Ambivalens II

Jag ska på jobbintervju nästa vecka! Tjoho!
Det känns väldigt roligt och lite pirrigt. Har inte vart på någon sedan 2004 (!!!). Sedan dess har jag vart kvar på samma ställe. Det är verkligen dags för något nytt, jag menar VERKLIGEN.
Tjänsten det gäller är som förskollärare på ett föräldrakooperativ.
Därav är känslorna för det hela lite dubbla.
Yrvinds bäste-fröken slutade i förra veckan. Förstås kan jag nästan lägga till. För så är det just nu. Jag blir av med både de bästa pedagogerna på Yrvinds förskola och de bästa kollegorna, en efter en. De som inte väljer att ändra kurs helt går till just föräldrakooperativ.
Och jag förstår dem, oj så jag förstår dem. Mindre barngrupper, engegerade föräldrar, stor självständighet och möjlighet att påverka verksamheten. Inte en massa konstiga påbud från gubbarna långt bort, uppe i overkligheten. Inte omorganisering en gång i kvarten och "nu är det viktigt att ni är flexiiiiibla förstår ni" klapp, klapp på huvudet, som om man var ett barn själv. Fy katten.
Vi kan väl säga så här att om personalpolitiken inom kommunal barnomsorg tycker jag inte. Punkt. Så kan man sammanfatta något som skulle kunna bli en väldigt lång utläggning. De är inte så vidare värst bra på att ta hand om sina stjärnor så att säga, inte om någon annan heller för den delen.
Men bara att söka tjänsten som jag gjorde fick mig att känna mig som en svikare på något vis. Mot ett system som jag vill tro på men som sakta men säkert håller på att falla samman.
Ska det fortsättas att karvas och täljas på barnomsorgen såsom det har gjorts under de tio år jag har arbetat som förskollärare känns det som att ingen vettig pedagog kommer stå ut till slut. Och var hamnar vi då? Ska vi ha A förskolor, till exempel föräldrakooperativ, där det liksom säger sig självt att barnen redan har ett engegerat hem, ett nätverk som bryr sig, och B förskolor, de kommunala, där det byts ut personal i allt högre takt och därav blir en något sämre kvalitet och där de som redan har fått en tuff start i livet genom att kanske ha ett mindre engegerat nätverk omkring sig definitivt hamnar!? Det vill ju naturligtvis ingen. Men "worst case scenario" börjar se så ut i mina ögon.
Och det är ju blä. Förstås.
Men för min egen skull, min alldeles toksjälviska egna skull, känner jag tjoho. För att jag ska på jobbintervju. Tjoho!