Vår son E kom till världen för tre år sedan. Både jag och M blev drabbade av en himlastormande föräldrakärlek som inte liknade något någon av oss tidigare upplevt. Vi gick i vår bubbla och skrattade och grät lyckliga tårar om vartannat de första veckorna, och M som annars kan vara lite sparsam med superlativen kunde med sprucken röst utbrista “Vad vackra ni är!” efter att bara suttit och fånstirrat på oss en lång stund.
Nu har den lille skrutten alltså gått ock blivit tre år. En mycket verbal och energisk treåring med stark integritet. Och föräldraskapet har fått en helt annan dimension. Aaaaah dessa prövningar som en lite väl kreativ, grabb med en hel myrstack i brallan kan utsätta en för…
För ca 6 månader sedan fick vi lillebror A. En go och glad liten tjockis, som ler och ler och har ärvt pappas långa ögonfransar. Och nu kan man inte föreställa sig livet utan dessa små busar, det är nästan fysiskt omöjligt att ens tänka tanken.
Ibland när jag tittar på A och det känns som att han blir större för varje sekund, som att håret blir längre och de tjocka kinderna ännu tjockare inför mina ögon, då tänker jag att jag inte är färdig med bebisar än. Just i de stunderna kan jag nästan förstå föräldrarna i “Familjen annorlunda” som sitter där med sina 10 ungar och ändå inte riktigt fått nog.
Men sen blir det sovdags (ha, ha, HA!) och den lille raringen tvingar mig att hålla All you can eat- buffén öppen heeela natten. Till morgongåva kl 5.55 ger han mig stolt och glatt jollrande en välfylld bajsblöja.
Då är längtan efter ett eget litet fotbollslag långt borta och en enda tanke utkristalliserar sig ur virrvarret i min sååå trötta hjärna, den gamla klassiska catch phrasen dyker upp som från ingenstans:
“I’m to old for this shit” …
Så det blir nog ingen 10-barns familj av oss...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar