Jag läser inlägg som det här, om en fin liten människa och iskall trångsynthet, och som det här, om ond bråd död där den inte borde vara.
Och tårar rinner och jag blir arg. På kyla, på ödet, på Sjukdomen, på fördomar, på fan och hans moster.
Men allra mest på mig själv. Som ömkar mig om saker som sömnbrist, brist på "eeeeegentiiiid" och på mitt jobb.
Jag HAR mitt liv, mina barn, min M, vårt hem, vännerna, familjen, jobb.
När jag kryper ner bredvid 2-åringen sen som vägrar att sova i egen säng, ska jag dra den lilla kroppen nära, nära intill och andas honom.
Och vara tacksam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar