onsdag 21 mars 2012

Jag som trodde att den var borta för alltid

Och så tog vi oss ut. Och så blev det "sol igen"-väder. Och så hittade jag den.
Där i sandlådan på lekplatsen. I den outgrundliga blicken på en liten pojke.
En liten bit av min arbetslust.
Jag känner igen den blicken så väl. Den sparkade igång min jobbhjärna och kanske framförallt mitt jobbhjärta.
Det är ju den där blicken. Att få jobba sig fram till ett ögonblicks samförstånd. Att göra sig värdig det. Att hitta nycklarna till de mystiska rummens låsta dörrar.
Autism.
Det är ju det jag gör. Jag hade liksom glömt.
Tack du lille vän med de mörka ögonen och den outgrundliga blicken för att du påminde mig!

5 kommentarer:

Josefine sa...

Åh jag fick rysningar av finheten i det du skrev! Så ska jobb vara. Meningsfullt.

Helena mitt i smeten sa...

Håller med Josefine, så himla fint skrivet! Kul att du känna den där känslan. Blir så mycket enklare att återgå till jobbet om man blir lite kittlad innan!

Fröken K sa...

Tack ni fina! Det kändes så himla skönt att den fanns kvar där inne, nyfikenheten. Ja, nu känns det onekligen lättare att tänka på hösten. Och framtiden. Funderar på om det inte får bli vidareutbildning i alla fall. Det är verkligen dags för en utmaning i mitt liv på ett annat plan än familjefronten. Där är jag fullkomligt nöjd med utmaningsnivån just nu. :-)

Lisa sa...

Men yes! Skönt när man hittar den där lilla gnistan som man tappat på hela den där bebisresan. Det underlättar ju en aning om man ser fram emot det stundande arbetet istället för att gå omkring med ångest.

Fifi sa...

Åh, jag hoppas att min kommer tillbaka snart!