, tror jag, för att jag inte ville verka mähä-ig, så var det nog precis den jag också var.
Mitt i bussen, med ont i magen.
Huvudet på den berömda spiken där, herr Olyckliga kärlek.

torsdag 15 september 2011

Slottsskogskolonin

En av mina favoritplatser. Här har vi strosat mycket i gångarna, mina pojkar och jag. Och hängt på lekplatsen förstås.
Snart låser dom grindarna, det känns lite vemodigt.





Lilla kraken jag

Det blev ingen bok igår heller. Liten A, aka Dunderklumpen, sov så oroligt så det kändes inte som någon större idé att försöka leva sig in i någon annans värld.
Fast på sätt och vis gjorde jag det ändå. Istället för boken, rotade jag fram en mapp med gamla texter som jag skrev för en sisådär 10 år sedan.
Herregud, vem var hon som skrev allt det där!? Vem var den där lilla kraken som alltså en gång var jag!? Med texterna kom minnen.
Minnen av de olyckliga kärlekarnas tid. Av rastlösheten, tomheten och den obefintliga självkänslan.
Så här kunde det låta:

En duktig flicka
skär tunna skivor av sitt hjärta
Bjuder
fast ingen vill ha
En duktig flicka
blinkar bort det våta
och ler
säger tack och amen
En duktig flicka
låtsas inte se
föraktet
när hon håller för hårt och inte släpper

Hela havet stormar
och jag blir alltid utan stol

En duktig flicka

med mjölksyra i benen...

Så här:

Skammen, skammen, skammen
den är värst
Så tung att den får mig att knäa
där jag går med osynlig svans mellan benen
Skammen
över dumma, dumma mig
och mitt blödiga hjärta
och min vädjan
till dig
Glömt och förlåtet kan det aldrig bli
för jag har tapetserat alla dina rum
med min vädjan
om din vilja

Eller så här:

Låt oss göra affär
Mitt hjärta är ditt
för en komplimang eller två
gratis om du prutar
Special price
only for you my friend...

Jag tänker, kära, älskade lilla krake som en gång var jag, vad jag önskar att jag kunde sträcka ut min hand genom tid och rum. Stryka dig över kinden och berätta om hur fint allt kommer bli en dag.
Och så tänker jag att om min självkänsla ökar i samma takt under kommande 10 år som den gjort under de 10 som gått, då kommer jag bli en härligt stöddig 45 åring. Ja jäklar, det blir något att se fram emot!

onsdag 14 september 2011

Så det kan bli

Så här tänkte jag mig kvällen igår:

Vid 20.00 sover båda mina gossebarn i sina sängar som små änglar sedan en stund tillbaka.
Lägenheten är städad och fridfull. Jag sitter uppkrupen med en filt om mig i soffan och är också städad och fridfull. Jag dricker te och plockar upp en bok för första gången sen Dunderklumpen föddes.
Jag går och lägger mig i vettig tid, för en gångs skull.

Så här blev kvällen igår:

Nattningen av Yrvind, som somnade i bilen på eftermiddagen, drar ut på tiden till närmare 21.00. Dunderklumpen hinner somna vid mitt bröst UTAN att dricka välling eller äta gröt som han så väl behöver för att det ska finnas någon som helst chans till lite sammanhängande sömn.
Sedan sätter jag mig i vardagsrummet som är allt annat än städat och fridfullt, utan lite mer liksom andas knarkarkvart.

I soffan sätter jag mig, mitt emellan berget av ovikt tvätt och högen av leksaker jag inte orkat plocka upp, med ett okänt antal småbilar under rumpan. Där sitter jag och blickar ut över matbordet där middagsdisken står kvar, tittar på inspelat Idol, trycker i mig grillchips och dricker cola.
Emellanåt springer jag upp och puttar in en napp i en hungrig bebismun. Tillslut får jag ta upp den hungriga bebisen som ratar vällingen jag stressar ihop, men som återigen nöjt somnar vid mitt bröst.
Vips så är klockan över tolv och hur gick det till!?!

Hejsan hoppsan så det kan bli.

Men ikväll, ikväll, SKA det drickas te och läsas bok, tamäTUSAN!

tisdag 13 september 2011

Yrvind, Dunderklumpen och jag...

...är lämnade åt vårt öde hela veckan lång.
M har åkt på konferens till Italien. Toscana närmare bestämt.
När han ringde förut var det "jääättevaaaarmt" och de hade precis badat.
Jag vill ju inte verka missunnsam eller så, men när jag tittade på regnet som blåste förbi på tvärsen utanför fönstren förut, så kändes det inte riktigt ok på nå't vis.
Faktiskt.

måndag 12 september 2011

Döden döden döden

Det är klart att man vet att man ska dö. Jag menar, det vet ju alla. Men det är ganska sällan man verkligen förstår det. Och det är väl tur, det hade ju vart aningens förlamande och gå runt och vara fullt medveten om sin egen dödlighet för jämnan.
På senaste tiden har jag ibland liksom fastnat i insikten, om att jag ska dö alltså, lite för långa stunder för min smak. Jag tror att det hänger ihop med att det sedan jag fick min andra son, lille A, känns som att tiden rusar iväg fortare än någonsin. En månad är ju förbi i en blinkning. Typ.

Och jag vill verkligen inte. Jag vill inte att mina föräldrar ska dö, jag vill inte att mina vänner ska dö, jag vill inte att min man ska dö, jag vill inte att mina barn ska dö, JAG vill inte dö.
Men det ska vi, allihop. Så jävla sorgligt…

söndag 11 september 2011

Loppoholic!

Det började lite lätt med en second hand i Falköping när vi var och hälsade på M:s föräldrar. Sedan var det dags för Megaloppisen här i Majorna och vid det här laget hade E fattat begreppet “loppis” och att det absolut var något som var hans kopp te. Och så blev det sommar och vi inledde vår söndags tradition med att gå på Bagageloppisen i stort sett varje vecka.

Med fokuserad blick och ivriga små fingrar dyker han ner i varenda låda som har minsta antydan till leksaks innehåll. Han går metodiskt och koncentrerat igenom innehållet, på jakt efter sina fynd, som för övrigt väldigt sällan sammanfaller med det jag tror ska falla honom i smaken.

Under årets alla loppisar har jag och M investerat i:

En jordglob (till A:s rum så småningom)
4 assietter
En liten fåtölj
En bunt Agent x9 (M)

E:s lista ser ut så här:

Mjukis Skalman
Mjukis Lille skutt
En påse med 10 småbilar
Diverse McDonalds leksaker, Disney cars bilar, Shrek figurer och Zurg bl a
En stor Blixten Mqueen som pratar och kör av sig själv
Playschool flygplan med 3 semestrande gubbar till
Gummiorm
Plånbok
Hello Kitty leksaks mobil
Badleksak med Sesam gänget
Gargamel
Två små kavlar
En visp i plast
Diverse böcker
En liten gummigroda
En liten kanon i plast

Vi har skapat en Loppoholic! Hur ska det gå när loppissäsongen är över!? Finns det stödgrupper för sånt här!?

Dagens skörd:

Familjen annorlunda

Vår son E kom till världen för tre år sedan. Både jag och M blev drabbade av en himlastormande föräldrakärlek som inte liknade något någon av oss tidigare upplevt. Vi gick i vår bubbla och skrattade och grät lyckliga tårar om vartannat de första veckorna, och M som annars kan vara lite sparsam med superlativen kunde med sprucken röst utbrista “Vad vackra ni är!” efter att bara suttit och fånstirrat på oss en lång stund.
Nu har den lille skrutten alltså gått ock blivit tre år. En mycket verbal och energisk treåring med stark integritet. Och föräldraskapet har fått en helt annan dimension. Aaaaah dessa prövningar som en lite väl kreativ, grabb med en hel myrstack i brallan kan utsätta en för…
För ca 6 månader sedan fick vi lillebror A. En go och glad liten tjockis, som ler och ler och har ärvt pappas långa ögonfransar. Och nu kan man inte föreställa sig livet utan dessa små busar, det är nästan fysiskt omöjligt att ens tänka tanken.

Ibland när jag tittar på A och det känns som att han blir större för varje sekund, som att håret blir längre och de tjocka kinderna ännu tjockare inför mina ögon, då tänker jag att jag inte är färdig med bebisar än. Just i de stunderna kan jag nästan förstå föräldrarna i “Familjen annorlunda” som sitter där med sina 10 ungar och ändå inte riktigt fått nog.
Men sen blir det sovdags (ha, ha, HA!) och den lille raringen tvingar mig att hålla All you can eat- buffén öppen heeela natten. Till morgongåva kl 5.55 ger han mig stolt och glatt jollrande en välfylld bajsblöja.
Då är längtan efter ett eget litet fotbollslag långt borta och en enda tanke utkristalliserar sig ur virrvarret i min sååå trötta hjärna, den gamla klassiska catch phrasen dyker upp som från ingenstans:

“I’m to old for this shit” …

Så det blir nog ingen 10-barns familj av oss...

lördag 10 september 2011

Nytt, fräscht och orörigt



Jag är, eller har blivit sen jag fick barn i alla fall, väldigt disträ och liksom rörig i huvudet ibland.

Kanske just därför har jag ett stort behov av att ha ordning och reda omkring mig.
Ett behov som inte går så bra ihop med att vi bor i en värdelöst planerad och högst omodern landshövdingehus 3:a. Dessutom är jag klumpig. Ni hör ju, en kombo som innebär katastrof. Det går inte en dag utan att jag häver ur mig det värstaste sjöbuse vokabuläret över att de enklaste vardagssysslorna i det här hemmet förvandlas till näst intill omöjliga jätteprojekt.

Idag var vi hos fina vänner i Lunden och fikade i deras nyrenoverade, fräscha och högst oröriga lägenhet. Nytt, fräscht och orörigt, herreguuud så trevligt. Det blir liksom lättare att andas i ett sånt hem. Nytt, fräscht och orörigt. Min våta dröm nr 1 just nu...

MEN, räddningen är nära! Inom en någorlunda överblickbar framtid ska vi flytta in i en tvåfamiljsvilla här i faggorna. M:s syster med familj bor på bottenvåningen och vi ska bo på övervåningen.
Ikväll blev första rummet helt färdigt så nu ska det bara byggas ut och resten totalrenoveras lite först. Joråsåatte…. Arga snickaren here we come!

Men när inflyttningsdagen kommer blir det nytt, fräscht och orörigt, och alldeles, alldeles UNDERBART!

fredag 9 september 2011

Löften om klar höstluft på väg och möjligtvis sista uteglassen för i år i Slottsskogen.


Lite om mig


Jag är en 35 årig kvinna.

Jag är gift med min kärlek M som är en omtänksam, handlingskraftig, tatuerad, älgjagande fackombudsman från den skaraborgska landsbygden med farligt långa ögonfransar. Tillsammans har vi två gossebarn, treårige E (Yrvind) och lille A (Dunderklumpen) som är sex månader.

Just nu är jag föräldraledig, men i det verkliga livet är jag förskollärare till yrket. Jag har under mina drygt 10 år som förskollärare arbetat till stor del med barn med olika funktionshinder.
Mitt yrke är något jag lägger mycket tankeverksamhet på nu när jag har tagit ett steg tillbaka och liksom granskar det utifrån så att säga. Har lite svårt att se mig inom barnomsorgen i 30 år till, men mina brainstorming försök har gått… sådär får man väl säga. Jag ska försöka hitta mig en ny arbetsplats i alla fall att komma tillbaka till, så att det händer något nytt i mitt yrkesliv. Det behöver jag nu för att inte tappa gnistan.

Jag har mycket kreativ lust i mig, men tyvärr inte så mycket talanger. Jag syr, skriver, ritar, bakar, inreder och “grejsar” hellre än bra så att säga. Men vad gör väl det!

Och så är jag en grubblare. Att ligga vaken en hel natt för att huvudet gått i spinn av alla tankar, är ingen ovanlighet för mig. Något jag hoppas att den här bloggen ska hjälpa till att få bukt med. Man måste ju få drömma!

Jag är ganska bra på att se storheten i små ting. Att verkligen njuta av dofter, känslor, smaker…ögonblick.

Jag har några få men nära, fantastiska vänner som jag är otroligt tacksam och glad för. Och vi har nära kontakt och tätt umgänge med både min och M:s familj som är sådär lite normalt och lagom knasiga, jobbiga och härliga.

Politiskt är jag mer vänster än… ja, jag är väl vänster helt enkelt.

Då så, en liten bild i alla fall av vem som ligger bakom alla ord och tankar i den här bloggen.

Jag gör’t, hoppas ni gillar’t!

Har funderat länge, nu gör jag det!

Så här är det.

Jag har ett ganska litet huvud som är tämligen sprängfyllt med miljarders, miljarders tankar om ditt och datt. Om livet och döden, om mitt yrke som förskollärare, om pysselprojekt som jag oftast varken har tid eller talang för att genomföra, om människor jag möter, om min kärlek och våra pojkar, om samhällets orättvisor, om att se det stora i det lilla och om allt njutbart som livet har att erbjuda.

Bland annat. Såååååå mycket annat.

Och så älskar jag ord. Att ta in, leka med, smaka på och uttrycka mig med. Så för att bespara min närmsta omgivning en bråkdel av alla grubblerier och för att undvika, om möjligt, att mitt huvud går i tusen bitar tänkte jag prova på det här forumet!

Så välkommen, vem du än är, till mina funderingar och mina ord. Om allt och ingenting.