fredag 27 september 2013

Jag tjatar, jag vet, förlåt

Men det är samma tankar som snurrar runt i en evighetsloop i huvudet just nu.
Samma känsla. Som skaver.
Det här med balansen. Mellan jobb och hemmalivet.
Sedan semestern tog slut har jag bara varit inne lite sporadiskt på jobbet känns det som.
Precis när det börjar kännas roligt och fint och värt igen så blir något av barnen sjuka.
M vab:ar så mycket han kan och än så länge har vi delat hyfsat lika den här terminen, men han är borta mycket den här hösten, det är bara så. Och barnen är sjuka mycket, redan, det är bara så. Det funkar ju heller inte riktigt att vara den som stannar hemma när man redan är halvvägs till Stockholm när sjuklingen vaknar.
Förra veckan slutade med två dagars vab. Veckan som gick jobbade jag en ynklig liten dag. Och hjälp vilken tråkig dag det var. Det blir ju liksom så när man om och om igen ska hitta sin plats, hitta tråden. Jag gjorde inte det i måndags. Jag hittade ingenting, bara längtade hem.
Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag vet att det räcker om vi lyckas med ett par sammanhängande veckor för att hitta arbetsglädjen igen.
Men nu, idag, när klockan snart är 10 och jag har hunnit plugga en del, lägenheten är nystädad och fin och vi snart ska fika, då känns tankarna på mitt jobb bara som en stor trött suck.

2 kommentarer:

Josefine sa...

Åh Karin. Jag hoppas att det blir friskare och piggare snart! Det kommer det såklart bli. Det är tidigt på hösten och man har ju inte hunnit ruska av sig alla förskolebakterier och smittor än.

Fröken K sa...

Ja jag hoppas hoppas hoppas det så vi får upp vardagslunken igen, tack för omtanken!