Jag fick någon läskig ögonåkomma i förra veckan.
Jag körde med det tyngsta artilleriet apoteket har att erbjuda och var hemma från jobbet några dagar. Och det verkade lovande. Tyckte jag. Tills i morse när det helt plötsligt kändes som att den gick åt helt fel håll den här ögonhistorien. Så då fick jag åka till akuten. Där behövde jag knappt sticka in näsan med min nyvunna skräcködle-look och så vips var det bara att hämta ut antibiotika droppar på apoteket. Och att meddela mina kollegor att jag fått rekomendationen att stanna hemma i alla fall i två dagar till.
Min första reaktion var ångest, skuld och sjukt dåligt samvete. Det är en tung punkt på minussidan med mitt jobb. Den här fobin för att bli sjuk och lämna sitt gäng i sticket som jag har utvecklat. Jag gillar inte den.
Men hur det nu är med den saken så blir jag i alla fall hemma i början av veckan. Tillsammans med mina killar. Så nu får det dåliga samvetet åka långt in i någon dammig hörna. För det hade ju liksom bara vart dumt att inte njuta av bonustid med mina finaste fina. Faktiskt.
3 kommentarer:
Ja den känslan är alltför bekant. Men som sagt strunta i den och ta vara på stunden!! M
Ja, du kan ju verkligen den känslan du med. Och tack vännen, det ska jag!
Men passa på att njuta! Bästa sjukan är ju när man mår ganska bra, men ändå inte "får" gå till jobbet, för de andras skull. Bästa situationen! ;)
Skicka en kommentar