måndag 14 maj 2012

Helgen och insikter

Tjoff så gick en helg förbi i rasande fart.
Med att titta på den hurtiga folkmassan som flöt fram i Göteborgsvarvet alldeles utanför vår lägenhet, att inviga vår nya grill på taket som så småningom ska bli en fin balkong och med årets sötaste när Yrvind och lilla kusin vitamin sprang hela mini Göteborgsvarvet hand i hand, strålande stolta.
Och med att bråka.
Det är något vi gör väldigt sällan M och jag. Lite småsurt emellanåt förstås, vardagsgnabb över trams, men sådär så att vi skjuter skarpt så att känslorna flyger kors och tvärs, de gångerna är lätträknade.
Egentligen var det mest ett fall.
Det här med att vara ganska ensam om föräldraskapet under hela "Renoverings - i - kombination - med - utbildning - på - annan - ort" - fasen har liksom puttat mig mot något slags kant.
Och i helgen föll jag, handlöst, efter att ha snubblat på något trivialt som M sa. Och istället för att ta emot mig när jag föll tog han ett steg åt sidan. Tyckte jag. 
Han tyckte att hela fallet var en anklagelse mot honom och blev sårad. Nedåtgående spiral av missförstådda känslor från båda håll.
Men nu är allt väl igen. Helgen slutade med trevande försök till försoning och nu är vi det vanliga vi:et igen.
Jag tänker att det här är en sådan där grej som gör skillnad.
På om det är rätt eller fel.
I mitt tidigare långa samboförhållande hängde uppbrottet alltid över oss som en mörk skugga, som ett hot. I varje gräl, stort som litet, låg det och lurade. Slutet. Den där känslan hängde kvar längre och längre efter varje gräl, "Ska det verkligen vara så här svårt, göra så ont att älska?".
Min och M:s relation är skuggfri. VI är alltid självklart. Det finns inget OM, bara en fråga om HUR emellanåt när vardagen bjuder på lite extra utmaningar.
Den insikten är underbar och fyller min mage med solstrålar!

3 kommentarer:

Dalkullan sa...

Åh vad bra skrivet! Så himla bra och målande. Det är så jävla svårt det där ibland. Med föhållanden alltså. Och bråk. Och att falla.

Johanna sa...

Men så himla fint och så bra beskrivet!

Fröken K sa...

Tack för de fina komplimangerna!Ja, ibland är det ingen promenad i parken precis, livet.