Två dagar i mitt liv

Idag har jag tänkt mycket på dem. De två dagarna då jag födde barn. Så ofantligt olika dagar, olika upplevelser, olika barn.
Olika lyckor.

Första gången. Älskade E. Värkar från och till i 30 timmar, inne på förlossningen i 13, en EDA som nästan stjälpte mer än den hjälpte och en barnmorska som gled in då och då som en osalig ande och viskade. Hon berörde mig inte, varken fysiskt eller på något annat vis.
Och så chocken när den obekanta, otäcka kraften tog över, dundrade fram genom kroppen, och pressade ner, ner, ner.
Sedan smärtan, skärselden. Jag minns min sista tanke, den ekade i huvudet om och om igen.
Det. Här. Gör. Jag. Aldrig. Igen.
Slutligen stillhet, och värmen från den lilla, lilla kroppen som lades på mitt bröst. Kärleken slog till omedelbart, vid första sniffen, så hjärtat värkte.

Andra gången. Älskade A. Den här gången var jag förberedd, räddare än första gången men också mer förberedd. På det värsta. Och så var jag ju liksom en annan, E hade gjort mig till en annan, en självsäkrare.
Och allt blev också helt annorlunda andra gången. Värkar i 7 timmar, inne på förlossningen i 4, varav två timmar helt bedövad av en ryggmärgsbedövning. En varm barnmorska, som vågade ta i mig och som hade skratt i ögonen.
När smärtan återkom dröjde det inte länge innan den obeskrivliga kraften också dök upp. Och den här gången var den välkommen, jag ägde den, ägde hela situationen kändes det som. Jag visste hur jag ville stå i sängen och lade upp en egen speltaktik (vilket gick ut på att bli så berusad som möjligt av lustgasen emellan värkarna så att jag skulle våga när de kom!).
Och så var han där, tillsammans med kärleken som liksom lite mer stillsamt spred sig, smög sig in i varje cell av mig, under de första dagarna i hans liv.

I det nya livet, efter de två dagarna, de två pojkarna, är jag både modigare och mer rädd än någonsin förr.
Modigare för att det inte finns någonting jag inte skulle göra om det var för mina barns skull. Mer rädd för att livet känns än mer värdefullt nu på något vis och därmed även mer sårbart. Såväl tanken på att det skulle hända dem något, som att det skulle hända mig något så att jag var tvungen att lämna dem känns outhärdligt.
På riktigt.

Ja, idag har jag tänkt på dem. Två dagar i mitt liv.