Inatt sov jag ca en timme. Eller i morse rättare sagt. Den där eventuellt-på-grund-av-sockerabstinens-huvudvärken växte sig till oanade höjder under natten, och jag var för trött och trög för att fatta att det var dags att masa sig upp och poppa några piller. Först vid 4-tiden, när jag började bete mig som under pojkarnas förlossningar, det vill säga vaggde av och an och djupandades för att hantera smärtan, trillade poletten ner. Sen tog det en timme innan värken gav med sig och precis när jag somnade in med den där underbara känslan som infinner sig när något som känts fruktansvärt obehagligt är över, var det dags att gå upp.
Tack gode gud för mina fina pensionärspäron som kom och höll oss sälskap en stor del av dagen och handlade till oss på vägen. En stor köss till er!
Precis efter att jag gått upp i morse hade jag bara en enda tanke i huvudet, och det var att så fort det blev fritt fram ikväll skulle jag hoppa bums i säng igen. Men si så sitter jag här i alla fall nu när jag precis somnat Dunderklumpen och M är inne och nattar Yrvind. Det är stört omöjligt på något vis att bara GÅ OCH LÄGGA SIG sådär rakt av när man väl kan. Jag måste liksom tänka lite egna tankar utan tjo och tjim i bakgrunden, titta på lite menlösa tv-program, läsa några rader, titta in i den här världen, vara lite bara jag. Och så vill man hinna prata några oavbrutna meningar med M också. Och vips så har klockan blivit för mycket.
Mycket frustrerande. Inte så bra kanske när man har ansvar över små människoliv. Att man inte ens har lite pli på sig själv menar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar