Ibland kan jag nästan glömma bort att mina barn inte bara är en del av mitt liv, det är ju också tvärtom. Jag är en del av deras liv. Kapitel 1 “Morsan”, kan vi kalla den delen.
Jag kan fundera på det där ibland, på hur dom kommer se tillbaks på sin barndom. De yttre faktorerna är så annorlunda från hur jag hade det när jag växte upp.
Vår familj idag bor i en (liten, omodern, sliten) 3 rumslägenhet i Majorna, Göteborg. Alldeles utanför fönstren går en väg som är ganska trafikerad. När Yrvind leker ute, är det på en lekplats i sällskap av vuxen. När Dunderklumpen börjar närma sig två år hoppas vi att han också får plats på förskola och så är det lämna, jobba, hämta osv osv som gäller igen (även om både jag och min man turas om att drömma om att få vara hemmamamma/pappa och även om att längta tills vi får gå i pension...).
Min familj när jag växte upp bodde i en liten stad några mil utanför Göteborg, i ett hus med egen trädgård. På vår gata bodde hundra andra barnfamiljer (ok kanske inte exakt hundra men ni förstår…), och vi lekte fritt på gatan och runtomkring i omgivningarna. Jag gick aldrig på dagis, mamma var hemma tills jag gick i tvåan. Det gick en gångväg hela vägen till skolan utan någon biltrafik överhuvudtaget.
Så här skulle man kunna sammanfatta min barndom:
En tv-soffa, hörnsoffa (förstås) i guldgul plysch med bruna blommor, och en pappas mage att vila på, upp och ner med andetag. Razzel med Lennart Svahn, Mini-pops och John Blund.
Kvällsmacka och te med tre skedar socker i. Dopp, dopp.
En mammas hals att ta ett stadigt grepp om när man blir omstoppad.
En stora syster yster som bryr sig, och kittlas.
Salt hav och båt. Sitta i fören och titta ner på vattenmassan som delar sig när båten stånkar fram.
Lördagsgodis i fryspåse. Tablettask till exempel med Kalle Anka på.
Spela badminton med storasystern, barfota på gräsmattan som alltid är väldigt oskön att vara barfota på. Eller kanske hänga på vändplanen med “tennistränaren“, alltså, en vattenfylld plastklump med gummisnodd och tennisboll. Cykla runt kvarteret på en vit crescent.
Leka Halli-hallå eller pantgömme med de andra ungarna på gatan.
Kuska runt med en farmor och en farfar i en jättegrön folkabuss och titta på slott med jättesmå sängar i.
Politiska diskussioner vid farmorns och farfarns matbord. Röster som höjs och sänks, engagerat, ibland ilsket. Om olika nyanser av rött.
Julafton med kalasbyxor som kliar och sticks, och marsipanlimpa.
Undrar hur mina pojkars sammanfattningar kommer se ut när det är dom som ser tillbaks och minns…
4 kommentarer:
Vad fint du har sammanfattat din barndom!
Åh vilket fint och intressant inlägg. Jag går sönder lite om jag tänker tanken på att mina barn om 20 år skulle sammanfatta sin barndom och dystert se tillbaka, man vill ju ge dem allt och lite till.
Jisses vad fint! Igen. Du måste verkligen se mig som en stalker vid det här laget. ;)
Jag älskar folkabussminnet. Kanske eftersom jag själv alltid drömt om en folka där jag, M och ungarna åker kors och tvärs genom landet, leker billeken, lyssnar på musik och sjunger så det står härliga till.
Men hörni tack! Lisa, ha, ha, du é la för go! Nä, jag blir bara jätteglad! Speciellt eftersom jag gillar ditt sätt att klä livet i ord skarpt! Ja, folkabussen, det var grejer det. Den var specialinredd eftersom farfar hade reumatism, med en brits därbak istället för säten där farfar satt medan farmor körde. Båda var också inbitna sossar och hade stått på barrikaderna i sin ungdom, lustigt då att de var så fascinerade av just slott. Klart ni ska ha en folkabuss, gört!
Skicka en kommentar