Så det kan bli

Så här tänkte jag mig kvällen igår:

Vid 20.00 sover båda mina gossebarn i sina sängar som små änglar sedan en stund tillbaka.
Lägenheten är städad och fridfull. Jag sitter uppkrupen med en filt om mig i soffan och är också städad och fridfull. Jag dricker te och plockar upp en bok för första gången sen Dunderklumpen föddes.
Jag går och lägger mig i vettig tid, för en gångs skull.

Så här blev kvällen igår:

Nattningen av Yrvind, som somnade i bilen på eftermiddagen, drar ut på tiden till närmare 21.00. Dunderklumpen hinner somna vid mitt bröst UTAN att dricka välling eller äta gröt som han så väl behöver för att det ska finnas någon som helst chans till lite sammanhängande sömn.
Sedan sätter jag mig i vardagsrummet som är allt annat än städat och fridfullt, utan lite mer liksom andas knarkarkvart.
I soffan sätter jag mig, mitt emellan berget av ovikt tvätt och högen av leksaker jag inte orkat plocka upp, med ett okänt antal småbilar under rumpan. Där sitter jag och blickar ut över matbordet där middagsdisken står kvar, tittar på inspelat Idol, trycker i mig grillchips och dricker cola.
Emellanåt springer jag upp och puttar in en napp i en hungrig bebismun. Tillslut får jag ta upp den hungriga bebisen som ratar vällingen jag stressar ihop, men som återigen nöjt somnar vid mitt bröst.
Vips så är klockan över tolv och hur gick det till!?!

Hejsan hoppsan så det kan bli.

Men ikväll, ikväll, SKA det drickas te och läsas bok, tamäTUSAN!