fredag 7 september 2012

Att man aldrig lär sig

Det där med jinxen alltså.
Igår kommenterade jag ett inlägg hos fina Dalkullan Sandra där hon skrev om hur livet kan vara med en liten bebis och ett lite större väldigt aktivt barn. Och om vad sömnbrist gör med en.
Jag hade nästan glömt. Det är ju inte så längesedan som jag var i samma situation själv. Den mänskliga hjärnan alltså. Det är en lömsk liten rackare.
Hursomhelst när jag läste inlägget kom jag ihåg igen och ville trösta med att det blir bättre, enklare. Med livet, sömnen, allt. Och att det säger vips så är man ute på andra sidan. För så har det ju faktiskt varit för oss. Sedan Dunderklumpen var drygt ett år så har han sovit så sött om nätterna så, sedan vi flyttade hit till och med i egen säng, utan att ge ifrån sig ett enda litet pip ens en gång.
Jag gjorde det fatala misstaget att strunta i jinx-risken med andra ord. Tanken kom inte ens för mig, "det är bästa att inte ropa 'hej' för då blir det säkert bakslag", den tanken ni vet.
Och det fick jag ju äta upp kan vi väl säga.
Ikväll var det tänkt att vi skulle hänga med fina Helena och lite andra goingar i Slottsskogskolonin, mumsa kräftor och sådär. Men näpp. Tydligen inte.
Igår när jag gick och lade mig vid 00:00 vaknade Dunderklumpen som alltså aldrig vaknar nuförtiden. Och hör och häpna vägrade somna om. Istället vred och vände han sig, gnällde och krafsade på mig. Fram till klockan 5:30. Klockan 6:00 vaknade Yrvind och kunde inte somna om och strax efter vaknade Dunderklumpen igen.
Jahopp. Ska vi se, jag är inget mattegeni men enligt mina utträkningar gav det mig cirka 15 minuters sömn inatt.
Idag är huvudet tungt av mos och tankarna flaxar runt som vilda fåglar.
Inte konstigt att det är lite si och så med minnena från den tiden när det var så här var och varannan natt. Herregud, det är ju ett under att jag lever!
Vid halv sju ikväll kommer M hem från Stockholm. Då ska vi slänga i oss lite mat och sen ska jag gå och lägga mig, amen.
Hej då kräftor och mys, hej hej alvedon och sängen.
Respektera jinx-risken, blir min virriga slutsats.
Glöm aldrig det.

3 kommentarer:

Sandra sa...

Men åh. Arma stackare. Vad hemskt. På riktigt. Vill nästan börja gråta för din skull. Om det är till någon slags tröst vet jag inte, men jösses vad din kommentar gick rakt in i hjärtat och gav mig lite mer ork, energi och framförallt hopp. Så tack. Tack för risken du tog och hoppet du gav. Hoppas du får sova inatt och att barn också sover!

Fröken K sa...

Tack! Nu blev jag glad, vad bra att det kunde vara till lite nytta i alla fall då :-)
Det var nog egentligen bra för mig också att bli påmind om hur det var och hur det har blivit, att det går framåt med stormsteg!
Och som sagt, må vi alla få ordentligt med sömn i natt!

Fifi sa...

Usch, vad jobbigt! Det där med sömn alltså, en tycker att det går så himla bra och plötsligt BOOM, så är allt förstört. Men jag tänker som så att om det har varit bra, så kan det bli bra igen!