Det är klart att man vet att man ska dö. Jag menar, det vet ju alla. Men det är ganska sällan man verkligen förstår det. Och det är väl tur, det hade ju vart aningens förlamande och gå runt och vara fullt medveten om sin egen dödlighet för jämnan.
På senaste tiden har jag ibland liksom fastnat i insikten, om att jag ska dö alltså, lite för långa stunder för min smak. Jag tror att det hänger ihop med att det sedan jag fick min andra son, lille A, känns som att tiden rusar iväg fortare än någonsin. En månad är ju förbi i en blinkning. Typ.
Och jag vill verkligen inte. Jag vill inte att mina föräldrar ska dö, jag vill inte att mina vänner ska dö, jag vill inte att min man ska dö, jag vill inte att mina barn ska dö, JAG vill inte dö.
Men det ska vi, allihop. Så jävla sorgligt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar