onsdag 14 mars 2012

Livet

För en sisådär 6-7 år sedan hade jag levt ensam alldeles för länge för min smak. Då låg jag i en liten lägenhet ett halvt stenkast bort och stirrade på en spricka i taket medan tankarna cirklade runt i huvudet som guldfiskar. Varje kväll. Den där jäkla sprickan. Och de förbannade guldfiskarna.
M kommer visserligen inte hem ikväll och inte imorgon kväll heller, men han finns ju här ändå. Jag kan ta på mig hans kofta och sniffa lite om jag längtar. Fast i ärlighetens namn hinner jag inte längta så mycket. De ser de två små människorna som vi har skapat till.
Nu ska jag gå in till vår säng, min och hans, han som jag älskar men inte hinner längta efter. Jag ska krypa ner i värmen hos våra pojkar. Och andas dem. Våra fina ungar.
Guldfiskarna har förpassats till någon annan tom skål. Här finns det inte längre plats för dem.
Och för det är jag så hjärtinnerligt tacksam.

4 kommentarer:

jos sa...

Du skriver så fint! Kan dessutom skriva under på varenda ord.

Fröken K sa...

Åh vilken fin komplimang, tack! Igår var mitt tålamod lite sisådär när det körde ihop sig som det oftast gör vid dubbelläggningar osv när man är själv. Då kom jag och tänka på det där, livet då och livet nu. Och att jag älskar livet nu, precis som det är.

Lisa sa...

Ja vad fint! Tänk va, så mycket kärlek livet hade i beredskap. Hade jag vetat det för tio år sen (eller bara för tre) så hade jag skrattat och trott att det aldrig skulle vara möjligt med så mycket kärlek.

Fröken K sa...

Ja Lisa, tänk om man bara hade anat!