söndag 30 oktober 2011

Jag blir förvånad själv

Ja, ibland förstår jag mig inte på mig själv. Eller, ganska ofta faktiskt.
Efter jobbgrubbel hit och dit så har jag helt plötsligt gjort en helomvändning.
Nu känner jag att jag kommer tacka nej om jag skulle bli erbjuden den nya tjänsten.
Och helt plötsligt längtar jag "hem" lite, dvs till jobbet. Jag har ju gått här med jobbångest gigantus sen höstrugget satte till.
Men nu. Näpp.
Efter heldagsanalysen av yrket som sådant tillsammans med söstra mi häromdagen känns det som att saker klarnade lite. Jag kommer tröttna och hitta saker att gnälla på var jag än hamnar någonstans. För jag vill vidare, inte till en annan förskola, utan till nästa steg liksom.
Och i väntan på att det ska bli möjligt att ta det där steget kan jag lika gärna vara där jag är. "Hemma".
Tänker jag idag. Imorgon kan det vara en helt annan historia igen. För sådan är jag.
Tydligen.
Ha en skön söndag hörni. Nu ska jag gå och vika tvätt och sy i några knappar här och där medan min man är i nya lägenheten och river ut kök och tar ner fönsterfoder bland annat. Jo jo, här håller vi oss på vår plats i världsordningen.
Tydligen. ;-)

fredag 28 oktober 2011

Okejrå...

... man kan inte göra så. Eller, man kan göra så, men det är inte rätt.
De smakerna gifte sig inte precis kan vi säga.

Kvällens meny

Varmkorv
Hemlagat potatismos

Och dryck till det? Ett glas rött. Förstås.

Jooo! Man kan visst göra så, det är alldeles säkert!

Ja det vill jag ju inte riskera faktiskt

E:    "Jag vill inte bada längre. Mammaaa!!!"
Jag:  "Jag kommer snart gubben."
E:    (Gör sin röst liten och ynklig.)
      "Jag fryyyyser... Jag försvinner nog snart."
      (På med valpblick och ut med stackars-underläppen.)

torsdag 27 oktober 2011

Att vara eller inte vara...förskollärare?

Intervjun gick bra igår. Tror jag vill säga. Styrelseordföranden/föräldern och Förskolechefen/pedagogen som jag träffade var trevliga och kändes ärliga med hur verksamheten var och fungerade. Den som får tjänsten har i högsta grad mycket att säga till om när det gäller hur verksamheten ska utformas och kvinnan man ska slå sitt kloka huvud ihop med var en härlig dam i sina bästa år med skinn på näsan. När jag träffar sådana där härliga göteborgstanter med ruter i tänker jag alltid på min farmor, och så blir jag varm i hjärtat. Hon sa flera gånger mycket entusiastiskt att hon tyckte att det var väldigt roligt att träffa mig innan vi skildes åt. Det kändes uppriktigt, var ömsesidigt och bådar ju gott.
Men vi är fyra kandidater och de vill träffa oss alla två gånger om innan de väljer ut sin favorit. Vilket fungerar väldigt väl för mig, det här med att processen drar ut lite på tiden, eftersom vi då kanske hinner få veta hur det blir med den tjänst som M har sökt (just nu ser det mörkt ut).
Liten A sov oroligt bredvid mig inatt och det ihop med tankar kring jobb och framtid gjorde att det blev sisådär med sömnen. Och jag vet verkligen varken ut eller in. Vet inte vilka alternativa möjligheter jag hoppas mest på liksom. Det här med att lämna det man har för något nytt är aldrig lätt tycker jag. Hur trött jag än må vara på vissa saker med min nuvarande arbetsplats så är det ju ändå "hemma" på sätt och vis.
Men det väger absolut åt att jag tackar ja ifall de erbjuder mig tjänsten. Den största varningsklockan kring det beslutet har ingenting med förskolan i sig att göra. Det har snarare med den lilla inre rösten att göra, den som viskar Är det verkligen detta du vill arbeta med överhuvudtaget, vill du verkligen det?
Idag har jag och mina killar hängt hos min allra käraste syster hela dagen. Hon är också förskollärare och idag pratade vi mycket och länge om vårt yrke och känslorna det väcker ibland.
Vi kom bland annat fram till att vi båda på senare tid allt oftare fått betvinga lusten att kasta oss om anklarna på någon fräsch mamma på väg att lämna förskolan. Betvingat lusten att böna och be "Snälla, ta mig med! Rädda mig från filmjölken, snoret och konflikthanteringen! Ta mig med ut till den vuxna världen där man inte måste ha oömma kläder och får äta lunch i lugn och ro! Snälla!".
Sen fantiserade vi om att gå någon vidareutbildning tillsammans, och då mest om momentet att dricka caffe latte ihop på stan, bara sådär, ute i stora världen en helt vanlig vardag!
Jag vet inte riktigt, men känns det som en bra förutsättning när man ska vara peppad inför en ny tjänst tycker ni?

tisdag 25 oktober 2011

Gulp...

Jag sitter och börjar jaga upp mig inför denhäringa jobbintervjun imorgon.
Hjälp.
Det var ju evigheter sedan jag var på en sådan. Och det var ju evigheter sedan jag jobbade också.
Tänk om det blir grillning av värsta sort!? Tänk om dom förväntar sig långa utläggningar om hur jag implementerar läroplanen i mitt dagliga pedagogiska arbete eller djupa analyser av den reviderade versionen av läroplanen som kom i somras!? Tänk om jag inte har en endaste pedagogisk tanke kvar i skallen!?
Pedagogen K visar sig väldigt sällan här hemma. Det är väl i och för sig tur, hon har inget här att göra heller. Mamma K vill få agera i affekt och vara ytterst subjektiv i betraktandet av sina barn, och hon vill göra det ifred utan pekpinnar från den där yrkeskvinnan, tack så mycket.
Men just imorgon känner jag att det är läge för just den där kvinnan att ta lite mer plats igen. Men tänk om hon är så trött på den här morsan att hon dragit sin kos!?
"Hallåååå, pedagogiska yrkeskvinnan med pekpinnarna, var äääär du, kom då, ja komsi då!"
Nä, inget svar.
Fan också...

måndag 24 oktober 2011

Hej måndag! II

...och sen hann jag äntligen slänga ihop några fler sådana här. Några till Dunderklumpen och några till hans polers.



Super duper enkelt. Hängsleclips i ena änden och en gummisnodd i den andra och hepp!

Efter lunchen tog vi en rejäl promenad i finhöst vädret till bibblan igen också. Lämnade en hög och gick därifrån med en ännu större.
Så himla bra start på veckan!

Hej måndag!











söndag 23 oktober 2011

Familjen Snylt...

... kan ni kalla oss.
Idag har vi styrt kosan till min lilla hemstad en liten bit utanför Göteborg.
Och här välkomnades vi av kaffe och bulle och snart bjuds det på lunch.
Det kan ha att göra med att M lite diskret (ehhm) ropade i bakgrunden att "vi kommer lagom till LUNCHDAGS" förut när jag ringde för att kolla att päronen var hemma och ville ha besök.
Det kan vara så...eventuellt.

lördag 22 oktober 2011

Mitt "happy place"

Idag har vi hängt hos M:s syster med familj. Alltså i det hus dit vi också ska flytta någon gång i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
M förvandlades till "Demolition man" och gick loss i det som ska bli vår lägenhet på övervåningen. En dörröppning trollade han fram bland annat, och lite köksinredning trollades bort. Varje litet steg i processen känns bra när man är så trött på sitt nuvarande hem som jag är, så yey och heja M!
Under tiden babblade jag med finaste svägerskan och barnen lekte (Yrvind och kusinerna) som hejsan och hade sådär roligt så att man blev varm i magen av att höra skratten. En väldigt god lunch blev vi bjudna på också, bara en sån sak. En mycket trevlig dag!
Det finns ju sådan där avslappningsteknik för att driva onda tankar på flykten som går ut på att tänka sig till sitt "happy place" där man känner sig trygg, fridfull och harmonisk. Idag har jag varit på mitt "happy place" på riktigt. Det är Dunderklumpens rum som är det enda rummet i vårt blivande hem som är helt färdigt. Det står där alldeles skinande och luktar fantastiskt. När jag är i det rummet vill jag helst aldrig gå därifrån igen. Bara stå där och ta in, sniffa och känna hopp om livet.

fredag 21 oktober 2011

Nu snackar vi!


M närde förr i tiden en liten dröm om att bli kock. Det blev aldrig så. Det tycker jag är bra själviskt nog. Dels för att han inte är halvalkis, vilket jag tror är lätt hänt om man jobbar i krogvärlden och har smak för livets goda, men mest för att han nu älskar att laga löjligt god mat till mig istället.
Och jag kan tillägga att idag har Socialstyrelsen ingenting att anmärka på angående min alkoholkonsumtion. Skönt!

Ett av livets stora mysterier

Jag tänker på det här med fjärrkontrollen.
När jag ska använda den måste jag sträcka armen så långt det går mot tv:n och rikta den med millimeterprecision på exakt rätt punkt på mottagande makapär.
När bebis får låna den åtråvärda tingesten byts kanaler och ändras grundinställningar i rask takt. Fastän han riktar den ut genom fönstret.
???

Men nu skiter vi i det. För första gången på evigheter är samtliga familjemedlemmar hemma och en helt oplanerad helg ligger framför oss. Nu ska det fredagsmysas nå't förjordat i den här familjen!

torsdag 20 oktober 2011

Ring kliniken!

Ikväll leker jag återigen ensamstående för att M är på ännu ett jobbåtagande med övernattning. Det har varit många sådana kvällar den här hösten. Lite väl många.
Hursomhelst, nu sover båda mina små killar efter mycket om och men och jag ska sätta mig och i lugn och ro ...bygga Lego.
Något otippat kanske. Inte desto mindre sant för det dock.
Jag och Yrvind byggde tillsammans förut och allt Lego ligger fortfarande framme på filten framför tv:n där vi satt. När jag gick förbi högen nyss kände jag ett enormt sug efter att få bygga ihop Yrvinds bilar, de med beskrivning till. Grabben har ju tålamod som en...tja, som en treåring lustigt nog och jag får aldrig bygga färdigt en endaste liten bil från första till sista steget i beskrivningen. Mycket frustrerande.
Så nu ska jag göra det.
Frågor på det?

Tidsbegreppet

Tänk att någon kan vara så här liten ena dan...



...och sen vips bara, stå och rulla chokladbollar alldeles själv nästa.



Och tänk att någon som var så här liten och hjälplös för typ en kvart sedan...



...helt plötsligt kan sitta upp och leka i godan ro.



För mig börjar det här med tid kännas som rena Twilight zone (minns ni den serien, jag älskade den!). Den bara försvinner, och jag fattar ingenting. Läskigt.

onsdag 19 oktober 2011

Hur glad kan man bli...

...över meningen "Ska jag stanna på hamburgerstället på vägen hem?" egentligen?
Jo, det ska jag tala om. Mycket. En dag som denna när man prioriterat att vika tvätt istället för att röja upp ofantlig röra i köket (och inte ens hunnit bli klar med det by the way) och när treåringen är så hyper att det känns som att han har någon slags bokstavskombination skriven i pannan, orimligt mycket till och med skulle jag vilja påstå.
Tack M, jag älskar dig.

Ambivalens II

Jag ska på jobbintervju nästa vecka! Tjoho!
Det känns väldigt roligt och lite pirrigt. Har inte vart på någon sedan 2004 (!!!). Sedan dess har jag vart kvar på samma ställe. Det är verkligen dags för något nytt, jag menar VERKLIGEN.
Tjänsten det gäller är som förskollärare på ett föräldrakooperativ.
Därav är känslorna för det hela lite dubbla.
Yrvinds bäste-fröken slutade i förra veckan. Förstås kan jag nästan lägga till. För så är det just nu. Jag blir av med både de bästa pedagogerna på Yrvinds förskola och de bästa kollegorna, en efter en. De som inte väljer att ändra kurs helt går till just föräldrakooperativ.
Och jag förstår dem, oj så jag förstår dem. Mindre barngrupper, engegerade föräldrar, stor självständighet och möjlighet att påverka verksamheten. Inte en massa konstiga påbud från gubbarna långt bort, uppe i overkligheten. Inte omorganisering en gång i kvarten och "nu är det viktigt att ni är flexiiiiibla förstår ni" klapp, klapp på huvudet, som om man var ett barn själv. Fy katten.
Vi kan väl säga så här att om personalpolitiken inom kommunal barnomsorg tycker jag inte. Punkt. Så kan man sammanfatta något som skulle kunna bli en väldigt lång utläggning. De är inte så vidare värst bra på att ta hand om sina stjärnor så att säga, inte om någon annan heller för den delen.
Men bara att söka tjänsten som jag gjorde fick mig att känna mig som en svikare på något vis. Mot ett system som jag vill tro på men som sakta men säkert håller på att falla samman.
Ska det fortsättas att karvas och täljas på barnomsorgen såsom det har gjorts under de tio år jag har arbetat som förskollärare känns det som att ingen vettig pedagog kommer stå ut till slut. Och var hamnar vi då? Ska vi ha A förskolor, till exempel föräldrakooperativ, där det liksom säger sig självt att barnen redan har ett engegerat hem, ett nätverk som bryr sig, och B förskolor, de kommunala, där det byts ut personal i allt högre takt och därav blir en något sämre kvalitet och där de som redan har fått en tuff start i livet genom att kanske ha ett mindre engegerat nätverk omkring sig definitivt hamnar!? Det vill ju naturligtvis ingen. Men "worst case scenario" börjar se så ut i mina ögon.
Och det är ju blä. Förstås.
Men för min egen skull, min alldeles toksjälviska egna skull, känner jag tjoho. För att jag ska på jobbintervju. Tjoho!

tisdag 18 oktober 2011

Trendsetter

När jag berättade för en av pedagogerna på Yrvinds förskola förut att "Aldrig i livet!" är en mycket vanligt förekommande fras hemma just nu svarade hon med ett "Jahaaa, är det därifrån det kommer. Alla sprang runt och sa aldrig i liiivet med sånt eftertryck här förra veckan, jag undrade var de hade fått det ifrån!"
Där ser man. Jag har närt en liten trendsetter vid min barm.
Det är inte första gången heller. På ett föräldramöte förra året, som M fick gå på själv, berättade pedagogerna även glatt att det minsann var Yrvind som hade lärt alla barnen att sjunga "Manboy" som om det inte fanns någon morgondag. Allas blickar riktades till min stackars man som fick sitta där och skämmas som en högst ofrivillig talesman för Eric Saade. Åååh vad jag hade velat se det där stela leendet i kombination med den desperata blicken som jag är tämligen säker på att M hade då.
Jag tror att det var en vinnare!

Ambivalens

Alltså, det är inte helt lätt att hänga med i en treårings mentala svängar alla gånger. Knappt några gånger alls faktiskt.
Som igår när vi skulle göra pannkakor till kvällsmat och en ilsken Yrvind teatraliskt stormade ut gång på gång vid minsta pip från mig om att sluta hoppa på pallen, skvätta smet på receptet etc, för att i nästa stund komma tillbaks igen kvittrande glad som om ingenting hänt.
Eller som i morse vid frukosten när jag påminde honom om att det var dagisdags idag.
Först kom reaktionen som jag väntat mig, dvs att han aldrig i livet ville gå till dagis idag. Han var ju inte där på hela förra veckan och då kan det växa upp en liten tröskel helt plötsligt igen att ta sig över. Men sen när jag sa att "jo, vi kan väl gå dit i alla fall, jag kommer ju och hämtar dig direkt efter maten om du vill" hette det helt plötsligt att han aldrig i livet ville gå hem efter maten utan att han minsann ville stanna kvar längre idag.
Och hör sen.
Och det får man ju säga ändå, när han väl har bestämt sig då har han bestämt sig. Så han stod fast vid sitt beslut fastän han var lite sådär nyblyg igen efter "ledigheten" när vi kom dit.
Men det gick över fortare än hans fröken hann säga "cykelförrådet". Skönt!

måndag 17 oktober 2011

Det där med att få känna sig lite vuxen ibland

Jag känner mig snuvad på konfekten.
Och med konfekten menar jag vinet.
Det är ordning och reda på mig förstår ni.
Jag följer socialstyrelsens alkoholrekommendationer för ammande kvinnor till punkt och pricka.
1-2 glas vin, 2 gånger i veckan. Så står det skrivet i den heliga skriften.
Och inte en droppe mindre dricker jag.
Vanligtvis. Men nu, i helgen, mixades alla tankar som irrar runt i mitt huvud nuförtiden på något sätt ihop och liksom sipprade ner till magen. Oro i koncentrerad form. Aj. Och fy katten.
Inget kaffe, sparsamt med mat (och jag befann mig hos min svärmor som lagar gudomlig mat, GUDOMLIG I tell you!) men framförallt, inget vin.
Nu är dom väl besvikna på mig på socialstyrelsen förstås.
Och så här va.
Det glammigaste som hänt mig den senaste tiden är väl det där besöket på Ullared, där jag för övrigt var tvungen att handmjölka mig själv på dass för att lille herr A för ovanlighetens skull INTE åt hela natten innan.
Med det i åtanke, så kanske ni förstår att det där 1-2 glas med vin på fredagkväll, i min värld just nu är likvärdigt med röda-mattan-gala-premiär-kväll-glammigt.
Och nu blev det alltså inget med det.
Därför sitter jag här och känner mig snuvad.
Och ensam.
M är på konferens i Smögen.
Men imorn! Imorn har vi en dejt. En dubbeldejt till och med.
Det blir jag, min man, Sookie Stackhouse och Bill Compton. Och lite andra hillbillies, vampyrer och en och annan varulv också förstås.
Då ska jag dricka 1-2 glas vin minsann!

lördag 15 oktober 2011

Hujedamej

Hela dagen igår hade jag otäckt magkatarrs sugont i magen.
Idag är det huvudet som är på mycket tråkigt humör, blixtar och dunder humör.
Men då känns det ju inte så illa i magen i alla fall om man nu ska tänka positivt och det ska man väl...
Ja, så nu ska tant gå och äta något kokt och fiberfattigt och vila sig lite, jaa då det ska tant göra förstår ni.

torsdag 13 oktober 2011

Inte passa på

Ensamma hemma jag och Dunderklumpen alltså. Han sover.
Och jag, jag sitter här och passar inte på.
Jag passar inte på att plocka ur diskmaskinen.
Jag passar inte på att dammsuga.
Jag passar inte på att vattna blommor.
Jag passar inte på att packa upp väskan för att sedan packa i den igen inför imorn.
Men för en stund sedan passade jag på.
Att dricka kaffe. Och äta glass.
Vi har en bra dag, Dunderklumpen och jag!

onsdag 12 oktober 2011

Underlig underbar dag

Efter några dagar på landet i Falköpingstrakten hos M:s föräldrar har vi nu delat upp familjen lite här och där.
Yrvind ville på egen begäran absolut stanna kvar själv hos farmor och farfar. Detta meddelade han oss långt innan vi åkte upp och han vek inte en tum från det beslutet.
Så igår åkte vi andra hem utan honom.
Så väldigt väldigt konstigt det kändes.
Tidigt imorse åkte M till Stockholm och ska vara borta till på fredag. Då ska vi alla stråla samman igen och spendera ännu en helg på den skaraborgska landsbygden.
Ergo, jag och liten Dunderklump är helt ensamma hemma.
Heeela dagen idag, heeela dagen imorn och en stund på fredag.
Som sagt det känns väldigt väldigt konstigt. Och skönt.
Idag har vi varit hos den fin-fina vännen som nyligen fick en liten bebiskille. Det bjöds på lunch, med EFTERRÄTT. Herregud vad mysigt och mumsigt det var!
Nu sover min lille bebiskille och jag ska "grejsa". Vilket troligen kommer innebära att sitta här en stund, en ganska lång stund tror jag, plocka lite stök och sen varva tramsprogram på tv med att läsa bok.
Och så en hel dag till till mitt alldeles egna förfogande imorn alltså. Jag kan ha på tv:n mitt på dagen, och nu snackar vi med vuxenprogram och ingen somhelst kanal som slutar på "junior" eller som har ordet "barn" i namnet. Bara som ett exempel på vilka festligheter som väntar mig!
Och framförallt så får jag sakna min vilda, viljestarka, babblande, skitjobbiga och alldeles, alldeles underbara storkille.
Det här behövde vi båda två så innerligt mycket.
Tack du kloka unge för att du ordnade detta.
Jag saknar dig som fan och det är underligt och underbart!

Ps För husfridens skull är det bäst att jag tillägger att min man igår sköt en älg. Och att jag saknar honom också. Förstås.

måndag 10 oktober 2011

Världens sämsta...

Någon som har lite tålamod till salu?
Jag är beredd att betala vad som helst faktiskt.
Mitt kom bort någon gång förra hösten, jag kan verkligen inte fatta var jag gjort av det...
Gjorde just det där som jag lovade att jag inte skulle göra som förälder.
Tornade upp mig i hela min längd, lät blixtar skjuta ur ögonen.
Och sen skrek jag för full hals.
På en treåring som har en dålig dag helt enkelt.
Smart drag. Verkligen. Nu blev ju allt SÅ mycket bättre...
Har jag nämnt att jag är förskollärare!? Jomen visst vettu.
En sån däringa PEDAGOG.
Suck.

Inte lika mycket idag...

Idag är M och hans pappa ute och jagar älg hela dagen, M.s mamma jobbar, Yrvind vaknade på sitt allra treårigaste humör och det är grått och råkallt ute.
Känns som att det blir en lååång dag det här.
Grattis till mig.

söndag 9 oktober 2011

Livet på landet...

... är härligt!
När pojkarna vaknade runt 6-tiden stod en ivrig farmor i stort sett och bara väntade på att få gossa med dem ifred.
Vi kunde ligga kvar och bara ligga kvar. Ingen förälder behövde gå upp kl 6 och sen sura resten av morgonen för att den andra/andre föräldern inte behövde gå upp kl 6.
Sedan var det bara att tassa upp och sätta sig vid färdigdukat frukostbord och blicka ut över kohagar täckta av frost.
Über-flott!!!

lördag 8 oktober 2011

Sådärja

Då var treåringen ekiperad för ett helt år framöver, hela familjen förflyttad till svärisarna och nu ska det sovas, oj vad det ska sovas.
Over and out.

fredag 7 oktober 2011

Osså blev allt i treåringens garderob för litet på samma gång

Imorgon ska jag ta en för laget och åka till Ullared.
På en lördag.
Klockan 6.00 ska jag hämta min svägerska (världens bästa!).
Jag misstänker att jag kan vara galen.

torsdag 6 oktober 2011

Målartjuvarna har kommit till byn!

Igår hände det en liten olycka på Yrvinds rum.
Eller ja, olycka och olycka, det beror ju på vem man frågar förstås.
Frågar du mig så säger jag att det var lite olyckligt att det har ritats med cerise tuschpenna på en stor del av ena väggen.
Enligt Yrvind är det nu precis så som han alltid har velat ha det.
Det här var första gången som han inte omedelbart erkände att det är han som är den skyldige när det händer något sådant här. Tydligen är det "målartjuvar" som vart inne och busat lite.
Nu sitter jag här och tjuvlyssnar på Yrvinds och pappa M:s samtal om vad som har hänt.
"Men vad är det du har... eller jag menar vad är det målartjuvarna har ritat för någonting då?" frågar M.
"Målartjuvarna gick in i garderoben och tjuvade klänningar." blev det inte helt logiska svaret.
Där ser man, det är inga vanliga målartjuvar som varit i farten, det är trans-målartjuvar.
Uj, uj, uj, dom som är den värsta sortens målartjuvar också.
Det här var inte bra, inte bra alls...

Ett gäng systerfruar, någon?



När man är föräldraledig får TV en större roll i livet än vanligt. Eller så är det för mig i alla fall.
Vissa dagar, som när M är bortrest med jobbet vilket händer titt som tätt, och jag inte orkar ta mig för något särskilt är det liksom den enda kontakten jag har med “vuxenvärlden” utanför vår lilla lägenhet.
Lider man av ständig sömnbrist dessutom (och det gör man ju) funkar det inte med vad som helst heller. Oftast blir det “nej tack” till saker med lite tyngre substans men “yey!” till banalt trams.
Jag vet inte om ni någonsin halkat in på kanalen TLC, men den är hursomhelst “da shit” om det är just banalt trams man är ute efter.
Jag har blivit helt fast i ett program som heter “En man och hans fruar” och följer det slaviskt (onsdagar kl 22 för den intresserade).
Det handlar, inte helt chockerande, om en amerikansk man, Cody Brown…och hans fruar. Hans fyra fruar. Och deras sjuttioelva barn typ (eller 16 typ dårå).
Det hela har förstås med religion att göra. De tillhör något särskilt litet trossamfund, någon liten gren som brytit sig loss från mormonerna förstår jag det som, som tänker att en man och x antal fruar är “the way to go” helt enkelt (aldrig en fru och x antal män, givetvis inte, det är ju helt mot guds vilja, kan man ju förstå). De är alltså inte medlemmar i en sekt eller så, där man måste gifta sig vid tolv och alla kvinnor klär sig i fotsida klänningar med hög hals och har håret uppsatt i flätkringlor, inte alls så. Det är mer som i serien “Big love” som gick på svt för några år sedan som jag bara såg de första avsnitten på men nu känner att jag måste leta upp.
Hursomhelst så sitter jag där i soffan och förundras över den här polygamistfamiljen, och blir till och med lite betagen på något vis. De är så … vanliga. Amerikanskt äppelkäcka och nördiga så det står härliga till, och så ja, polygamister då, men för övrigt väldigt vanliga.
Och dom har det så gemytligt ihop förstår ni, särskilt systerfruarna sinsemellan (ja, så kallar fruarna varandra, sister wifes). Det är nästan så jag tänker att vi minsann borde hitta ett gäng med fruar vi också, så gemytligt verkar det.
Men så kommer jag på det där med liggandet. För det ingår ju förstås i paketet, att dom ligger. Alltså med samme man.
Och då känns det ju sådär gemytligt helt plötsligt faktiskt.
Då känns det mer “hell no”. Faktiskt.

Men så känner alltså inte det här gänget:



Bilden har jag lånat här.

onsdag 5 oktober 2011

Award!

Den sköna bönan Lisa har skickat en sånhäringa award till mig! Tackar så hjärtligt för det, jätteroligt!!!
Här kommer mina svar, obs, med FET varningsskylt på. Jag kan vara, eller ok då, jag är troligtvis sämst i världen på att svara kort och koncist på den här typen av frågor. Ingenting är någonsin helt svart eller vitt för mig utan jag börjar alltid grunna hit och dit när jag ställs inför sådana här uppgifter.
Ba så ni vet!

1. Varför började du blogga?
Hela bloggvärlden är rätt ny för mig egentligen. Jag har läst några vänners bloggar ett tag, men inte så mycket mer.
Jag älskar dock att både läsa och skriva så egentligen är frågan varför jag inte börjat blogga tidigare!
Jag är ju föräldraledig just nu och kände nog att min hjärna behövde aktiveras lite med andra saker än att vara mamma.
Och jag är så himskans glad att jag gjorde det! Det är så skönt att ha ett forum för att skriva, jag hade nog inte riktigt förstått hur mycket jag har saknat det innan jag började med det här. Och utöver det så “träffar” man en massa trevliga typer också som en enorm bonus!

2. Vilka bloggar följer du?
Jag är som sagt rätt ny i den här världen, men jag tycker jag hittar nya bloggar varje dag som är roliga och intressanta på olika vis. Vanliga människor som beskriver sina vanliga liv på ovanligt bra sätt fastnar jag för. Ingen nämnd och ingen glömd!

3. Vilka favoritfärger har du?
Jamen nu blir det ju sådär luddigt då! Jag kan gilla alla färger. Det beror på. På vad, på vem.

Klädmässigt är jag (surprise!) rätt spretig, det finns allt från svart och dova jordfärger till stormönstrat i glada färger i min garderob.

4. Vilka favoritfilmer har du?
Ja alltså förlåt, verkligen. Men jag är oförmögen att kategorisera saker som favoriter vad det än må vara, så är det bara.

Men så här säger vi, jag gillar inte filmer där man får en alltför realistisk bild av den fulaste verkligheten, dvs knarknålar i armar, barn som utnyttjas osv. Sen barnen kom går det bort helt och hållet i stort sett. Jag kan redan ligga och grubbla på sånt om nätterna och behöver liksom inte påfyllning i det materialförrådet.
Jag har istället en förkärlek för “overkliga” och naiva historier, sagor, som Harry Potter filmerna till exempel som jag tycker har en hög mysfaktor. Men även dokumentärer (så länge de inte innehåller knarknålar i armar eller barn som utnyttjas då vill säga).

Annars är det med film som med bloggar att jag fastnar för filmer där man fångar vanliga människor, vanligt liv på ett ovanligt bra sätt.
Senaste filmen jag såg som verkligen berörde mig var dokumentären “Hästpojken”.

5. Vilket land drömmer du om att besöka?
Jag skulle verkligen vilja se mer av USA. Jag jobbade på tvättäkta "ammärikannskt" summercamp där en sommar för en herrans massa år sedan, i New Jersey och var då även en del i New York som jag gillade väldigt mycket. Finns ju så mycket mer i det fascinerande landet som man skulle vilja uppleva.
Island skulle jag vilja åka till. Och skottland av någon anledning. Vill sitta på mysig pub och dricka mustigt öl med söta farbröder i keps och le oförstående när det pratar sin rotvälska. Fråga mig inte varför, jag vet inte!

Ja men sedär, nu vart ni inte det minsta klokare på vem jag är, eller hur!? Förutom att jag har svårt för att välja favoriter och att fatta mig kort då.
Hursomhelst TACK än en gång Lisa (!!!),  och varsågoda 

Helena och Josefine att ta över stafettpinnen, ni var ju mina största inspirationskällor till att ge mig på det här från första början!

tisdag 4 oktober 2011

Penisavund

Vår lille Dunderklump har upptäckt sin snopp.
Vid i stort sett varje blöjbyte dyker de tjocka små händerna ner och krafsar, vilket följs av bubblande skratt.
Han är så nöjd att det nästan väcker min barndoms penisavund till liv.
Ja, för det hade jag verkligen en period vill jag minnas. Jag tror att jag var runt fyra, fem år.
Framförallt var jag avundsjuk på det där med kisseriet. Det var ju så förjordat krångligt att kissa ute till exempel. Svårt att hålla balansen med byxor och trosor runt anklarna, svårt att sitta så att det inte kom kiss på kläder eller fötter och så killades det läskigt på rumpan när man satt där på någon grästuva och svajade.
Killarna behövde ju knappt ta av sig. Bara hala fram, göra sin bizniz och skaka lite.
Jag tyckte det hela kändes mycket orättvist.
Och så var det ju det där med benämningen. Jag menar, snopp, det är ju ett ord på riktigt. Till skillnad från kiss-i-murra eller vad det nu var för tramsalternativ vi valde i vår familj. Det kunde man ju inte ta på allvar ens när man var fyra år.
Säga vad man vill om ordet snippa, men ur barnperspektiv är jag starkt för dess existens.
Ska det finnas någon chans för flickor att växa upp och utveckla en avslappnad och självsäker inställning till sitt eget kön, är det ju en bra början om man åtminstone kan benämna det tänker jag.

måndag 3 oktober 2011

Det artar sig

Än så länge har den artat sig ganska bra ändå den här dagen.
I förmiddags åkte vi till biblioteket, vilket var alldeles för längesedan.
En sådan här härlig bunt blev det och när Dunderklumpen sov en stund läste jag för Yrvind så jag blev hes.



De här två hade jag faktiskt aldrig läst förut (blir ju en del barnlitteratur även på jobbet, vilket jag tycker mycket om förstås!) och de var riktigt bra. Godistrollet fick jag på begäran läsa fyra gånger på raken.





Med posten kom den här, som jag tycker mycket om att bläddra i när tillfälle ges (läs  när jag går på toaletten, inte många andra tillfällen ges).



Vid mellanmålsdags fick jag ett ryck och slängde ihop några fattiga riddare, en riktig barndomsfavorit som jag nog inte ätit sen jag flyttade hemifrån. Det var fortfarande gott!



Och det har bara blivit en handfull irriterade "Men E vad göör du!".

Kanske fick jag ändå lite energi bara av vetskapen att det faktiskt var möjligt för Dunderklumpen att sova en hel natt!

Mäh!

Ibland händer det. Jag borde köpa mig en trisslott idag.
Dunderklumpen sov från 21-tiden igår till kl 6 imorse.
I sin vagga dessutom. En liten putt någon gång inatt bara. Inget mer.
"Men fantastiskt, vad roligt för dig, vad utvilad och energisk du måste känna dig idag!" kan jag förstå den som tänker nu.
Men, nu är det ju så att mitt svekfulla kroppskrälle efter ca 7 månader utan någon sammanhängande sömn att tala om är helt UPPFUCKAD och helt oförmögen att ta chansen när den FÖR EN GÅNG SKULL GEEES!!!
Så, nu ska jag djupandas en stund här och försonas med tanken på att jag missade chansen. Sen ska jag släppa det och gå vidare med min dag. Jamenvisst, vi gör så, det blir bra.

söndag 2 oktober 2011

Det är nya tider nu

En bra sak med höstkvällar är dricka-te-myset.
Det blir nästan alltid en kopp te när ett eller flera barn i hushållet har somnat.
I år har vi också kastat oss ut, övergivit vår gamle vän Earl grey och kör numer med den lite galnare... Lady Grey.
Jojo, vi är inte dom som är dom när det gäller att "think outside the box" så att säga!

Det här med stök

Kan det vara så att det finns små stöktroll som bosätter sig till exempel under sängen hos en helt vanlig barnfamilj?
På natten när barnfamiljen sover i godan ro börjar deras dag och med liv och lust utför de sina sysslor som mestadels innefattar att plocka fram varenda liten pryl i hemmet och lägga fram det på illa vald plats.
På allvar.
Någon annan förklaring till att det ser ut så här hos en helt vanlig barnfamilj en helt vanlig söndagförmiddag kan jag inte tänka mig.

lördag 1 oktober 2011

Alltså...

...idag vill jag ha det där fotbollslaget igen.
Träffat fin bebis, fin familj i fin bebisbubbla.
Det är också rätt smulle faktiskt!