Jag har bestämt mig för att hoppa av specialpedagogutbildningen. Och det känns så in i bänken SKÖÖÖÖNT!!!
Jag ville ju verkligen det här en gång i tiden, det var mitt mål så länge. Men det var i ett annat liv.
Det utan M och barn och en hel bunt bokidéer i huvudet tillexempel.
Egentligen visste jag från början att det inte var min dröm längre, bara en väg till något nytt, vad som helst. Jag reste bort från något inte till något. Och jag kände mig så jäkla splittrad hela hösten, glad för att ibland göra "något annat" men dränerad och frånvarande på jobbet. Och även till viss mån hemma.
Men nu! Jobb fyra dagar, lediga onsdagar med barnen. Och förhoppningsvis lite bokpyssel vid sidan av. Punkt.
Vi får normal inkomst igen, jag kan läsa vanliga böcker igen, jag hinner tänka en jobbtanke eller två på kvällen istället för att ha pluggångest vilket gör att det blir ca 100% roligare att jobba faktiskt.
Jag bestämde mig under natten till igår. Jag funkar så. Låg vaken prick hela natten och lät tankarna virvla. Nystade upp härvan av trådar, knut för knut. När morgonen kom var jag säker och jag har inte tvekat sen dess. Kommer inte göra det heller. Det känns bara lyckoflufflättat i magen.
Så håll i hatten nu för här kommer mitt universalråd när det kommer till att fatta beslut:
Känns det inte rätt så är det fel.
Varsågod för livsvisdom av stora mått!
2 kommentarer:
Hurra för dig, så bra gjort.
Jag är likadan med beslut, velar först som en galning och tycker det är SUPERjobbigt, men när jag väl känt in beslutet ältar jag inte. När det väl är över känns det bara skönt. Och tur är väl det.
Grattis till ett bra beslut!
Tack igen! Både bra och dåliga sidor med vår metod, jobbigt med grubblande vakennätter men jäkligt skönt att sen vara säker på sin sak, eller hur!
Skicka en kommentar