Någon som har lite tålamod till salu?
Jag är beredd att betala vad som helst faktiskt.
Mitt kom bort någon gång förra hösten, jag kan verkligen inte fatta var jag gjort av det...
Gjorde just det där som jag lovade att jag inte skulle göra som förälder.
Tornade upp mig i hela min längd, lät blixtar skjuta ur ögonen.
Och sen skrek jag för full hals.
På en treåring som har en dålig dag helt enkelt.
Smart drag. Verkligen. Nu blev ju allt SÅ mycket bättre...
Har jag nämnt att jag är förskollärare!? Jomen visst vettu.
En sån däringa PEDAGOG.
Suck.
5 kommentarer:
Det det är ju verkligen inte lätt alla gånger. VERKLIGEN INTE lätt.
Jag skriker rätt duktigt här hemma också mellan varven, när det liksom gått för långt och efter sjuttioelvatusen "Men NEJ Kajsa, inte klättra upp på bordet!" Eller "Men NEJ, inte leka katapult med lillebror i babysittern!" Tålamodet rinner liksom över förr eller senare, förskolelärare eller inte förskolelärare...
Ja fan. Är man uttröttad händer sånt. Det är omöjligt att stoppa alla såna infall. De flesta blir ju ändå stoppade. Det är väl huvudsaken. Och att man säger förlåt de gånger man helt enkelt inte kan hålla tyst... MVH/Skrikande satkärring
Näe vet du vad! Du är världens bästa! Gå inte så hårt åt dig själv min fina vän.
Jag tänker att det händer alla. Ibland så bara rinner det över, och då tror jag ändå att småbarnsföräldrar ändå har så satans mycket mer tålamod än många som inte har barn. (Även om man ofta tycker att man inte har något tålamod alls). Men jag vet, jag får jättedåligt samvete dom där gånger jag ryter till och börjar skälla. Men jag tror man ska vara snäll mot sig själv, föräldrar är ju också människor..
Tack fina ni! Vad det är skönt när man känner sig rutten att höra att andra också kan känna sig lika ruttna ibland.
Skicka en kommentar