Ett gäng systerfruar, någon?

När man är föräldraledig får TV en större roll i livet än vanligt. Eller så är det för mig i alla fall.
Vissa dagar, som när M är bortrest med jobbet vilket händer titt som tätt, och jag inte orkar ta mig för något särskilt är det liksom den enda kontakten jag har med “vuxenvärlden” utanför vår lilla lägenhet.
Lider man av ständig sömnbrist dessutom (och det gör man ju) funkar det inte med vad som helst heller. Oftast blir det “nej tack” till saker med lite tyngre substans men “yey!” till banalt trams.
Jag vet inte om ni någonsin halkat in på kanalen TLC, men den är hursomhelst “da shit” om det är just banalt trams man är ute efter.
Jag har blivit helt fast i ett program som heter “En man och hans fruar” och följer det slaviskt (onsdagar kl 22 för den intresserade).
Det handlar, inte helt chockerande, om en amerikansk man, Cody Brown…och hans fruar. Hans fyra fruar. Och deras sjuttioelva barn typ (eller 16 typ dårå).
Det hela har förstås med religion att göra. De tillhör något särskilt litet trossamfund, någon liten gren som brytit sig loss från mormonerna förstår jag det som, som tänker att en man och x antal fruar är “the way to go” helt enkelt (aldrig en fru och x antal män, givetvis inte, det är ju helt mot guds vilja, kan man ju förstå). De är alltså inte medlemmar i en sekt eller så, där man måste gifta sig vid tolv och alla kvinnor klär sig i fotsida klänningar med hög hals och har håret uppsatt i flätkringlor, inte alls så. Det är mer som i serien “Big love” som gick på svt för några år sedan som jag bara såg de första avsnitten på men nu känner att jag måste leta upp.
Hursomhelst så sitter jag där i soffan och förundras över den här polygamistfamiljen, och blir till och med lite betagen på något vis. De är så … vanliga. Amerikanskt äppelkäcka och nördiga så det står härliga till, och så ja, polygamister då, men för övrigt väldigt vanliga.
Och dom har det så gemytligt ihop förstår ni, särskilt systerfruarna sinsemellan (ja, så kallar fruarna varandra, sister wifes). Det är nästan så jag tänker att vi minsann borde hitta ett gäng med fruar vi också, så gemytligt verkar det.
Men så kommer jag på det där med liggandet. För det ingår ju förstås i paketet, att dom ligger. Alltså med samme man.
Och då känns det ju sådär gemytligt helt plötsligt faktiskt.
Då känns det mer “hell no”. Faktiskt.

Men så känner alltså inte det här gänget:

Bilden har jag lånat här.