torsdag 27 oktober 2011

Att vara eller inte vara...förskollärare?

Intervjun gick bra igår. Tror jag vill säga. Styrelseordföranden/föräldern och Förskolechefen/pedagogen som jag träffade var trevliga och kändes ärliga med hur verksamheten var och fungerade. Den som får tjänsten har i högsta grad mycket att säga till om när det gäller hur verksamheten ska utformas och kvinnan man ska slå sitt kloka huvud ihop med var en härlig dam i sina bästa år med skinn på näsan. När jag träffar sådana där härliga göteborgstanter med ruter i tänker jag alltid på min farmor, och så blir jag varm i hjärtat. Hon sa flera gånger mycket entusiastiskt att hon tyckte att det var väldigt roligt att träffa mig innan vi skildes åt. Det kändes uppriktigt, var ömsesidigt och bådar ju gott.
Men vi är fyra kandidater och de vill träffa oss alla två gånger om innan de väljer ut sin favorit. Vilket fungerar väldigt väl för mig, det här med att processen drar ut lite på tiden, eftersom vi då kanske hinner få veta hur det blir med den tjänst som M har sökt (just nu ser det mörkt ut).
Liten A sov oroligt bredvid mig inatt och det ihop med tankar kring jobb och framtid gjorde att det blev sisådär med sömnen. Och jag vet verkligen varken ut eller in. Vet inte vilka alternativa möjligheter jag hoppas mest på liksom. Det här med att lämna det man har för något nytt är aldrig lätt tycker jag. Hur trött jag än må vara på vissa saker med min nuvarande arbetsplats så är det ju ändå "hemma" på sätt och vis.
Men det väger absolut åt att jag tackar ja ifall de erbjuder mig tjänsten. Den största varningsklockan kring det beslutet har ingenting med förskolan i sig att göra. Det har snarare med den lilla inre rösten att göra, den som viskar Är det verkligen detta du vill arbeta med överhuvudtaget, vill du verkligen det?
Idag har jag och mina killar hängt hos min allra käraste syster hela dagen. Hon är också förskollärare och idag pratade vi mycket och länge om vårt yrke och känslorna det väcker ibland.
Vi kom bland annat fram till att vi båda på senare tid allt oftare fått betvinga lusten att kasta oss om anklarna på någon fräsch mamma på väg att lämna förskolan. Betvingat lusten att böna och be "Snälla, ta mig med! Rädda mig från filmjölken, snoret och konflikthanteringen! Ta mig med ut till den vuxna världen där man inte måste ha oömma kläder och får äta lunch i lugn och ro! Snälla!".
Sen fantiserade vi om att gå någon vidareutbildning tillsammans, och då mest om momentet att dricka caffe latte ihop på stan, bara sådär, ute i stora världen en helt vanlig vardag!
Jag vet inte riktigt, men känns det som en bra förutsättning när man ska vara peppad inför en ny tjänst tycker ni?

3 kommentarer:

Johanna sa...

Grattis till att det gick bra på intervjun! Härligt!

Och du, jag tror att man tänker sådär ibland oavsett vad man jobbar med. Jag som är journalist kan ibland undra vad det är för en jäkla bransch/tillvaro jag skaffat mig, för att i nästa sekund älska the hell out of yrket. Finns ju alltid plus och minus, och man behöver ju inte tänka att man ska jobba med exakt det för alltid. När man blir alltför trött på det kan man ju alltid sadla om.

Lycka till! Jag tror du får det. Tanter som betonar hur kul det var att träffa en känns som en liten tell.. :)

jos sa...

Kul att det gick bra, håller tummarna för att du blir erbjuden tjänsten så du får möjlighet att välja. Det går ju alltid att tacka nej. Sen instämmer jag med föregående talare - jag tror det hör till att känna sådär till och från. Men visst, just förskolelärare kan jag tänka mig är ett yrke som kan vara rätt tufft att kombinera med att ha små barn. Känner man sig någonsin ledig? Eller är det bara något jag fått för mig att det kan vara lite så? Lycka till i vilket fall!

Fröken K sa...

Tack hörni! Ja, det kändes bra och det känns kul nu i efterhand också. Fast jag börjar känna som du gjorde Johanna, innan det ens är ett faktum att jag har något val att göra så börjar beslutsångesten komma krypande.
Och visst är det sådär med alla yrken ibland. Och Jos, det är nog inte så att jag aldrig känner mig ledig, det är liksom olika sorters längtan efter vuxenhet, svårt att förklara. Handlar väl egentligen att jag är redo för nya utmaningar kanske efter 10 år i mitt gebit. Ja, hå hå ja ja, jag grubblar vidare här som ni hör!