fredag 9 mars 2012

Det går upp och det går ner

Det var ju tur att jag skrev det där gulligull inlägget häromdagen. Om hur mycket fint han gör och säger den där stora busungen vi har. För nu har vi haft två dagar som har varit av en helt annan karaktär. Och plötsligt känns 4-års lugnet väldigt långt borta.
Lika ljuvligt som det är med ömhetsbetygelserna mellan barnen, lika mycket skär det i hjärtat när det är elakheter istället. Jag får nästan panik. Det är den där lilla rösten som viskar, som kommer från allra, allra längst inne i, där alla mina hemliga rädslor bor. Tänk om han ska bli en sådan, en sådan som slåss och håller på. En sådan som alla andra barn undviker. För att han slåss och håller på. Så viskar rösten. Mitt förnuft vet att det bara handlar om utvecklingsfaser, om att hitta sin identitet, som barn, som vän, som storebror, som pojke, som människa. Men den där rädsel-grottan alltså. Suck. Den skulle jag behöva sanera bort. Där bor också andra hemska viskningar. Om cancer och bilolyckor tillexempel. Men det är väl något som liksom kommer på köpet med föräldraskapet. Eller med kärlek överhuvudtaget förresten. Rädslor.
Det kommer väldigt väl till pass att vi ska åka bort i helgen. Vi ska till M:s föräldrar över helgen. Imorgon är det kalas för en av pojkarnas sysslingar. Det ska bli härligt, och nyttigt tror jag, för oss att lämna dessa väggar en liten stund.

3 kommentarer:

Josefine sa...

Barn alltså. De tar fram både det bästa och det sämsta i en på något sätt. Finns väl inga andra som kan göra en både så otroligt glad och lycklig som vansinnig ledsen och skräckslagen.

Lisa sa...

Min rädsel-grotta är oändligt djup. Sedan jag fick barn är jag rädd för det mesta, i tysthet. Annars hade jag nog blivit inspärrad.
Jag tänker också så om Kajsa när hon är elak mot Vidar, att tänk om hon blir sån som slåss? Som mobbar? Och så kan jag tänka om hon inte får tillräckligt med närhet/ömhet/trygghet/kärlek och att det är vi som gör fel?
Fast vi snålar ju inte med sånt här hemma, inte alls. Så jag vet ju också innerst inne att det är precis som du säger, att det handlar om utvecklingsfaser. Det är inte oss det är fel på. Kajsa är inte mer elak än någon annan. Hon testar gränser, lär sig och utvecklas. Det är liksom så det går till.
Fast det är ju inget som säger att det inte gör ont för det. Klart det gör, när man ser sin ill-ilskna 2-åring nyper/slår sin lillebror i tron om att vi inte ser.

Fröken K sa...

Åh, det är så skönt att höra att andra känner och tänker lika. Så att man kan skaka av sig något-måste-va-fel-känslan. Tack för det Josefine och Lisa!