Jobbångest

Vid 6-tiden på mornarna är höstrusket i full gång utanför i mörkret. Yrvind har gjort sin lilla språngmarsch från sitt rum till vår säng och vi ligger där och trängs, gosar eller kivas medan M kämpar för att vakna till liv och komma iväg.
Då känner jag en sådan enorm jobbångest. Så dumt att låta en negativ känsla ta över sådana stunder, men så är det ju ibland.
Man har inte så mycket att säga till om.
Jag vet inte riktigt när jag ska börja jobba igen, det beror på vad som händer med M.s jobb. Tidigast januari.
Jag tänker att jag skulle vilja göra något helt annat med mitt liv, yrkesmässigt vill säga. Men jag kan ingenting annat än att jobba med barn. Det finns inget självklart alternativ, jag kan inte komma på något alternativ överhuvudtaget.
Igår gjorde jag dock en ny ansträngning och försökte utgå ifrån mina intressen, vad jag trivs bäst med, för att hitta nån röd tråd att börja nysta i.
Det första jag kom på är att vara hemma. Jag älskar att vara hemma. Till och med i det här hemmet som jag inte ens tycker så mycket om gör jag det. Så då försökte jag nysta vidare i tankarna på temat “jobba hemifrån” och det enda som poppade upp då som en inre syn var hopakok av nån stereotyp filmkaraktär.
Den sunkiga morsan som går hemma med en cigg i mungipan, snyter ungar, stryker tvättberg och pratar dirty med len röst i telefon samtidigt.
Men det känns ju inte helt … rätt, liksom.
Så jag får väl nysta vidare helt enkelt…