Det blev ingen bok igår heller. Liten A, aka Dunderklumpen, sov så oroligt så det kändes inte som någon större idé att försöka leva sig in i någon annans värld.
Fast på sätt och vis gjorde jag det ändå. Istället för boken, rotade jag fram en mapp med gamla texter som jag skrev för en sisådär 10 år sedan.
Herregud, vem var hon som skrev allt det där!? Vem var den där lilla kraken som alltså en gång var jag!? Med texterna kom minnen.
Minnen av de olyckliga kärlekarnas tid. Av rastlösheten, tomheten och den obefintliga självkänslan.
Så här kunde det låta:
En duktig flicka
skär tunna skivor av sitt hjärta
Bjuder
fast ingen vill ha
En duktig flicka
blinkar bort det våta
och ler
säger tack och amen
En duktig flicka
låtsas inte se
föraktet
när hon håller för hårt och inte släpper
Hela havet stormar
och jag blir alltid utan stol
En duktig flicka
med mjölksyra i benen...
Så här:
Skammen, skammen, skammen
den är värst
Så tung att den får mig att knäa
där jag går med osynlig svans mellan benen
Skammen
över dumma, dumma mig
och mitt blödiga hjärta
och min vädjan
till dig
Glömt och förlåtet kan det aldrig bli
för jag har tapetserat alla dina rum
med min vädjan
om din vilja
Eller så här:
Låt oss göra affär
Mitt hjärta är ditt
för en komplimang eller två
gratis om du prutar
Special price
only for you my friend...
Jag tänker, kära, älskade lilla krake som en gång var jag, vad jag önskar att jag kunde sträcka ut min hand genom tid och rum. Stryka dig över kinden och berätta om hur fint allt kommer bli en dag.
Och så tänker jag att om min självkänsla ökar i samma takt under kommande 10 år som den gjort under de 10 som gått, då kommer jag bli en härligt stöddig 45 åring. Ja jäklar, det blir något att se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar