Jag: Jag älskar att du tycker om att läsa, och jag älskar att läsa böcker med dig.
Yrvind: Mmm. När jag blir vuxen vill jag bli bibbeleteker, sådär.
Jag: Ja, bibliotekarie! Va bra, det kan du bli och tipsa din gamla mamma om alla nya bra böcker.
Yrvind: Ja. Och så vill jag bli pappa också.
Jag: Ja, det kan du bli, man kan ju vara både ock, absolut.
Yrvind: Mmm. Men kommer du skratta åt mig då, när jag kallar dig mamma när jag är vuxen?
Jag: Nej! Det är klart att jag inte kommer göra, jag kommer ju alltid att vara din mamma, då också!
Yrvind: Ja, till och med när du dör kommer du vara min mamma, ända tills jag dör kommer du vara min mamma.
Jag: Ja, det kommer jag.
Yrvind: Det är jättelänge kvar tills du dör mamma. Det är bra det!
Jag: Ja, det är bra det.
Tankar hos mamman så här i efterhand, när det lilla barnet som helt osentimentalt kunde avhandla sin mors och sin egen död så här vid sovdags sussar sött:
Jag vill aldrig dö ifrån dig!!!
Jag vill aldrig att du ska dö, även om jag då själv varit död sedan länge!!!
Samt:
Hur fadiken ska jag kunna somna ikväll nudå!!!
5 kommentarer:
Åh, den lille raringen! Förstår dig!!!
Så fint. Och sån ångest!!! Kan man inte bara bestämma att vi skiter i att dö allihopa. Det är ett uselt påhitt det där med döden.
Oh. Både vackert och ångest i ett. Usch, fasar för att behöva berätta om döden för min unge.
Ja, Helena, Josefine och Fifi. Fina och stora tankar, som ger mig så jääääkla mycket ångest. Tycker definitivt att vi bara tar och skiter i det här med döden!
Döden, döden nu har vi avskaffat den!! M
Skicka en kommentar