Ambivalens

Alltså, det är inte helt lätt att hänga med i en treårings mentala svängar alla gånger. Knappt några gånger alls faktiskt.
Som igår när vi skulle göra pannkakor till kvällsmat och en ilsken Yrvind teatraliskt stormade ut gång på gång vid minsta pip från mig om att sluta hoppa på pallen, skvätta smet på receptet etc, för att i nästa stund komma tillbaks igen kvittrande glad som om ingenting hänt.
Eller som i morse vid frukosten när jag påminde honom om att det var dagisdags idag.
Först kom reaktionen som jag väntat mig, dvs att han aldrig i livet ville gå till dagis idag. Han var ju inte där på hela förra veckan och då kan det växa upp en liten tröskel helt plötsligt igen att ta sig över. Men sen när jag sa att "jo, vi kan väl gå dit i alla fall, jag kommer ju och hämtar dig direkt efter maten om du vill" hette det helt plötsligt att han aldrig i livet ville gå hem efter maten utan att han minsann ville stanna kvar längre idag.
Och hör sen.
Och det får man ju säga ändå, när han väl har bestämt sig då har han bestämt sig. Så han stod fast vid sitt beslut fastän han var lite sådär nyblyg igen efter "ledigheten" när vi kom dit.
Men det gick över fortare än hans fröken hann säga "cykelförrådet". Skönt!