tisdag 10 januari 2012
Ledsen i hjärtat
Idag när jag lämnade Yrvind på förskolan fick jag veta att det ska börja fyra nya barn i gruppen. Det innebär att de nu blir 27 barn. TJUGOSJU. Så många människor behövde jag inte ens förhålla mig till när jag läste till förskollärare på högskolan, som vuxen, och där jag själv valt att ingå i gruppen. Ingen av de 27 barnen på Yrvinds avdelning har valt att ingå i en grupp. Deras föräldrar har valt, samhället har valt. Och några jävla idioter har tagit beslut om att ett ännu mer idiotiskt poängsystem ska tillämpas när man räknar ut antalet barn i barngrupperna i Majornas förskolor. Små barn är värda mer än äldre barn, funktionshinder ger extra poäng osv. Men de missade en liten sak när de tänkte ut det här fiffiga lilla systemet. Det handlar för fadiken inte om x och y:n i den här ekvationen, det handlar om levande små människor. Egentligen orkar jag inte ens skriva det här inlägget. Det står insändare i tidningen var och varannan dag där föräldrar och pedagoger, vädjar, bönar och ber om att de som bestämmer ska höra upp och inse att det är dags nu. Att göra om och göra rätt. Men ingenting händer. Tydligen ville mina fingrar ändå hjälpa hjärnan att bli av med den här sörjan av trötta och ledsna tankar för ut kommer de här orden. Men någon bra slutkläm får vi inte till, varken fingrarna, hjärnan eller jag. För det finns ingen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Jag finner inga ord för idiotin. Hur kan man överhuvudtaget överväga att en grupp på 27 barn skulle vara bra?
Bullernivån för både personal och barn? Trygghet?
Man kan ju undra hur och var detta ska sluta. Så här får det inte fortgå. Jag undrar om de inte har egna barn, de där som tar dessa galna beslut. Skulle de vilja lämna sina barn på en avdelning med nästan 30 barn och se dem FÖRSVINNA. Hur ska barnen bli sedda och göra sig hörda? Att knyta kontakter med nya kompisar blir ju nästintill omöjligt i en så stor barngrupp och den som gapar mest får all uppmärksamhet, medans de tysta försvinner in i väggarna. Upp till kamp känner jag här i soffan, men vart och vem ska man prata med när inte ens våra egna närmate chefer inser vart det brakar. SUCK o FY o SKÄMS på dem som sitter i sin skyddade värld och tar beslut som kan påverka våra barn för all framtid. Arg som ett BI M
27 barn, det är ju hur galet som helst! Tror inte att jag hade så många i klassen under nån del av uppväxten, förutom på universitetet. Och det här handlar om små småttingar liksom. Herregud.
Har läst ett tag och gillar din blogg mycket, men inte kommenterat tidigare. Det är hemskt med dessa växande barngrupper. Jag går verkligen igång på detta. Vi bodde tidigare i Majorna och nu i Kålltorp. Vad ska man göra? Jag vill verkligen påverka, men vad ska man göra!? Har funderat på att kontakta lokalpolitiker, och tala om att det är min viktigaste valfråga och höra vad de tänker göra.
Ha det gott!
Det är verkligen helt sjukt att det får gå till så, helt ur led. Hur ska barnen kunna få en dräglig pedagogisk vardag på förskolan när de är så många? Helt galet.
Lisa: Ja, lokalerna är dessutom nya förvisso men dåligt anpassade för att ha en så stor barngrupp i. Det är fyra pedagoger och 8 barn är 15-timmars. Men ändå. Pedagogerna jobbar stenhårt för att få gruppen så hanterbar och barnvänlig som möjligt, de är tex mycket i mindre fasta grupper för att barnen inte ska få för många att förhålla sig till hela tiden.
M: Ja, vi vet ju hur det är från andra hållet med. Och där händer inte mycket...
Johanna: Tänkte också på det där, så många var man ju aldrig i klassen. Mig veterligen går det emot all forskning kring små barns utveckling att tillåta så här stora barngrupper. Men prioriteringen är att fixa köerna til varje pris och det finns inga lokaler att hosta upp tydligen. Då blir lösningen att knö in så många det bara går på de befintliga ställena istället verkar det som.
"Nya" Lisa ;-) : Hej och välkommen och tack! Ja, vad ska man göra!? Politikerna är ju redan medvetna om problemet, men ändå händer ingenting. Vad ska behöva till för att det ska det!? Skrämmande tanke. Men det är nog absolut en bra början att göra som du föreslår. Gört och meddela gärna vad de svarar!
Jos: Ja, ur led var ordet! Får en klump i magen av att tänka på när det är slut på vår sköna ledighetsbubbla och Yrvind inte kan styra själv hur han vill ha det och lilleman dessutom ska in i "rullorna". Och jag med, på mitt håll. Rys.
Skicka en kommentar