Piju. Så. Då var lunchruschen avklarad. Ett mycket bristfälligt röjarvarv tog jag innan det. Medans en hungrig Dunderklump kröp efter i racerfart för att göra mig uppmärksam på det faktumet och Yrvind slog rekrod i hur många gånger han kunde be mig om något i minuten.
Imorse försökte jag börja packa lite inför resan. Jag förstår inte hur det kan kännas som så mycket mer att tänka på nu när vi är en till. Det känns opropertionerligt. Och sen mitt i tandborstningen samt telefonsamtal med syster-yster dök ventilaionsgubbarna upp. Jag hade glömt. Igen. Att de var idag de skulle komma någon gång mellan 8-16. Yrvind satt i kalsongerna och spelade dator. Dunderklumpen sov. Och jag har ju verkligen sett bättre dagar men hade åtminstone precis fått på mig kläder. Lägenheten hade en sådan där air av knarkarkvart igen som den har alltför ofta.
Nu börjar projekt "komma ut". Jag laddar här, tar en liten powerminut för att orka fortsätta den här dagen. Min spontana känsla just nu är att jag vill gå och lägga mig och läsa. Och äta godis.
Samt att jag hoppas innerligt att ventilationsgubbarna inte ringde soc det första de gjorde efter att ha lämnat vårt hem.
2 kommentarer:
Varför kommer de alltid när man ser ut som ett svettigt troll? Det är som en magiska förmåga. När vi bodde på såggatan vaknade jag i sängen (naken dock under täcket som tur var) av att två gubbar stod inne i rummet. De hade tydligen nycklar och jag hade tydligen glömt att de skulle komma. Höll på att dö av skräck.
Det kan man verkligen undra för visst verkar det vara lag på det!? Fy vilken ruskig upplevelse, jag får lite hjärtklappning bara jag tänker på det!
Skicka en kommentar