fredag 31 maj 2013

Lite punka, lite nattskräck, lite feber

Uj. Vilken vecka det blev.
Punktering på både cykel och bil, en rekordlång förskolelämning på en sisådär 1,5 timme på lånad cykel, kvällsmöte en kväll och åka tillbaks med barnen efter hämtning för oplanerad övertid en annan. Och en fredagskväll med evighetslång dubbelläggning av småttingarna och en ursjuk M i febersömn i soffan.
Ja och så var det ju det där med nattskräcken också. Igår var det väl fjärde eller femte gången som Yrvinden skrek ångestladdat, skakade okontrollerat, var helt okontaktbar och kallsvettig efter ett par timmars sömn. Jag misstänkte att det handlade om nattskräck, vet inte varför jag vet vad det är egentligen men någongång, någonstans har jag hört eller läst om det i alla fall. Och det är ju tur, för jag googlade igår och hittade det här bland annat:
Nattskräck utgörs av attacker under sömn med ett beteende som liknar det vid stark ångest. Barnet kan sätta sig upp, skrika och uppvisar tecken på autonom aktivering i form av kallsvettningar, pulsstegring och blekhet. Ibland är attackerna förenade med sömngång. Barnet är ofta okontaktbart, och kan efter attacken återgå i normal sömn. Nattskräcksattacker har vanligtvis en duration på någon till några minuter. Nattskräck skiljer sig från mardrömmar bland annat i det att det ofta saknas hågkomst av händelsen nästa morgon och att personen som drabbats inte kan minnas något dröminnehåll. Besvären är godartade och växer vanligtvis bort.
Bingo. Varje ord stämmer. Ja, det där sista vet vi ju inte än förstås, men det hoppas jag innerligt. Första gången det hände fick jag panik. Jag trodde att han hade något slags krampanfall. Och känslan av att höra sin kraftigt skakande, kallsvettiga älskling väsa "hjälp, hjälp" mellan hårt, hårt sammanpressade tänder, försöka få kontakt "gubben du är hos mamma, allt är bra, mamma är här, kan du titta på mig, ser du att du är hos mamma, gubben har du ont någonstans" och inte få någon reaktion förutom en förvirrad, skräckslagen och dimmig blick. Tortyr.
Men nu känns det bättre när jag vet vad det är. Och själv minns han ingenting av det i efterhand. Jag frågade om han sovit gott och drömt något fint i morse och han svarade glatt "ja" och berättade något om Klas Klättermus och korv.
Fast jag önskar ändå verkligen, verkligen en skräckfri natt. Alltså VERKLIGEN.
Och när vi ändå är igång kan jag också tänka mig en frisk man imorn. Och mer sol.
Amen tack och godnatt.

Inga kommentarer: