söndag 30 juni 2013

Semester

Jaha. Så var det semester.
I fem veckor.
Och sen får jag vara kvar med "mitt" fina gäng på jobbet.
Frid och fröjd alltså.
Ändå är det något som gnager.
Oro? Utmattning? Vädret?
Jag vet inte vad det är.
Det är intensivt just nu i den här lilla familjen. Minst sagt.
Tvåårstrotsig Dunderklump och Yrvindigare Yrvind än någonsin förr. Båda två arga ganska ofta.
Och så två trötta vuxna som inte riktigt orkar parera på bästa sätt alla gånger. Eller se varandra mitt i allt det här.
Så den där härliga frihetsyrseln som brukar infinna sig vid semesterstart lyser med sin frånvaro.
Humöret har inte varit på topp. Så kan vi väl säga.
Men förhoppningsvis kommer solen snart. På sommarhimlen och i min mage. Tinar upp den där förbannade isbiten. Som gnager.


torsdag 20 juni 2013

Påminnelser

Jag läser inlägg som det här, om en fin liten människa och iskall trångsynthet, och som det här, om ond bråd död där den inte borde vara.
Och tårar rinner och jag blir arg. På kyla, på ödet, på Sjukdomen, på fördomar, på fan och hans moster.
Men allra mest på mig själv. Som ömkar mig om saker som sömnbrist, brist på "eeeeegentiiiid" och på mitt jobb.
Jag HAR mitt liv, mina barn, min M, vårt hem, vännerna, familjen, jobb.
När jag kryper ner bredvid 2-åringen sen som vägrar att sova i egen säng, ska jag dra den lilla kroppen nära, nära intill och andas honom.
Och vara tacksam.

tisdag 18 juni 2013

Hejsan svejsan!

Oj.
Det blev visst en liten bloggpaus. Det bara blir så ibland.
Hursomhelst.
Stockholmshelgen var ljuvlig. Sol, värme, öl, stros, fint hotell, god mat som tillexempel friterad sushi och perfekt tonfisk (seglade direkt upp på top 5 bästa måltider S-M-U-L-L-E!!!) och en massa ytterst välbehövliga klädinköp.
Och nu är det ungefäros 1½ vecka kvar till semestern. Fast hjärnan och hjärtat har redan tjuvstartat. Det är liksom bara kroppen som kör på med de vardagliga rutinerna, på autopilot.
Som en extra liten fartdämpare kom chefen med en liten vink om att jag kanske måste byta avdelning till hösten fast jag inte vill. Det här med uppmuntran är liksom inte hennes grej.
Näej. Ska man hålla på och krångla och gå ned i tid för att vidareutbilda sig och sånt tjafs, då får man ju skylla sig själv.
Trökigt eftersom jag äntligen har den där viktiga känslan, att det här är "mitt gäng", och att det är ett superfint gäng dessutom, som jag vill jobba för.
Men men, det kanske inte blir så. Eller så blir det så och blir jättebra det också tillslut. Eller så blir det här den där sparken i rumpan som jag egentligen behöver för att pröva en helt ny arbetsplats.
Vi får se.
Och som sagt. Nu är det ju semester. Nästan.

fredag 7 juni 2013

Tjihoo!!!


Ingen kräks eller feberyrar, grabbarna har gissningsvis vattenkrig hos farmor och farfar och vi är på väg!!!

torsdag 6 juni 2013

Jag vill, jag vill, jag vill!

Att ta sig fram till den hägrande Stockholmshelgen börjar kännas som att klara av svåraste banan på Yrvindens Super Mario. Rollen som de dödliga fienderna man ska kryssa sig fram mellan spelas i verkligheten av alla jädrans baciller som omringar oss. M har precis återhämtat sig från en rejäl halsfluss, Dunderklumpens näsa verkar aldrig riktigt sluta rinna och idag när jag kom till jobbet möttes jag av en nedspydd kollega.
Jag vill åka nu, nu, NU, innan någon i den här familjen hinner börja kräkas eller få ont i halsen eller däckar i feber. 
Låt det gå vägen det här, ja vill götta mig, så in i bänken mycket vill jag det!

tisdag 4 juni 2013

Vad hände?

Jag har ingen aning.
Men helt plötsligt är jag mer eller mindre besatt av tanken på att skaffa ett torp.
De senaste kvällarna har jag spenderat på Hemnet med att bli helt hagalen över tillexempel sådana här raringar:



Det är väl kanske det här med att ha något som är bara vårat.
Vi har ett jättebra hem nu, nytt och fräscht, goda grannar, precis där vi vill bo i Göteborg. Men det är inte vårt hus. Det gör mig ingenting. Jag har hyrt mitt hem i stort sett i hela mitt vuxna liv. Jag är van vid det. Men en längtan efter att ha en alldeles egen oas någonstans som är helt och hållet vår, när jag ju uppenbarligen.
Och jag menar, kom igen, 195 000 spänn!?! Det räcker knappt till en halv kolonistuga i Göteborg.
Det är ju praktiskt taget ingenting. Egentligen.
Barfota barn som springer in och ut hur dom vill till sena kvällen, soliga dagar med cykelturer till sjön, bad och fika på filt, vänner och deras fina ungar som kommer och hänger någon helg, plöja böcker i en hängmatta, grilla marschmallows och dricka varm choklad under filt på ruggiga höstdagar, tystnad, ren luft, skogen, plocka bär och svamp.
Lite så tänker jag.
Jag tänker inte så mycket på att vi faktiskt knappt ens hinner med att underhålla vår lilla segelbåt eller på att denna segelbåt sjunkit i värde till ungefär hälften av vad vi gav för sex år sedan. Eller på att det är ganska osannolikt att mina barn helt plötsligt hade låtit mig ligga i lugn och ro och läsa när de aldrig gör det annars.
För det är ju inte alls lika kul och rosaskimrande.